Bra bokslut en bra start på ett nytt år

Slutet på ett år är en bra tid för reflektion. Ett år har gått och ett nytt år är på väg att komma. Vad var det egentligen som hände under året? Vilka känslor har jag haft och hur har mina tankar varit? Vad har jag gjort och vad har jag inte gjort? De mål jag satte för ett år sedan har jag uppnått dessa? Vilka reflektioner gjorde jag och vad har jag lärt mig under året?

Allt behöver jag reflektera över för att se vilken känsla jag nu fått och vad jag eventuellt behöver förändra för det kommande året. Vill jag att mitt nästa år ska se ut som detta år eller vill jag förändra något? Förändra allt eller kanske bara delar av det. 

Här lite bra frågor som jag behöver ställa mig själv. Frågor som egentligen följer med mig varje dag i mina dagliga reflektioner. 

2018

- Vad har varit bra bra som jag känner mig nöjd med? Relationer? Saker jag gjort eller inte gjort? Saker jag är stolt över? Känslor som jag vågar visa och ge uttryck för? Tankar jag haft? Reflektioner jag gjort? Saker jag varit bra på att acceptera? Min förmåga att be om ursäkt och förlåta. 

- Vad har varit mindre bra? Saker jag gjort eller inte gjort? Känslor som jag agerat på som jag inte önskat jag agerat på? Sådant jag inte kunnat acceptera än.  Harm som fortfarande ligger kvar i mig.  

- Vad är jag tacksam för? Hur mycket tur har jag haft? Vad har hänt som jag verkligen känner tacksamhet för? 

- Vad har jag lärt mig under året? Vad har livet givit mig detta år i prövningar och lärdomar som fört mig lite närmare mitt genuina jag? 

- Vad behöver jag hjälp med som jag insett under året? 

2019

- Vilka mål vill jag uppnå? Vad vill jag göra som är roligt? Vad vill jag inte göra? Vad vill jag lära mig? 

- Vilka tankar och känslor vill jag ha? 

- Hur vill jag att min väg ska se ut? Vad ska inte finnas kvar på denna väg? 

- Vilka strider är viktiga för mig att ta? Vilka strider ska jag släppa? 

- Vad är mitt första steg jag ska ta i starten av det nya året? 

Genom att reflektera i dessa frågor skapar jag bilder som jag sedan kan fokusera på och ha med mig under året. Kanske finns det en bra bild som symboliserar allt jag önskar. 

Sätt upp några viktiga punkter från dina mål som du kanske också väljer att sätta upp på kylskåpet eller liknade tillsammans med din visuella bild, så att du ständigt påminns om vad du vill kämpa för och uppnå!

Lycka till och ha ett gått slut på detta år och en bra gott nytt år! 

Men oavsett allt annat glöm inte bort att vi alla alltid för så gott vi kan. 

Tur är en del av framgången

Vill vi förändra något så vet vi att väldigt mycket hänger på hur vi själva agerar. Agerar i att välja våra tankar eller handlingar som i sin tur påverkar våra känslor. Om vi lär oss att förstå att vi är en del av vår framgång så inser vi samtidigt att vi är en del av lösningen till vår framgång. Hur vi agerar och vilka val vi gör styr resultatet. Ger jag får jag, är jag ärlig möts jag av ärlighet. Visar jag kärlek får jag kärlek. Hjälper jag andra hjälper andra mig. Jag är en del av lösningen och min egen framgång. Är jag beroende av andra är jag ändå fortfarande en del av lösningen men inte hela, hur jag agerar har givetvis påverkan hur min omgivning kan välja att agera. Har jag en öppen agenda ökar framgången jämfört med om jag har en stängd agenda. 

Men trots allt ovan och om vi gör allt rätt  så behöver vi ändå ibland även ha lite tur. 

Tur handlar om att vissa tillfällen och samband helt plötsligt finns på plats och skapar ännu bättre förutsättningar för vår framgång. 

Ingmar Stenmark sa i en intervju för många år sedan ungefär så här när han fick frågan om han hade mycket tur i sina åk; - Ja visst är det konstig, ju mer jag tränar desto mer tur får jag!

Vårt agerande är vår framgång vilken framgång vi än vill ha, positiv eller negativ.  Vad menar jag då med det? Jo det ligger alltid i botten på vårt agerande en strategi  som styr vad det är vi vill åstadkomma. Strategier som ibland, utan att vi riktigt förstår det styr oss i en eller annan riktning. Om jag tex vill något väldigt mycket och brinner för det ökar också chansen att jag kommer att lyckas jämfört med om jag är lagom intresserad.  På samma sätt är det med gamla känslor och strategier som vilar kvar i oss. Jag brukar här ofta tala om min uppväxt och hur jag lärde mig att kaos blev en trygghet. När det var lugnt ökade rädslan och osäkerheten. Jag lärde mig således att hantera kaoset och kände mig trygg i det. Detta skapade,i mitt vuxna liv strategier som levde kvar där min känsla av framgång var att skapa kaos för det gjorde mig mer trygg och mindre rädd. 

Vilka strategier vi än har, som jag sa nyligen, är turen en viktig faktor. Turen som givetvis handlar om tillfälligheter vid rätt tidpunkt. Tillfälligheter som gör det enklare att nå vår framgång. Någon slutar på ett arbete och vi blir tillfrågade om vi vill ta en viss tjänst, bara som ett exempel. 

Just nu sitter vi fast i Philippinerna just på grund av mycket oväder och regn vilket gör att flera tusen människor sitter fast vid färjeterminalen där färjor slutat gå. Vägarna är översvämmade och stora bergsmassiv som rasat på olika ställen över vägar. Vi sitter fast och det finns risker för att vi inte kommer härifrån på ett bra tag. Men så av en tillfällighet kontrollerade jag i morse om det fanns en flygplats i närheten och något flyg som eventuellt kunde för oss härifrån. Av ren tillfällighet, trots att alla inte trodde det fanns något flyg hittade jag ett flyg som nu tar oss till en annan ö. Flyget går bara tisdagar, torsdagar och lördagar och just lördag kontrollerade jag och fann ett flyg. Detta kallas ren tur och tillfällighet vilket ökar våra möjligheter på vår resa just denna gång. 

Så gör så mycket du kan för att påverka din egen situation men hoppas även på lite tur. Detta ökar alltid din egen framgång. 

Vem är fattig och vem är rik

Just nu befinner jag mig i Filippinerna och hälsar på min sambos släktingar. Det bor i Laity och bostaden finns i Mangoroof och släkten är fiskare. Långgrunt, en del mygg, sankmarker och hus byggda, på ofri mark, av korrugerad rostig plåt och bambu eller cement. Mycket fuktigt och mycket fattigt. En av bröderna  har tillgång något mer men ändå väldigt lite. Lönen för de fattiga i bästa fall 300 kr per månad. Billiga poffa tofflor kostar 40 kr. Hennes bröder är fiskare och får mindre fångster när de fiskar och ibland så de kan sälja.

Trots att det är fattigt och enkelt så har jag en känsla av att det finns en gemenskap och en kärlek utöver det vanliga utan att idealisera livet här nere.

Ibland lockas jag av att resonera, vad har jag att bekymra mig om och vad är egentligen mitt problem när andra har det så här fattigt!?

Varför fokuserar jag så mycket på min egna känslor och tankar?

Men ändå kanske det samtidig är så att det är just när vi har basen och de grundläggande behoven på plats som vi kan skapa oss tid för att reflektera över annat. Det är först då det finns plats för att tänka och känna. Innan dess handlar mycket om att överleva innan vi kan leva. 

Jag är medveten om att jag idealiserar men det ger mig samtidigt viktiga perspektiv. Leran mellan fötterna, långgrunt, känslan av det lite orena och det enkla. Skenet från ett sterilt lysrör i mörkret. 

Det blir på något sätt enklare att separera det som sker utanför mig själv och det som sker inom mig själv. Särskilja mitt inre från det yttre och att mina egna tankar lätt för mig på sidospår och spelar mina känslor ett spratt. Jag skapar sanningar som kanske inte alltid finns och sällan på det sätt jag ibland känner eller tror. 

Jag sitter här på kvällen i värmen på en köksstol av plast och kan inte alls hänga med vad som sägs. Orden är inte ens på det lokala språket tagalog utan en svår annorlunda dialekt, kanske rent av ett eget språk. Jag är inte huvudpersonen utan är enbart någon på ett kort besök. Så ska det också vara just nu. 

Jag får tid för min egen reflektion och kan konstatera att i min tystnad lär jag mig väldigt mycket. 

Jag lär mig att det finns olika verkligheter och att många gånger spelar jag inte själv huvudpersonen. Jag kanske inte ens är med i dramat som kontrolleras helt utanför min egen kontroll. 

Min möjlighet att styra och regissera är begränsat, kanske rentav obefintligt denna stund. 

Jag är tacksam för att jag får chansen att se saker från olika håll. Der ger mig möjlighet att reflektera.

Julafton och fest

Vi är på en plats vid havet men i träskområden. Det tar lång tid att komma hit och sista vägen måste vi gå för att det är för lerigt att åka motorcykel. Idag denna Julaftom kommer det folk inte bara från de som bor i lilla byn med 50 invånare utan även de som tillhör min sambos familj. De har rest långa vägar för att mötas upp denna julafton. Många kommer för att de vet att det är en forigner på besök och då förväntas det att man ska få något. Släktingar som inte ens hörts av på flera år och min sambo aldrig träffat kommer långväga. Det är lite så det är. Det ligger en förväntan i luften. 

Idag tidigt slaktades två grisar som vi köpt och som nu fått mat sedan september. De har givits fått all kärlek de kunnat få men just idag ska de andas sitt sista andetag för de ska bli mat till en massa människor, just denna dag. En gris ska grillas över öppen koleld medans den andra styckas för att användas till olika maträtter. Allt tas omhand och ska ätas. Ätas för att det är fest och för att det är jul.

Fest för allmänheten är på lunchen. All mat har tillagats sedan 2 på morgonen och just vid tolv kommer de första gäster, gästerna från byn. Mat och dricka. Kärlek och värme för just idag är det denna familj som har möjlighet att bjuda eftersom döttrarna är och hälsar på. 

Denna dag kommer även familjerna från byn att få 4 kilo ris, några burkar mat samt tvättmedel. Allt är möjligt för att min sambo jobbat i två månader extra för att få ihop till denna fest. Allt är förberett sedan flera månader tillbaka tillsammans med hennes två systrar som även de bor utomlands. 

Alla ansluter förutom en man och hans hustru då han själv inte klara av att gå ner till festen. Men just det ordnas enkelt med att paret får upp allt till sitt enkelt ihopsnickrade hus. 

Mycket mat och många bra samtal, skratt och tacksamhet. 

På kvällen är det familjens tur att fira med hela sin släkt där även släkten på fadernet överraskande anlände vilket ingen hade räknat med. Men alla vet varför de har kommit. 

Festen håller på in på sena natten. Mörkret lägger sig vid 18.00. Myggen kommer mer än någonsin och vill också vara med tillsammans med knotten. En del av gästerna blir väldigt berusade, de flesta inte alls. Mycket jobb för värdparet och särskilt för hustrun som ständigt verkar jobba i köket under hela helgen utan undantag. Alla hjälper till förstås, även barnen på olika sätt men det är ändå värdinnan som tar det största ansvaret.

Mycket diskussioner, tankar och känslor. Jag vet inte alls vad alla talar till varandra om men förstår att det både handlar om saker som man inte är överens om, arg på eller roliga minnen. Männen för sig kvinnorna för sig. Själv försöker jag röra mig mellan grupperingarna. 

Jag deltar och försöker att bidra med det jag kan. Jag är en del av festen men ändå inte. Jag är på besök men känner mig ändå väldigt bekräftad. 

Utan att ha fått något konkret känns det ändå som jag fått något stort av det som pågår.

Som en avslutning hade jag redan innan vi reste lovat att jag skulle vara Santa Claus när vi kom ner. Klockan 11.00 var det dax att byta om i värmen till något mer varmt och rött. Skägg och tomteluva. Vi hade förberett med en massa julgåvor till alla barnen. Ingen hade troligen träffat en livs levande jultomte förut. Denna kväll var den första. Presenterna var symboliska men ändå en stor upplevelse att för alla att få. En del blev lite rädda en del försiktiga och glada.  Med stort allvar, respekt och egen tacksamhet gick jag från hus till hus i byn och delade ut julklappar till barnen. En av barnen visste vilka barn som bodde var. Som en del av ceremonin gal jag alla barnen i samband med att vi hälsade på varandra en blessing som den äldreman jag var. 

Kvällen var slut och allt var fullbordat. En vacker upplevelse och stor tacksamhet över att få vara med.

Det är först när vi väljer att betrakta det som pågår och söka tacksamhet för det som är som vi kan känna en inre kärlek i oss själva fri från girighet, otacksamhet och avund. 

Släppa taget är kanske det svåraste som finns

Några dagar under vår nuvarande semester har verkligen blivit min utmaning. Utmaning i att våga släppa taget. Eller kanske snarare klara av att släppa taget om sådant jag inte kan påverka. Släppa taget om bagage som försvunnit och taxi som kommit försent. Bara som några exempel.

Vad är det för problem med dessa simpla saker, kan du kanske undra. Vi reagerar olika men för mig blir det inte bra. Saker som inte fungerar får mig ibland att känna frustration som i sin tur leder till ilska som i sin tur leder till att både jag och andra drabbas. Saker, som jag inte kan påverka blir ändå mitt problem och leder till att jah förpestar det för mig själv och andra. 

Det är som jag vill att andra verkligen ska förstå hur illa det är med det som skett. Som om jag misstror andras förståelse och andras förmåga att reagera. Jag trivs inte med det som sker och inte heller andra. 

Men ändå sker det och då finns det någon fördel jag ändå får med detta beteende och gamla oförätter som spökar.

Så vad är lösningen?

Jag definitivt inte att försöka kontrollera det som inte går att kontrolleras. Det finns en allmän föreställlning om att vi kan ändra andras beteende. Att vi både har makt och möjlighet. Därav kommer vårt behov av att kontrollera, även sådant som är utanför oss själva. 

Och ändå, vad blir resultatet av allt vi tror oss ha möjlighet att kontrollera? Jo enbart ytterligare frustration som till slut drabbar oss själva. 

Lösningen är istället att släppa taget om det jag inte kan kontroller och förändra. Släppa taget om sådant som ändå inte kommer att leda situationen frammåt. Släppa taget och istället fokusera på det som jag kan förändra. Mig själv. 

I mitt exempel, bagaget och taxin släppa taget om det och acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen inklusive mitt eget humör. 

Räcker detta då?

Kanske inte till nästa gång något liknande inträffar. Då finns risk att allt upprepar sig igen om jag inte kommer bakom beteendet och kan möta orsaken till beteendet.

Vad var det egentligen som hände som skapade denna känsla av återkommande frustration och behovet av att bli ilsk? 

En sak som börjar bli tydlig är hur jag som barn uppfostrades i en miljö där den egna kraften och det egna uttrycket inte var viktigt och inte uppmuntrades. Jag gavs sällan utrymme utan jag fick istället se till att ta utrymmet. Först när jag flyttade hemifrån insåg jag att jag hade en egen kraft som jag kunde ge utttryck för och som också var uppskattat. Den bekräftelsen gillade jag. Samtidigt ogillade jag väldigt mycket orättvisor, särskilt när det drabbar andra. Jag ogillade och gör det än idag. 

Vad försöker du kanske kontrollera och förändra som skapar dig frustration? Trivs du med det eller är det något som du själv behöver förändra? 

Ilska en känsla - vi är män och bär på denna

Vi män är arga, frustrerade, ilskna och irriterade. Känslor som är mer lätta att ta fram än känslor av kärlek, ödmjukhet, ledsamhet och sorg. Vi kommer enkelt åt vår ilska men hittar inte ord för att berättar vad det är som känns. Vi agerar istället. Vi agerar vilket gör att det blir så himla fel. Vi agerar och får, inte allt för sällan, en bitter smak i munnen som bara ökar vår frustration.

Kvinnor, om jag får fortsätta att generalisera ett tag till, känner och agerar på liknande sätt men deras agerande får inte samma tydliga konsekvens. De slår, skriker, hotar eller utsätter inte andra på samma fysiska uttrycksfulla sätt. Det de gör får inte direkt fysiska konsekvenser för andra utan innebär istället att de agerar mer inåt i sig själva eller agerar mot andra på helt andra utagerande sätt. Dessutom är kvinnor kvinnor i den meningen att uttrycken får konsekvenserna som är mer milda och i vissa stycken mer accepterade. Moralen är lite, en man får inte slå en kvinna men en kvinna får slå en man. Vilken kan vara svår att förstå, ingen bör ha mer rätt att slå eller bli slagen.

Vi män (en del av oss) skriker, slåss, super, slåss igen, misshandlar, hotar och agerar mot andra som inte ofta får allvarliga konsekvenser. Bara det faktum att vi är män gör att vi uppfattas som farliga för oss själva och andra även fast vi historiskt sett själva inte varit det. Kvinnor har inte denna belastning, att vara "män".

Kvinnor och män är olika och lika. Olika på så sätt att vi har olika uttryckssätt och där det på något sätt är så att männens uttryckssätt är mer otillåtet än kvinnornas. Otillåtet eftersom vi under lång tid levt i ett patriarkaliskt samhälle och otillåtet för att det finns inslag av fysiska uttryck. Män anses på något sätt inte tillräckligt feministiska idag vilket gör att det är tillåtet att förfära sig över mannens sätt att bete sig, sätt att tänka och sätt känna. Det är som vi män inte är tillräckligt moderna utan lever i det förflutna.

Men oavsett vad som florerar på sociala media, på internet, i tidningar och debatter är vi män inte mer konstiga än någon annan kvinna. Vi är bara på ett annat sätt. Vi har känslor och vi agerar. Vi har tankar som ger oss känslor. Vi agerar som ger oss känslor. Vi tänker som ger oss känslor. Känslor som har ungefär samma innehåll som de känslor kvinnor har, bara det att vi inte vet hur vi ska kanalisera dessa känslor.

Män som är aggressiva, fysisk aggressiva uppmanas att sluta med detta och det har sedan en tid börjat poppa upp en mängd olika försöka att få män att vara mindre aggressiva, särskilt mot kvinnor genom olika typer av samtalsgrupper. Det är bra, självklart mycket bra! Men att tro att det enbart är dessa utmärkande män det är fel på är en myt. Det är att individualisera en företeelse i samhälle. Vi har fostrat dessa män att bli just fysiska och aggressiva. Så varför blir vi förvånade?

Jag arbetar som ledare i en samtalsgrupp för bara män. Män som behöver hitta ett forum för att tala om vad som känns, få bli respekterade och inte dömande för de män vi är och i gemenskap hitta en ny väg igenom. I denna volontära verksamhet blir vi ofta kritiserade för att vi skyddar "förövaren" att få fortsätta med sitt beteende när vi i själva verket arbetar för att få männen att skydda sig från sig själva och med ett nytt angreppssätt möta pojken i sig själv för att hitta en ny väg ut. Genom att titta på sig själv hitta sin egen inre styrka och sin egen ny väg.

Det är precis också dit jag vill komma. Män behöver, som kvinnorna gjorde på 70- talet hitta sin egen väg ut från något till något annat. Skillnaden är att kvinnorna gjorde det utifrån sin roll som offer medan männen kommer att behöva göra det utifrån sin roll som förövare fast de parallellt är offer.

Så alla män!

Kamp för våra känslor, 

inte våra sämre ageranden! 

Kamp för våra reflekterande samtal,

där vi sätter ord på det vi känner.

Kamp mot vårt hemliga jag,

som gisslar oss till agressiv tystnad.

Vi vet inte vad vi behöver

Detta blir så tydligt, i allt förändringsarbete som både jag själv gör och jag ser andra göra. Mycket energi går åt att just komma till den där positiva känslan när vi märker att rädslan minskar och den positiva känslan tar över. 

Men hur ska vi veta vad vi egentligen behöver om vi aldrig fått uppleva det! Hur ska vi kunna förstå och ens ge oss tid att fråga efter något vi aldrig sett! Vad motivera oss att att våga pröva!? 

Vi kan inte. Det går inte om vi inte gör följande.

- tillåta oss att ta in och våga pröva något nytt,

- skapa nya rutiner som till slut ger oss möjlighet att känna något nytt,

- tålamod, i väntan på att de nya känslorna ska komma.

Det är till slut våra känslor och våra upplevelser som styr vad vi är beredda att göra eller inte göra. 

Det är just därför mycket av samtal och terapi just handlar om att skapa fram känslor som får oss att uppleva något nytt. Känslor att gå från något till något annat och nytt. 

Inspirerande föredrag, kurser och konferenser har lite samma syfte. Skapa ny känslor och inspiration till något nytt. 

Men det krävs mer. 

Man brukar säga att den som når sin absoluta botten har stora förutsättningar att pröva nytt eftersom botten redan är nådd. Inget finns att förlora. Men den som inte ännu nått sin absoluta botten är beredd att fortsätta med gammalt beteende och gamla rutiner. Det kan ju bli annorlunda nästa gång.

Känslan av kaos är en trygg känsla som vi, om vi är vana att ha kaos, kan upplevas som tryggt. Det andra kan uppleva som tryggt kan däremot kännas otryggt. Det vi är van vid, oavsett vad, är mindre skrämmande kanske rentav lugnande än det som vi är ovan vid. 

Därför kan vi sällan pocka på andra våra egna förslag till förändring, utan vi behöver få andra att själva känna vad som känns bäst. Finna genom att uppleva och jämföra ett känsloläge med ett nytt känsloläge.

Insikten tar tid och förändring tar tid. Den som tror att de hittat en ny väg kommer också att lyckas medans den som söker nya snabba kickar kommer att ha svårt för att lyckas. 

Vi behöver ge upp något för att kunna ta emot något nytt. Det är just därför många talar om att vi behöver släppa taget. Släppa taget om något för att kunna vara öppna för att ta emot något annat. 

Jag har fortfarande svårt för att släppa taget om en del saker och detta innebär samtidigt att jag inte skapar utrymme för att ta emot det nya.

Jag inser att det krävs av mig att våga lyssna till mina egna ord.

Tilltufsad

Jag kände mig lite tilltufsad för ett tag sedan. Det var så det kändes för några veckor sedan. Jag kände mig tilltufsad. Det var ok men det  var lite så det kändes. Lite tilltufsad och missförstådd. 

Tankarna for då iväg och jag skannade febrilt mig själv i vad jag gjort, när jag fick den där kritiken. Saker jag kanske sagt. Saker jag kanske gjort. Hade jag varit för dominant och rigid? Hade jag inte varit uppmärksam och lyssnat? Hade jag fått tilt eller vad var det som hände som gjorde att allt fick sådana konsekvenser? 

Jag har förstått att jag sedan barnsben varit den personen som försökt se mina egna fel och gärna tidigt tagit på mig skuld. Det var på något sätt ett sätt att lösa familjehemligheten och få en förklaring till allt som hände. Då var det en heltäckande lösning men idag, nej nu fungerar den inte alls. 

Känslan av tilltufsad är min egen men orsaken till det som skett är inte fullt ut mitt. Jag kanske var lite för okänslig och bestämd, jag vet att det utmanar andra. Jag kanske pekade med hela handen istället för att hitta sätt att samarbeta. Jag kanske förmedlade det jag ville ha sagt utan att förklara att det inte var jag som satte reglerna utan att jag var en budbärare. Jag var troligen osmidig.

Allt detta stämmer säkert och det mesta känner jag igen som en förbaskat trist repris. Det är som det ibland i vissa situationer kommer en osalig ande i mig. Den behöver jag än mer ta tag i. 

Det är vissa rädslor i mig som spökar och som gör att jag antar ett särkilt mod. 

Här skulle historien kunna ta slut. Jag ser vad som händer och jag reflekterar. Jag tar tag i min del oavsett vad den andra gjort, agerat eller reagerar över. Jag har slutat att peka på andra och valt att se min del, som jag även gjorde som barn. Skillnaden var då att jag även hade en massa åsikter om hur den andra skulle vara eller inte vara. Jag var väldigt mycket anklagande. 

Peka på andra och anklaga leder mig ingen vart mer än att jag kanske får avreagera mig. Det är så klart ok det med bara jag inte fastnar där. 

Självklart var det som hände inte enbart mitt fel men jag var en del av det. Den/ de andra hade sina delar utan att ha analyserat det mer kunde jag i alla fall se att delar av det definitivt inte var mitt. Vad det var så var det i alla fall inte mitt. Men det som var/ är mitt behöver jag ta tag i och jag behöver acceptera att det är så jag gör ibland i dessa situationer. Jag gör saker som får reaktioner och det gagnar varken mig eller någon annan. Det blir ett försvar som skadar.

Att inse allt detta kändes lite särskilt tilltufsande denna gång och kanske just för att jag kände igen allt från förr. Jag kände igen min ande, min osalige ande som ibland startar per automatik. 

Jobbigt att se men nyttigt att ta i.

Känslan av att vara tilltufsad ökar min medvetenhet och min vilja att förändra. Känslan får mig att våga kliva ur då och möta nu. Att vara kvar kommer enbart att göra att jag åter igen kommer att känna sådant jag inte vill känna. Känslan av att skada och känslan av att känna mig tilltufsad. 

Samtidigt är den nya process som jag just nu är i är ok rent av bra. Små steg framåt. Både viljan att förändra och förmågan att göra det men också insikten att jag faktiskt inte behöver och ska ta på mig allt. 

En lättnad. 

#ihavechanged

Jag är en av de förövarna som omnämns.  #metoo har idag delvis lagt sig och jag tycker det är bra eftersom vi nu kan börja att ta tag i detta på riktigt allvar mer än olika typer av upprop och enskilda vendettor. Jag utgår ifrån och jag vill att metoo ständigt kommer att leva inom oss och att både män och kvinnor ser över sina egna roller och beteende. Det verkar ibland ligga i våra gener hur en man eller en kvinna förväntas vara. Förväntningar som vi kopierar även fast vi inte direkt vill utan för att det på något sätt förväntas. Det finns förstås mängder av nyanser och jag förstår att vad vi än gör agerar vi utifrån våra rädslor eller den kärlek vi har inom oss.

Så var det för mig. Så är det troligen också för dig. Vad du gjort eller gör har jag ingen aning om. Jag vet vad jag gjort och gör. En del beteenden ligger närmare och är lätta att minnas en del annat ligger längre bort och är svårare att direkt minnas men jag vet att de på ett eller annat sätt finns i mig som ett växande stolt minne eller som ett tärande. En del är jag troligen inte medveten om att det har skett en del annat känner jag mig plågad av att det faktiskt skett. 

Det handlar om min egen närvaro, mina beteenden och särskilt om de jag troligen har eller faktiskt har skadat på ett eller annat sätt. 

Jag är den som inte var närvarande och jag är den som dolde min agenda för de jag hade relation med. Jag är den som utnyttjade andra för mitt eget syfte. Ibland knappats synligt ibland fullt synligt och uppenbart. Människor jag önskat få något ifrån. Tjejer jag önskat ha sex med.  Relationer som jag haft för att jag inte velat känna mig ensam. Andra som på olika sätt skulle bekräfta mig eftersom jag inte tillräckligt lyckades själv. 

På jobbet. Med kompisar. I olika typer av arbeten och saker jag gjort för andra. Allt för att bli sedd och minska min egen oro och rastlöshet. Allt för att stilla de känslor jag hade inom mig som jag inte ville känna. Det lilla barnet i mig som var mer än skör men som jag sällan ärligt vågade visa och ta hand om. 

Jag  bekämpade mina rädslor genom att väcka andras rädslor till liv. 

Jag var och kanske ibland än är den som varit och är oförsiktig och saknat en ärlig ödmjukhet. Jag har utnyttjat andra och även mig själv. Jag har gått under min egen värdighet som väckt skam och skuld. Jag har agerat under radarn i tron att ingen såg. 

Jag har behandlat andra som jag behandlat mig själv. Känns konstigt när jag skriver detta men det är samtidigt den sanning jag ser. Ingen bortförklaring eller ursäktande utan just konstaterande.

Allt detta har fått konsekvenser som jag verkligen inte önskat, varken mig själv eller någon annan. I min rädsla av att skydda mig själv från att bli ensam har jag själv skapat min egen ensamhet. 

Idag ägnar jag mycket tid åt att acceptera det som skett och se tacksamhet i mitt eget uppvaknande sedan ett antal år tillbaka. Uppvaknande som successivt leder mig rätt. Jag är i förändring och vägen dit är genom att vara ärlig och tillåta mig vara skör. 

Jag är i förändring.

Jag vet vad jag vill och jag inser hur jag ska komma dit men fastnar allt för ofta i gamla beteenden, särskilt när jag möter rädslan i mig eller går på gamla invanda rutiner. 

Jag märker hur jag varje dag kan se saker som jag borde ha gjort annorlunda.  Saker som jag bannar mig själv för. Samtidigt inser jag att jag inne i mig gjort detta hela tiden bara det att tidigare har jag inte talat om det och erkänt det öppet för andra och för mig själv. 

Jag växer och jag förändras och jag gör det med ett steg i taget. Ett steg fram två steg bak. Två steg fram ett bak. 

Listan är lång med de jag behöver ta ett snack med. En del är redan gjort en del är fortfarande ogjort, inte minst gottgörelsen till mig själv som verkar vara det svåraste. 

Jag är tacksam över att jag börjat vakna och tacksam för att arbetet kommer att gå sakta så att jag inser värdet av en förändring. Det finns ingen Quick fix utan det är ett hårt arbete. Vissa kanske inte heller vill ha fixen just nu utan sedan. 

Mitt jobb är att ta hand om mig. Ett av verktygen är att ta hand om det jag skapat.

Jag är och jag gör så gott jag kan. Under tiden kompenserar jag som ett led i mitt arbete genom att hjälpa andra att hitta sätt att göra rätt.

Roten till det onda

Jag har blivit blåst på allt för mycket kapital. Nej inte så jag satsat fel på aktier eller liknande utan för att jag haft allt för stor tillit och inte sett de signaler till tillit som jag tycker så här efteråt att jag borde ha sett.

Personen var min mentor och lärare och jag inser så  här efteråt att jag själv brast i min bedömning och förmåga att läsa andra människor. Jag klev in i en situation jag allt för många gånger tidigare varit i. Sveket som jag trott jag lärt mig att se och som jag själv tyvärr levererat till andra, drabbade mig själv igen även fast jag så många gånger sett det ske under min uppväxt. 

Denna gång handlade det inte enbart om ett känslomässigt svek utan även om ett stort materiellt svek. Känslan av att bli utnyttjad och känslan av förlust även av en vän. 

Jag vet att en del av det som skett är inte alls mitt egen utan ligger helt och hållet på den som svikit mig. Men jag förstår att en del av det som skett men även av det som sker, är mitt eget ansvar. Känslan av att inte se de tydliga signalerna och känslan av att jag tar till mig offrets karaktär. Sådant som jag fortfarande plågar mig med. 

Det finna en väg ur detta och jag inser intellektuellt att det handlar om att acceptera och att göra slut. 

Jag inser även att det finns en lång djup rot långt bak i mitt liv som skapat mina ibland återkommande förlustkänslor och jakt på stark tillit. 

Jag har hela mitt liv törstat efter sammanhang och efter att bli älskad. Jag har törsta efter bekräftelse och bli sedd. Priset har varit att kag offrat mig själv på många olika sätt.

Jag kan klandra min förövare men det sitter även ett litet barn i mig som skriker om och om igen efter att slutligen bli älskad. På den vägen har jag och tar chanser vilket jag för länge sett borde ha insett. Jag var där och jag fattade vuxna beslut men ibland genom det lilla barnet.

Det är inte sällan det jag gör eller det jag känner har en annan grund än det jag från början tror.

Tankar jag har och ställningstagande jag gör.

Känslor jag känner av kärlek, rädsla eller ilska. 

Rötter som jag behöver granska så jag inte allt för mycket stirrar mig blind på symtomet utan mer på orsaken.

Jag behöver förlåta mig själv och andras handlingar för jag inser att det är enda sättet att sluta skada mig själv.

Offret tar inte ansvar

- Det var hennes fel!

- Om jag bara inte hade gjort det!

- Om pappa bara hade älskat mig!

- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.

Ilskan en konsekvens av att ha blivit kränkt

Jag var en tillbakadragen tyst kille de första åren i mitt liv. Som Jag minns det var jag ensam och sa inte emot utan gjorde som jag blev tillsagd. I mina tonår hade jag samma Grundinställning men började reagera på min omgivning. Fortfarande snäll men började att agera. När jag var i mitten av mina tonår började jag bestämt sätta stopp. Inte alltid men i situationer när min mamma blev utsatt. Jag reagerade och bar på en känsla av att vara ensam vilket i sig både var en trygghet och ett hot särskilt om min reaktion innebar att min ensamhet blev större. I vuxen ålder började min egentliga tonårsperiod från snäll pojke till något annat. Jag reagerade och jag agerade. Jag tog strid och jag började att sätta stopp. Under mina första 20 år hade jag nog den symboliska knutna näven i fickan även fast jag idag inte minns att det var så då.

Successivt har min ilska stegrat och stegrat och när jag nu både ser min ilska och kan känna att den verkligen finns där blir det så tydligt att jag är en ilsk person som bär på något. Jag börjar acceptera att jag bär på något som förmodligen kränkt mig och gjort mig till en människa som jag alltid måste stå upp för och försvara som om det alltid finns hot i min omgivning.

Aldrig mer kränkt och utsatt står det inbränts i min panna. Jag har inte kunnat se det förut men just nu är det uppenbart. 

Jag är ilsk. Jag agerar och överargera. Jag blir lätt stött. Jag tar saker personligt.  Jag möter varje minsta tendens till något slags hot som något jag måste agera kraftigt mot. Jag tar initiativ och blir dominant för att förhindra att bli fortsatt kränkt och utsatt. Jag blir en person som idag gör mig själv än mer ensam. 

Jag ser det klart vilket i sig är en befrielse. Men samtidigt så jäkla tungt att inse hur jag agerar och reagerar mot hot idag, som egentligen inte är annat än nyanser av ett normalt liv.

Förmodligen såg min pappa det på liknande sätt och det skapade hans ilska och frustration. Tyvärr hittade han inte ut ur den snårskogen. Jag, däremot har börjat att se och lyckats öppna mina ögon. 

Ändå är jag kvar i mitt beteende och min, i många stycken, överreaktion och det besvärar mig. Det är som min tanke nu sakta hunnit i kapp men mina känslor i stunden fortsätter och styra mina handlingar. Aldrig mera kränkt. Aldrig mera kränkt. 

Jag växte upp men en bekymmersam  brist på självkänsla som fått mig att skydda mig själv. Jag saknar ibland koderna för "hur man beter sig". Jag går in i ett mod, en slags autopilot, som jag efteråt behöver backa på. Jag ser bad som pågår men kan inte riktigt stoppa mig. 

Mitt verktyg är reflektionen och gottgörandes och att ständigt träna pp att göra annorlunda. Jag reagerar som om min historia är mitt nu när jag istället borde se vad sim egentligen möter mig. 

Koden sitter djupt. Kränkningen sitter djupt. Än idag vet jag inte riktigt i detalj vad det var som skapade allt detta och vad som egentligen hände mig. Kanske är det i sig i te viktigt utan mer att det finns där och att mitt liv idag inte är mitt liv i går. 

På samma sätt som jag inte vill bli kränkt igen och harden kampen genom min ilska kan jag i andra situationer definitivt "stå ut" med sådant som möter mig och acceptera situationer som jag egentligen borde sätta stopp för. Även det ser jag är rester av min historia. 

Jag har spöken och jag agerar på spöken och det är ok. Det finns en liten pojke i mig som behöver all den omsorg han kan få och han är värd att försvara. Den pojken är jag och jag gör vad jag kan för att älska honom precis så som han är med alla sina brister och goda egenskaper. 

Allt kommer att föra oss till en yttersta punkt

Vi kanske försöker förändra både oss själv och även andra. 

Vi kämpar efter att känna någon slags gemenskap eller gärna få andra att instämma i vår egen syn på livet och det som sker.

Åsikter som vi vill dela. Fakta om rätt och fel. Övertramp eller känsla av något som starkt berör vårt inre.

Är den vi mötet vän eller fiende. 

Vi vill omvända och likrikta.

Några av oss till och med känner ansvar för andras utveckling och förändring.

Ibland befinner vi oss i ett beroende som tyvärr utvecklas åt ett håll vi inte önskar. 

Vi får konsekvenser som är utöver det vi först inte förstått.

Men vad det än är kommer allt till slut till den punkt där ett beslut behöver fattas. Ett beslut att fortsätta eller göra ett avsluta. 

Världen består inte av lika utan många gånger av olika. Olika åsikter. Olika känslor. Olika kulturer. Olika historia.  Olika politiska åsikter och ideal. Olika syn på människors rättigheter och lika olika. Olika Egon med var och en sin egen agenda. Olika öppna sår som inte läkt. Olika närvaro. Olika erfarenhet. Olila sorg. Olika skam. Olika skuld. Olika färg. Olika folkslag. Olika språk. Olika utseende. 

Vi refererar var och en av oss till vår egen historia och våra egna vanor. 

Vi är olika i vår liket och det får konsekvenser. Olika något bra även fast vissa verkar tror att olika är både onödigt och till och med farligt. 

Men olika kan också leda oss i riktningar, känslor och tankar vi inte önskar. På ett sätt som leder oss fel och får oss att förminska oss själva eller inte göra de val som tillåter oss att vara sköra. 

När vi kommer till den punkt,när vi behöver göra ett tydligt val kan det även innebära att vi behöver avstå sådant vi älskar. 

Det handlar om mig eller dig. Det handlar om överlevnad eller att störta ner djupt i en avgrund. 

Ska jag leva eller ska jag dö.

Plötsligt säger du;- Nu är du lite för känslig!

Jag faller platt. 

Jag inser att tidpunkten har kommit där fler offer inte finns att skörda. 

Punkten är kommen. Nu är det slut. Nu vill jag inte mer. 

Det är slut. 

Jag gick för långt, troligen för att jag följde en egen hemlig agenda. 

Skadan har inträffat och jag behöver rädda mig upp ur vaken. 

Jag tog för stor risk och klev ut på en för tunn is. Många såg det jag först såg nu, när allt var för sent. 

Jag skickar såren och reflekterar jag inventerar min del och väljer nya bollar. 

Det är mycket enklare att vara ett offer

Det är så jäkla enkelt att bli ett offer. Den utsatte får alltid tröst och medömkan. Ingen kan banna och tycka illa om offret. Vi kan tröttna på offrets beklagar men vi bannar inte beteendet. Offret blir det, på samma sätt som det söta rådjuret är det, vi känner medlidande och kärlek, inte hat. 

För förövaren blir det en annan sak, så blir det enkelt att känna hat och fruktan helt avsaknad av känsla av sympati och kärlek. För vem kan ha något över för ett rovdjur som dödar ett sött litet rådjur.

Det är så jäkla lätt att anta offrets skepnad. 

Men ändå har offret och förövaren samma syfte. Viljan att få bli sedd och viljan att inte ta ansvar för sitt eget liv. 

Ja det kanske känns hårt men några andra förklaringar kan jag inte se.

Men visst. Att visa känslor är alltid ok till en viss grad. Ilska och frustration eller rädsla, sorg och känslan av utsatthet över saker som händer. Känslorna och klagan behöver verkligen komma ut.

Svårigheten är att vi har större förståelse för offrets klagan jämfört med förövaren bordusa framfart. 

Utsattheten väcker direkt självklart medömkan och deltagande. Vi blir utsatta på olika sätt och vi behöver kärlek  och omsorg på grund av den utsattheten. Sorg för att någon gått bort, mobbing, utsatthet på jobbet, människor som är dumma och beter sig mot andra subtilt eller riktigt riktigt hemskt. Vi känner att vi vill skydda dessa personer och vår instinkt av att vilja hjälpa och omhänderta väcks direkt. Vi blir beredda att döma förövaren direkt och ta den svagas parti. 

Men för förövaren känner vi aldrig medömkan och viljan att skydda och hjälpa. Denna någon får klara sig själv. Trots att vi vet att under förövarens skal bor det en tragedi, en oskyddad person, en liten pojke eller flicka som blivit tvungen att göra en del val som barn som blivit svåra att växa ifrån. 

De få som även vågar stå upp för förövaren blir ofta själv också jagad. 

Vad är det i oss som gör att det blir så lätt för oss att döma? 

Vår hjärna har det inte lätt. Inom loppet av en microsekund ska vi kunna skilja på vad som är fara eller vad som är neutralt. Hjärnan ska snabbt bedöma om vi ska springa ifrån eller emot. Detta gör att vi snabbt blir dömande. Vi blir fördömande.

Jag har båda egenskaperna i mig. Jag gör mig själv till ett offer och utnyttjar detta som oftast leder mig själv i slutändan till en försämrad situation för mig själv. Eller så blir jag förövaren där det blir svårt att samla positiva poäng.

När jag gör mina val utan att samtidigt tala om vad jag vill och vad jag känner skapar jag egna hinder. 

Jag kan ibland tydligt och klart se hur jag ömsom antar min mammas offerlika beteende särskilt i situationer där jag möter personer som påminner om min pappa. Samtidigt kan jag i andra situationer i min egen rädsla anta en bitter och styrande förövardominans och ha beteenden som offret ogillar vilket jag lärde av min far.

Jag är kluven och en produkt av min egen uppväxt där det är tydligt att det är mitt eget ansvarar att bryta de mönster jag vill förändra. 

Jag har min historia men jag är inte min historia.

Huvudfoting

Jag var en huvudfoting. Jag kanske är en huvudfoting fortfarande men jag har varit en huvudfoting väldigt länge. 

Ni vet huvudfoting med stort huvud,  armar och ben men ingen kropp.

Det var inte det att jag inte kände, för jag kände en massa men jag skapade intellektuella lösningar. Jag såg till att försöka kontroller det som skapade känslomässig smärta. Jag intellektualiserade och försökte med all kraft trycka undan mina känslor av ilska, sorg, glädje, frustration, ledsamhet, rädsla och annat som hade behövt komma ut.

Jag var en huvudfoting och jag var duktig på det. Jag tänkte och handlade utifrån det. 

Om vi i min liknelse ser armar och ben som handling, kroppen som känslan och huvudet som intellektet så tror jag ni sakta förstå vad jag menar. 

Sedan har vi andra varianter av symboliken med stor kropp men litet huvud tillsammans med armar och ben. Den som känner en massa och handlar därefter men inte tillräckligt reflekterar vad känslorna står för och vad som är rimligt att agera på. 

Egentligen tror jag att jag pendlat mellan dessa två karaktärer fylld av känslor men olika strategier för att hantera dessa. 

Jag var säkert tvungen, som liten, för att överleva men allt eftersom övergången inträffade från barn till vuxen, från beroende till oberoende valda jag ändå långt in i det vuxna livet att ta med mig beroendet och jakten på bekräftelsen jag tyckte jag aldrig fått och de strategier som detta innebar.

Först 50 år senare började sammanhang bli mer tydliga och jag hittade med hjälp verktyg för att sluta skada mig själv och andra och sakta bygga upp mig själv utifrån en annan grund. Jag lär mig idag att leva med mig själv och jag lär mig att hantera livet så att det i slutändan ändå blir ganska bra. 

Nu strävar jag efter att vara människa med kropp och känslor, tankar och reflektion samt tydliga handlingar både i beslut och att våga genomföra.  

En huvud, kropp foting.

Ta allt personligt- not

Världen består av en massa åsikter och agendor. Jag har mina du har dina. Åsikter och planer omkring vad som är rätt och fel. Om sådant som handlar om tyckande och som vi i tid och otid gärna vill berätta för andra eller låta andra förstå på ett eller annat sätt. 

Förutom allt detta är vi själva snabba att ta till oss vad andra eventuellt tycker eller införstått, kanske tycker och tolka hur vi ska förhålla oss till detta. Vi gissar och låter oss själva bli känslomässigt berörda.

Vi blir ledsna, glada, besvikna, kränkta, tappar självkänsla, blir dömande, känner orättvisa, blir sköra, blir jätteglada, varma, kalla, frysta till is, arga, ilskna rentav våldsamma. Vi låter oss bli berörda på något sätt av vad någon annan sagt, tyckte, kanske rentav bara tänkte eller gav sken av att tänka och tycka. 

På allt detta bygger vi sedan vår värld  utifrån vad vi hör andra tycker eller vad vi uppfattar att andra tycker. Åsikter som är ytterst personliga och definitivt subjektiva. 

Det börjar när vi är mycket små kanske rent av ännu inte födda. Det börjar med att vi får svårigheter att knyta ann och försöka känna oss älskade. Vi lär oss att hitta det vi behöver och skapa kontroll för att överleva. 

Vi skapar regler och sanningar för att veta att vi kommer att fixa vårt liv. Vi bygger styrka och vi bygger kontroll. Vi skapar karaktärsdrag och drama. Vi blir dominanta, vi blir offer, vi är till lags och hjälpande in i döden. Vi blir medberoende, alkoholberoende eller sex, spel och drogerberoende. Vi blir träfreak, shoppholick, får städmani eller blir besatta av kontroll. Vi bli spm de flesta påverkade av vår historia av vad som hänt eller vad som inte hänt. Vi skyller på andra för att vårt liv misslyckats.

Vi lär oss att ta allt personligt och försöker anpassa oss till vad andra vill och tycker. Vi försöker passa in och vara till lags. Eller så gör vi tvärt om för vi tagit allt personligt. 

Vi slutar att ha en egen vilja och blir känslomässigt instabila. Vi blir kränkta och vi tar det personligt. 

Detta blir ett gift i vår kropp som endast kan tas bort genom att detoxa vårt eget inre, vår inre uppfattning om oss själva. 

När jag växte upp lärde jag mig att anpassa mig till mina föräldrars humör och tillstånd. Min mammas utsatthet och min pappas utsättande. Jag lärde mig att läsa rummet och anpassa mig. Jag lärde mig och skapade en karaktär i mig att vara uppmärksam och anpassningsbar. Jag lärde mig att kontroll blev ett bra vapen. Jag lärde mig att inte direkt ta hand om mig själv utan satte mig själv i andra rummet för att överleva. 

Idag lär jag om, jag lär mig att jag är jag och det som sker sker utanför mig själv som jag direkt inte behöver ta ansvar för. 

Fördomar- för domar fortsättning

För att fortsätta utveckla mitt föregående resonemang har jag tagit mig ett steg till.

Det som fick mig att känna mig fryst var just den massiva upplevda fördomen när det gällde min egen person, min relation och mitt beteende. Det fanns en känsla av skarpt och tydligt dömande som jag hade så svårt för att hålla mig ifrån utan att börja försvara och argumentera i sak. 

Jag nu ser tydligt intellektuellt var att det som pågick handlade om projiceringar både från min egen sida som från den andras och jag ville verkligen inte dit. Samtidigt kände jag att jag kränkte mig själv genom att inte slå tillbaka och sätta stopp för det som pågick, mot min person. 

Oavsett vilken harm jag kände, som definitivt inte var konstruktiv, handlade mina egna känslor om mig själv och min oförmåga att stå emot det som just då pågick. 

Jag försöker i stunden göra en jämförelse. Om en annan person fysiskt skulle slå mig hur skulle jag då göra? Jag skulle försvara mig med min kraft eller springa iväg för att undvika. Jag skulle göra allt för att inte bli fortsatt slagen. På vilket sätt blir ett påhopp, som är mer psykiskt än fysiskt annorlunda? 

Jag försöker förstå och känna efter. 

Om jag reflekterar över mig själv vet jag att jag historiskt lärt mig att stå ut och att försöka att stålsätta mig. Jag har lärt mig att ta på mig skulden. Kanske blev den nya stressade situationen att åter igen kännande och detta i sin tur överraskade mig. 

På dagis lär ungarna sig att säga stopp. Stopp för att markera att här går deras gräns och för att de ska hitta sin egen respekt. Jag saknade de stopphandlingarna i mig då. Jag saknade denna rutin. Inte stopp av ilska utan stopp av respekt för mig själv.

Åter till det där med inte dömande och min känsla. Vad som definitivt fungerar är att skapa en icke dömande miljö vilket Mansjouren bevisar genom att oavsett vad du tar med dig av handlingar i lokalen är vi inte dömande. Framgången med detta tankesätt och detta agerande är att vi skapar ett utrymme för en möjlig förändring. Vi arbetar själva med våra värderingar och våra egna fördomar för att medvetandegöra vad vi tar med oss in i vårt samtal. Vi har åsikter, vi har känslor och varje tendens till att uttrycka dessa är en del av våra egna projiceringar. Är vi inte medvetna om detta riskerar samtalet att spåra ur och vi har inte hjälpt till att skapa en miljö som kan öppna en persons annars stängd dörr.

Så det var nog precis detta jag kände att det saknades en vilja att stötta och en respekt att var och en i stunden fattar de beslut som är möjliga utifrån situation. 

Vad ger mig rätt att döma andra i denna situation och samtidigt vad ger andra rätt att döma mig. 

I samma stund jag skriver denna blogg snurrar känslan av en dåres försvarstal. Mitt egos försvarstal. 

Jag är tacksam att mina reflektioner leder mig rätt även fast jag i stunden hetta fört mig själv på ett sidospår. 

Jag vill bli älskad och jag vill föra mig själv rätt in i lugn hamn. Jag vill reflektera och jag vill alltid se min del i det som pågår. Jag vill stå upp för mig själv för att jag är värd det och inte lura mig tillbaka i gamla historiska känslor. 

Jag är glad för att jag lyckades att se vad det var som pågick. 

Inte dömande kanske det viktigaste just nu

Det tog mig tid att förstå. Det tog riktigt lång tid att fatta vad det egentligen var som hände den där kvällen när vi satt och snackade och allt blev så fel. Då när jag kände att jag frös till is och kände att jag inte blev förstådd.

Vi är några män som träffas en gång i månaden och snackar om sådant som är viktigt för oss, var och en. Vi ska både vara stickan under nageln men samtidigt vara kärleksfulla och respektfulla. Kanske främst just icke dömande. Och det var just det där sista som jag inte kunde sätta ord på tidigare som hände den där dagen när jag frös till is.

Jag har berätta om detta förut men så i går kom jag på vad det var som blev så svårt. 

Vi har träffats igen. vi män och denna gång var det fler som var med i vårt gäng. Jag hade redan innan, sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att jag skulle ta upp ämnet, mer som en princip än just sakfrågan som berörde mig starkt.

Jag valde att försöka sätta ord på den känsla jag upplevde då, utan att komma in på ämnet men det blev så svårt. Allt blev en röra men jag tror att jag ändå kunde förmedla någon slags känsla som jag kände.

Jag har en mer dominant roll i gruppen och är också den som är ledare just nu. Det är en roll som är lite svår att hantera när det samtidigt gäller frågor som direkt känslomässigt berör mig själv. Framöver, kunde jag konstatera, när ämnet är jag behöver jag föra över ledarskapet till någon annan.

Även möte nummer två var det svårt att ge uttryck för vad jag innerst inne kände och återigen drev diskussionerna mot kommentarer som att "- Du som annars trycker på själv och är tuff får tåla när det handla om dig själv!". Kommentarer som vara svåra att förklara eller säga emot. Ändå var det inte det som saken handlade om. Ämnen kom upp om mitt ledarskap och vilken person jag egentligen var. Sådant som jag inte ville argumentera om och som egentligen inte var ämnet.

Det kändes inte bra men jag accepterade vad andra sa och jag försökte lyssna in och ta till mig de kommentarer som kom upp ändå. Jag försökte verkligen att se min del men kände ändå inte att jag fått sagt det jag ville få sagt, utan att börja argumentera och skapa någon slags intellektuell diskussion om rätt och fel. Det var en känsla jag hade som jag behövde få hjälp med att få fram och jag visste att den var min egen.

Så när jag satt i bilen på väg hem var det som det blev uppenbart för mig. Jag kom på vad jag hade behövt säga men som jag då inte hittade ord för. Känslan i mig som berörde mig så starkt.

Respekten och dömandet. 

Det var det som saknades. Det saknades en respekt för min egen person, mina beslut och mina handlingar. Det saknades ett totalt ickedömande som en förutsättning för att kunna våga krypa in i dammiga vrår och skrymslen där vi själva inte varit på länge och där skulden och skammen bor.

Icke dömande. Precis detta är vi väldigt duktiga med att vara i Mansjouren där jag arbetar som samtalsledare och volontär. Vi är icke dömande och det gör också att det finns utrymme att få tala om det allra allra förbjudna. Vi kan tala om våra hemligheter för vi vet att de blir väl omhändertagna. Alla erkänner och alla vet att alla andra på ett eller annat sätt har en svag länk som ibland kan vara svår att hantera men vi lägger inga värderingar omkring dessa.

Det var precis detta jag kände inte inträffade på mötet och som gjorde att jag frös till is. Jag blev dömd och de som kommenterade mitt beteende la in sina egna känslor i det jag sa på ett dömande sätt istället för att reflektera över vad det är som händer u rummet och i var och en när diskussionen pågår.

Först när vi kan vara icke dömande, oavsett handling finns det en chans att komma in under skalet. Först när vi vågar möta våra egna fördomar i det som kommer till oss och vågar beskriva våra egna känslor i det vi hör ökar chansen till en dialog istället för, som det lätt kan bli om en part sluter sig, en monolog.

Jag behöver nästa gång ta upp en dialog omkring hur vi ska göra för att i vår grupp bli icke dömande och hur vi ska göra för att bli mer reflekterande i oss själva i det som sker. Detta är en viktig princip om vi i ett samtal ska våga öppna hårt stängda dörrar.

Jag lär mig av denna process och jag hoppas att vi som mansgrupp lär oss av denna process. Det blir oerhört tydligt för mig att detta också är viktigt i mitt arbete som utbildare att ta upp detta ämne än mer tydligt.

Tack för att jag vågar och tack för att jag inte ger mig. Ämnet är viktigt för mig och jag märker hur viktigt det är att känna och uppleva för att själv kunna förstå. Om jag inte tar kampen om mina egna känslor så kommer jag fortsätta att skada mig själv. Om det inte känns rätt är det inte rätt förrän det blir rätt.