Jag känner igen

Jag såg på SVT play för några dagar sedan "Anders, jag och hans 23 andra kvinnor". En bra dokumentär som handlar om en man som beskrivs ha ett stort bekräftelsebehov som han håller vid liv med många relationer men samtidigt om en kvinna (filmaren) och hennes tro på att förändra en annan människa. En förövaren och hjälparen. Kvinnan utsätter mannen för sanningen genom att göra honom naken utan hans hemligheter för att få honom att förändra sitt beteende. Effektivt om det leder till en egen vilja att förändras. Meningslöst om viljan är regiserad utifrån.  Mannen i fråga lyckas få många kvinnor att vilja hjälpa honom när hans hemlighet avslöjats. Förövaren blir ett offer vilket han, enligt mitt sätt att se det troligen redan var innan hans aktuella strategin startade. En bra utlämnande dokumentär. 

Men, det viktigaste är inte egentligen dokumentären i sig utan vad den gjorde med mig när jag såg den. Vad väckte den? Vad fick den mig att åter igen känna? Vilka reflektioner gjorde jag? Hur mycket av det jag upplevde i filmen kände jag igen? Vilka känslor väckte det eller inte? 

Mannens situation hade likheter med min egen för ett antal år sedan innan jag började ta tag i mina egna problem. Vi är olika personer och olika personligheter men det finns en sak som är lika och det är beroendepersonligheten och bekräftelsebehovet som vi utvecklat som för mig på samma sätt som det verkar vara för honom får konsekvenser som gör att vi skadar eller skadade andra och oss själva. Vår hemliga agenda får konsekvenser.

För mig var det så att först när jag insåg att jag var maktlös och insåg att jag inte ville ha de konsekvenser som jag "drabbades" av som förändringen var möjlig och öppnade upp för något annat. Jag hade nått min boten och ville förändra. Förändringen började med att erkänna att jag tappat kontrollen och behovet av att be om hjälp.

Mycket har hänt efter detta. Jag började i samtalsterapi för att ett år efter utbilda mig till coach och samtalsterapeut, senare även beroendeterapeut. Utbildningen var egentligen en resa i mig själv för att med mig som objekt hitta en ny annan väg än den väg jag alltid valt. Våga se mina styrkor men också våga se och erkänna mina brister.

Jag hade förlorat alldeles för mycket och var beredd att ta ett nytt steg. Jag var beredd att släppa på den kontroll som jag trodde att jag hade, vilket jag egentligen inte hade alls.

Det var den nakenhet jag utsattes för när jag insåg att jag var avslöjad och insåg att kriget var förlorat som var mitt första steg till förändring. Det fanns bara en väg och det var upp även fast jag länge trodde att min gamla väg fortfarande skulle fungera med hemligheter och dold agenda. Jag kan enkelt idag erkänna att jag har min förra fru att tacka för att jag nådde den botten som fick mig att vända. Jag älskade inte henne då för den utsatthet jag fick utstå, men jag är henne tacksam idag.

Klart att jag känner igen mycket av det som filmen berättade om. Alldeles för väl. Men det filmen väckte var inte obehag utan mer, ja så var det och just det kände jag men det var då, nu är nu. Beroendepersonligheten personifierad hos denna man precis som det var hos mig. En personlighet jag lärt mig att känna igen och också lärt mig att inte stimulera. Jag vet vad den stimuleringen leder till.

Jag kan känna en stor tacksamhet över att jag hittat en ny väg, som jag går på som skiljer sig på många sätt från min gamla väg. Allt är inte perfekt men det är på ett annat sätt och det är på ett ärligt sätt.

Jag var en mästare i att vara hemlig och jag var en mästare i att vara oärlig. Idag har jag svårt att se på spelfilmer som bygger på oärlighet i en relation. Det är som om jag känner känslan av oärlighet och förstår att denna oärlighet bara  kommer att leda en väg fram och det är mot kaos. Ett kaos som jag inte vill tillbaka till. Ett kaos som bekräftar att jag inte har ett värde.

Jag önskar Anders all lycka till och hoppas att han hittar sin väg. Vilken väg det är kommer han att veta först när han är beredd.

Inom tid eller i tid

Detta med tid har vi alla lite olika relation till. Jag tänker så i alla fall. Om inte annat så märks det att tid och förhållande till tid kan skilja sig mellan vuxna och barn men också mellan olika familjer, olika arbetsplatser och givetvis olila länder.

I Sverige kan vi få betala om vi kommer för sent till en bestämd tid hos tandläkaren eller inom sjukvården. I skolan får vi anmärkning om vi kommer försent och har vi avtal med vår advokat debuterar han all tid inte enbart den tid jag faktiskt varit där.  

Tid har ett värde vilket gör att om jag kommer försent till ett möte så upptar jag andras tid vilket gör det mindre effektivt. Kanske är det rentav så att tid har ett högre värde i ett "effektivt" samhälle där allt är en kostnad. Tiden är en del av stressen och en del av effektiviteten. Kanske rent av skapad av i industrialismen själv?

I Japan har tiden en stor betydelse, om du har ett jobb. Du ska vara på jobbet och du ska arbeta och arbeta effektivt. Är du inte klar en dag arbetar du till du är klar. Inget får störa produktionen. Människors egen tid är underordnad. 

En säljare lärde mig en gång att tid är indelat i tre zoner; arbetstid / fri tid och sovtid. Dessa tre tider var det viktigt att förena och hitta en balans mellan. Själv tyckte jag redan då att detta var en klok balans och dessutom sagd av en person som kanske mer än ofta hade svårt att skilja på just dessa olika tider. 

