När jag tappar ord

Det har varit glest med bloggen ett bra tag nu. Jag har inte riktigt hittat den rätta känslan och de rätta orden. Det är som jag sugit ut mängder ur mig själv men ibland glömt att tanka mig själv med nytt. Utan energi står allt still.

Det känna som jag behövt den där pausen som jag ibland talar om. Pausen att reflektera och pausen att hämta hem mig själv. 

Jag har möte i en mansgrupp en gång i månaden. Vi är vänner som valt att träffas för att hjälpa oss själva var och en att hitta bra balans i livet och att skapa ett bra liv. Jag brukar säga när jag ska förklara vad det är för typ av grupp jag är med i genom att säga att vi inte snackar hockey och fotboll, vi snackar känslor. 

I denna grupp kom det senast upp känsliga saker både för mig och för flera andra. Vi jobbar med fokusområden som vi själva bestämmer över vilka det ska vara och en del av dessa områden är saker som ibland befinner sig lite utanför vår egen komfortzon. 

Senast kom det upp ämnen som var känsligt och meningen är, när vi jobbar med dessa områden att vi inte bara ska lyssna och glida med utan även kunna ställa bra frågor så att var och en kan känna att vi kommer vidare. Frågor som knuffar till oss lite men med kärlek, omtanke och goda avsikter. Gränsen är svår och inte alltid lätt. 

Denna gång tog jag upp om mitt eget fokusområde som gällde min egen frustration och ilska som jag inte trivs med. Frågan är känslig för mig men jag vill vidare. Under kvällen och vid ett speciellt tillfälle kände jag att jag blev väldigt ifrågasatt och hade en känsla av att jag blev påhoppad med saker som inte kändes relevanta och som helt avvek från ämnet. När det pågick som mest kunde jag utifrån se mig själv att jag fullständigt tappade ord och argument. Jag blev fryst och varje försök att leda ämnet rätt gjorde situationen än mer komplicerad.

Jag gick från detta möte och kände mig själv tilltufsad både i vad som hänt och min egen känsla av att jag inte riktigt lyckades reda ut stormen. 

Så här någon vecka efteråt och efter en del egen reflektion märker jag hur jag ibland låter andra hugga på mig och beter sig utan att jag kraftfullt säger ifrån. Något som jag vet har sin egen historia. 

Jag kan säga ifrån rent allmänt men det finns situationer där jag på något sätt hamnar i ett mentalt underläge och där det ibland tydligt eller obemärkt får mig att fastna. 

Nästa gång kommer jag att ta upp just denna fråga och markera vad som är ok och vad som inte är ok för min egen del. 

Kan du ibland känna att du tappar ord och inte förmår att agera även fast du intellektuellt vet att du borde? 

Idag är jag tacksam för att jag mer och mer har förmåga att reflektera och föra mig själv i en mer balanseras riktning.