Vi män är arga, frustrerade, ilskna och irriterade. Känslor som är mer lätta att ta fram än känslor av kärlek, ödmjukhet, ledsamhet och sorg. Vi kommer enkelt åt vår ilska men hittar inte ord för att berättar vad det är som känns. Vi agerar istället. Vi agerar vilket gör att det blir så himla fel. Vi agerar och får, inte allt för sällan, en bitter smak i munnen som bara ökar vår frustration.
Kvinnor, om jag får fortsätta att generalisera ett tag till, känner och agerar på liknande sätt men deras agerande får inte samma tydliga konsekvens. De slår, skriker, hotar eller utsätter inte andra på samma fysiska uttrycksfulla sätt. Det de gör får inte direkt fysiska konsekvenser för andra utan innebär istället att de agerar mer inåt i sig själva eller agerar mot andra på helt andra utagerande sätt. Dessutom är kvinnor kvinnor i den meningen att uttrycken får konsekvenserna som är mer milda och i vissa stycken mer accepterade. Moralen är lite, en man får inte slå en kvinna men en kvinna får slå en man. Vilken kan vara svår att förstå, ingen bör ha mer rätt att slå eller bli slagen.
Vi män (en del av oss) skriker, slåss, super, slåss igen, misshandlar, hotar och agerar mot andra som inte ofta får allvarliga konsekvenser. Bara det faktum att vi är män gör att vi uppfattas som farliga för oss själva och andra även fast vi historiskt sett själva inte varit det. Kvinnor har inte denna belastning, att vara "män".
Kvinnor och män är olika och lika. Olika på så sätt att vi har olika uttryckssätt och där det på något sätt är så att männens uttryckssätt är mer otillåtet än kvinnornas. Otillåtet eftersom vi under lång tid levt i ett patriarkaliskt samhälle och otillåtet för att det finns inslag av fysiska uttryck. Män anses på något sätt inte tillräckligt feministiska idag vilket gör att det är tillåtet att förfära sig över mannens sätt att bete sig, sätt att tänka och sätt känna. Det är som vi män inte är tillräckligt moderna utan lever i det förflutna.
Men oavsett vad som florerar på sociala media, på internet, i tidningar och debatter är vi män inte mer konstiga än någon annan kvinna. Vi är bara på ett annat sätt. Vi har känslor och vi agerar. Vi har tankar som ger oss känslor. Vi agerar som ger oss känslor. Vi tänker som ger oss känslor. Känslor som har ungefär samma innehåll som de känslor kvinnor har, bara det att vi inte vet hur vi ska kanalisera dessa känslor.
Män som är aggressiva, fysisk aggressiva uppmanas att sluta med detta och det har sedan en tid börjat poppa upp en mängd olika försöka att få män att vara mindre aggressiva, särskilt mot kvinnor genom olika typer av samtalsgrupper. Det är bra, självklart mycket bra! Men att tro att det enbart är dessa utmärkande män det är fel på är en myt. Det är att individualisera en företeelse i samhälle. Vi har fostrat dessa män att bli just fysiska och aggressiva. Så varför blir vi förvånade?
Jag arbetar som ledare i en samtalsgrupp för bara män. Män som behöver hitta ett forum för att tala om vad som känns, få bli respekterade och inte dömande för de män vi är och i gemenskap hitta en ny väg igenom. I denna volontära verksamhet blir vi ofta kritiserade för att vi skyddar "förövaren" att få fortsätta med sitt beteende när vi i själva verket arbetar för att få männen att skydda sig från sig själva och med ett nytt angreppssätt möta pojken i sig själv för att hitta en ny väg ut. Genom att titta på sig själv hitta sin egen inre styrka och sin egen ny väg.
Det är precis också dit jag vill komma. Män behöver, som kvinnorna gjorde på 70- talet hitta sin egen väg ut från något till något annat. Skillnaden är att kvinnorna gjorde det utifrån sin roll som offer medan männen kommer att behöva göra det utifrån sin roll som förövare fast de parallellt är offer.
Kvinnor och män är olika och lika. Olika på så sätt att vi har olika uttryckssätt och där det på något sätt är så att männens uttryckssätt är mer otillåtet än kvinnornas. Otillåtet eftersom vi under lång tid levt i ett patriarkaliskt samhälle och otillåtet för att det finns inslag av fysiska uttryck. Män anses på något sätt inte tillräckligt feministiska idag vilket gör att det är tillåtet att förfära sig över mannens sätt att bete sig, sätt att tänka och sätt känna. Det är som vi män inte är tillräckligt moderna utan lever i det förflutna.
Men oavsett vad som florerar på sociala media, på internet, i tidningar och debatter är vi män inte mer konstiga än någon annan kvinna. Vi är bara på ett annat sätt. Vi har känslor och vi agerar. Vi har tankar som ger oss känslor. Vi agerar som ger oss känslor. Vi tänker som ger oss känslor. Känslor som har ungefär samma innehåll som de känslor kvinnor har, bara det att vi inte vet hur vi ska kanalisera dessa känslor.
Män som är aggressiva, fysisk aggressiva uppmanas att sluta med detta och det har sedan en tid börjat poppa upp en mängd olika försöka att få män att vara mindre aggressiva, särskilt mot kvinnor genom olika typer av samtalsgrupper. Det är bra, självklart mycket bra! Men att tro att det enbart är dessa utmärkande män det är fel på är en myt. Det är att individualisera en företeelse i samhälle. Vi har fostrat dessa män att bli just fysiska och aggressiva. Så varför blir vi förvånade?
Jag arbetar som ledare i en samtalsgrupp för bara män. Män som behöver hitta ett forum för att tala om vad som känns, få bli respekterade och inte dömande för de män vi är och i gemenskap hitta en ny väg igenom. I denna volontära verksamhet blir vi ofta kritiserade för att vi skyddar "förövaren" att få fortsätta med sitt beteende när vi i själva verket arbetar för att få männen att skydda sig från sig själva och med ett nytt angreppssätt möta pojken i sig själv för att hitta en ny väg ut. Genom att titta på sig själv hitta sin egen inre styrka och sin egen ny väg.
Det är precis också dit jag vill komma. Män behöver, som kvinnorna gjorde på 70- talet hitta sin egen väg ut från något till något annat. Skillnaden är att kvinnorna gjorde det utifrån sin roll som offer medan männen kommer att behöva göra det utifrån sin roll som förövare fast de parallellt är offer.
Så alla män!
Kamp för våra känslor,
inte våra sämre ageranden!
Kamp för våra reflekterande samtal,
där vi sätter ord på det vi känner.
Kamp mot vårt hemliga jag,
som gisslar oss till agressiv tystnad.
Inlägg