Själv rycker jag att detta att komma i tid är viktigt. Jag vill inte vara försenad utan är hellre ute i god tid. I skolan kom jag aldrig försent och skolkade aldrig. Nej jag var inte en mönsterelev det var nog mer att jag tyckte det var jobbigt att få fokus på mig om jag skulle komma försent. 

Idag är jag inte säker på om detta med tid är självklart en prio för mig. Jag är kluven men jag förstår att fördelarna med att inte jaga tid kan vara större än motsatsen. 

Tid handlar om kultur. Kultur i ett företag, olika personligheter, olika förväntan och självklart inte minst min egen relation till den jag vill hantera tid med. Är det en viktig kund, ett myndighetsbeslut eller liknande som jag är beroende av blir tid viktigare än om jag har ett överflöd med kunder och inte är beroende av andra. 

I varmare länder har jag en upplevelse av att tid blir ett svagare begrepp att förhålla sig till. Är det varm och kanske t o m mycket varmt går det inte att stressa och skynda sig. Man kommer när man kommer och gör så gott man kan. Skulle man skynda sig skulle det bli för svettigt och kanske rentav att orken då inte räcker till. Som i somras, försök att vara effektiv och utnyttja tiden när det bara är så där varmt. Inget blir gjort! Vi får göra det en annan dag. 

Just nu är jag i Filippinerna och här är tid "filipinotime" detta innebär att det blir när det blir, man kommer senare än sagt och saker blir gjort senare än beräknat. Samtidigt skapar detta en lägre förväntan och en lägre stresse. Det blir lugnare och saker händer när det händer. Med lägre förväntan blir allt mer en överraskning än ett måste. Det blir när det blir. 

I Sverige blir vi ursinniga om det är långa köer i telefonen eller på olika platser. I Filippinerna är kö en vardag och man står i kö för man vet att det är så det är. Man väntar på sin tur och beklagar sig inte. Det är som det är. Ingen blir upprörd. Kanske är detta en försköning men så här i min betraktelse får jag ändå en god känsla av det.

När jag kör bil och speciellt när jag är sen är bilköer och hinder i vägen ett oerhört stressmoment. Jag kan inte påverka situationen men ändå stressar jag upp mig. I dessa läge behöver jag tala med mig själv och få mig själv att fatta att  antingen åker jag tidigare hemifrån och får marginal i mitt resande eller så får jag acceptera situationen. Andas in- andas ut. Andas in- andas ut. 

Jag inser när jag skriver detta att jag behöver förhålla mig till tid på ett nytt sätt. Särskilt blir detta tydligt här i Filippinerna eftersom jag inte har något annat val. Tiden är i sig en del av resan. Erfarenheten av tid och hur detta påverkar mig. Just nu väldigt lugn även fast färjan är försenade några timmar. Visserligen har jag semester men det är inte hela sanningen. Semester kan också bli stressande. Här tar det tid att resa så jag behöver acceptera att kort sträcka kan ändå innebära att man får resa en hel dag. 

Tiden gav mig just nu möjlighet att reflektera och skriva denna blogg. Som det kan bli. 

När icke förväntade saker händer

Det var några år sedan jag dök i djupare vatten. Nu var det dax igen att pröva min förmåga igen att dyka. Hade jag fortfarande rutin och förmåga kvar av det jag tidigare lärt mig? 

Snabbt inser jag att jag har koll på det mesta och efter en kort repitioner för mig själv sitter rutinerna igen.

Jag gjorde första dagen några dyk som gick bra. Jag kunde röra mig fritt i vattnet och jag andades på ett mycket lugnt sätt. 

Dagen efter var det dax för två nya dyk. Allt var ok tulls att jag kom ner i vattnet och inte riktigt fick alla saker på plats sim jag tänkt mig. Jag började andas lite för mycket men kände ändå att det var ok. Kort där efter skulle vi dyka i och jag var lite efter men gjorde det samma. På vägen ner kände jag att min andning var lite för forcerad. Den rusade och jag fick känslan av att jag inte fick luft. Jag insåg snabbt att jag inte kan andas så som jag gjord så jag beslöt tidigt att gå upp igen, lugna ner andningen och sedan följa efter om mastern kom upp igen. 

Der var ett klokt beslut. Mastern kom upp jag hade fått ner min andning och kunde sedan mer lugnt genomföra en bra dykning. 

Jag har nu dykt cirka 50 timmar så jag har lite vana i vattnet men inte fullärd och jag dyker alldeles för sällan. Min andning i vattnet har alltid varit lugn och med bra kontroll. Det som hände var en alldeles ny upplevelse för mig som jag även insåg kunde skapa rädsla och panik. Andningen är så central och minsta tveksamhet med att andas kan väcka starka känslor. Detta hände mig vilket var en ny känsla. 

Nästa dyk jag gjorde skapade en liknande bild, när jag på samma sätt som tidigare utmed ankarlinan dök efter mastern. Känslan jag hade i förrra dyker var snabbt där igen och jag var tvungen att säga till mig själv att jag kunde andas och att de känslor jag fick igen ha delade enbart om gamla känslor som jag åter igen kände. Rädslan som ville krypa in i skinnet på mig var inte befogad utan historisk. 

Jag är tacksam för det som hände för jag fick ett fantastisk möjlighet att lära mig om mig själv och hur lätt det är att utifrån en känsla skapa obehagliga känslor som har en förmåga att vilja hålla sig kvar även fast känslan är gammal. En gammal minnesbild väcker en känsla som är tagen ur sitt sammanhang. 

Dagen efter hade jag tre helt fantastiska dyk med fullständig kontroll på min lugna andning. 

Jag är tacksam för att jag fick uppleva den tydliga känslan av rädsla men också förmågan att ändra den.