Jag känner igen

Jag såg på SVT play för några dagar sedan "Anders, jag och hans 23 andra kvinnor". En bra dokumentär som handlar om en man som beskrivs ha ett stort bekräftelsebehov som han håller vid liv med många relationer men samtidigt om en kvinna (filmaren) och hennes tro på att förändra en annan människa. En förövaren och hjälparen. Kvinnan utsätter mannen för sanningen genom att göra honom naken utan hans hemligheter för att få honom att förändra sitt beteende. Effektivt om det leder till en egen vilja att förändras. Meningslöst om viljan är regiserad utifrån.  Mannen i fråga lyckas få många kvinnor att vilja hjälpa honom när hans hemlighet avslöjats. Förövaren blir ett offer vilket han, enligt mitt sätt att se det troligen redan var innan hans aktuella strategin startade. En bra utlämnande dokumentär. 

Men, det viktigaste är inte egentligen dokumentären i sig utan vad den gjorde med mig när jag såg den. Vad väckte den? Vad fick den mig att åter igen känna? Vilka reflektioner gjorde jag? Hur mycket av det jag upplevde i filmen kände jag igen? Vilka känslor väckte det eller inte? 

Mannens situation hade likheter med min egen för ett antal år sedan innan jag började ta tag i mina egna problem. Vi är olika personer och olika personligheter men det finns en sak som är lika och det är beroendepersonligheten och bekräftelsebehovet som vi utvecklat som för mig på samma sätt som det verkar vara för honom får konsekvenser som gör att vi skadar eller skadade andra och oss själva. Vår hemliga agenda får konsekvenser.

För mig var det så att först när jag insåg att jag var maktlös och insåg att jag inte ville ha de konsekvenser som jag "drabbades" av som förändringen var möjlig och öppnade upp för något annat. Jag hade nått min boten och ville förändra. Förändringen började med att erkänna att jag tappat kontrollen och behovet av att be om hjälp.

Mycket har hänt efter detta. Jag började i samtalsterapi för att ett år efter utbilda mig till coach och samtalsterapeut, senare även beroendeterapeut. Utbildningen var egentligen en resa i mig själv för att med mig som objekt hitta en ny annan väg än den väg jag alltid valt. Våga se mina styrkor men också våga se och erkänna mina brister.

Jag hade förlorat alldeles för mycket och var beredd att ta ett nytt steg. Jag var beredd att släppa på den kontroll som jag trodde att jag hade, vilket jag egentligen inte hade alls.

Det var den nakenhet jag utsattes för när jag insåg att jag var avslöjad och insåg att kriget var förlorat som var mitt första steg till förändring. Det fanns bara en väg och det var upp även fast jag länge trodde att min gamla väg fortfarande skulle fungera med hemligheter och dold agenda. Jag kan enkelt idag erkänna att jag har min förra fru att tacka för att jag nådde den botten som fick mig att vända. Jag älskade inte henne då för den utsatthet jag fick utstå, men jag är henne tacksam idag.

Klart att jag känner igen mycket av det som filmen berättade om. Alldeles för väl. Men det filmen väckte var inte obehag utan mer, ja så var det och just det kände jag men det var då, nu är nu. Beroendepersonligheten personifierad hos denna man precis som det var hos mig. En personlighet jag lärt mig att känna igen och också lärt mig att inte stimulera. Jag vet vad den stimuleringen leder till.

Jag kan känna en stor tacksamhet över att jag hittat en ny väg, som jag går på som skiljer sig på många sätt från min gamla väg. Allt är inte perfekt men det är på ett annat sätt och det är på ett ärligt sätt.

Jag var en mästare i att vara hemlig och jag var en mästare i att vara oärlig. Idag har jag svårt att se på spelfilmer som bygger på oärlighet i en relation. Det är som om jag känner känslan av oärlighet och förstår att denna oärlighet bara  kommer att leda en väg fram och det är mot kaos. Ett kaos som jag inte vill tillbaka till. Ett kaos som bekräftar att jag inte har ett värde.

Jag önskar Anders all lycka till och hoppas att han hittar sin väg. Vilken väg det är kommer han att veta först när han är beredd.