en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo
………………….
Första
steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs
mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker
förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av
att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen
sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör
vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår
egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller
oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna
diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar
inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande
kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar
mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in
till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.
Om vi inte
gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och
motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt
klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara; arroganta, översittare och kör med
härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.
Nu åter till
frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara
som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller
vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska
först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en
kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska
startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en
part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den
som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella
trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som
agerar på detta sätt har fullt ansvar.
Min poäng är
mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen
inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett
sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket
ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan
som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.
Ett litet
experiment.
Låt oss för
en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor
och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt
oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man.
Mannen och
mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en
vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga
eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är
mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite
för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens
burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och
hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen
till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel
och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen.
Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.
Båda inser
att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att
förbättra relationen?
Den burdusa
mannen eller den mer undergivna mannen?
Det är mer
lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill
försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa
sig och förändra sig.
I en
relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar
för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra
och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt
från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning
borde det i så fall vara?
Om vi känner
oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den
själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också
kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en
behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller
den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i
relationen med den andra men också med sig själv.
När det
gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva
känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på
kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att
tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina
egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen
slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad
det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom
jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av
sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också
min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin
rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och
handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn,
hennes man, vänner och arbetskamrater. Var
och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre
värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i
relation med andra.
Jag tar mitt
steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent
men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.
Det blev ett
blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite
aktiv i.
Min
förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre
perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har
vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer
åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.
Tack!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera