Tilltufsad

Jag kände mig lite tilltufsad för ett tag sedan. Det var så det kändes för några veckor sedan. Jag kände mig tilltufsad. Det var ok men det  var lite så det kändes. Lite tilltufsad och missförstådd. 

Tankarna for då iväg och jag skannade febrilt mig själv i vad jag gjort, när jag fick den där kritiken. Saker jag kanske sagt. Saker jag kanske gjort. Hade jag varit för dominant och rigid? Hade jag inte varit uppmärksam och lyssnat? Hade jag fått tilt eller vad var det som hände som gjorde att allt fick sådana konsekvenser? 

Jag har förstått att jag sedan barnsben varit den personen som försökt se mina egna fel och gärna tidigt tagit på mig skuld. Det var på något sätt ett sätt att lösa familjehemligheten och få en förklaring till allt som hände. Då var det en heltäckande lösning men idag, nej nu fungerar den inte alls. 

Känslan av tilltufsad är min egen men orsaken till det som skett är inte fullt ut mitt. Jag kanske var lite för okänslig och bestämd, jag vet att det utmanar andra. Jag kanske pekade med hela handen istället för att hitta sätt att samarbeta. Jag kanske förmedlade det jag ville ha sagt utan att förklara att det inte var jag som satte reglerna utan att jag var en budbärare. Jag var troligen osmidig.

Allt detta stämmer säkert och det mesta känner jag igen som en förbaskat trist repris. Det är som det ibland i vissa situationer kommer en osalig ande i mig. Den behöver jag än mer ta tag i. 

Det är vissa rädslor i mig som spökar och som gör att jag antar ett särkilt mod. 

Här skulle historien kunna ta slut. Jag ser vad som händer och jag reflekterar. Jag tar tag i min del oavsett vad den andra gjort, agerat eller reagerar över. Jag har slutat att peka på andra och valt att se min del, som jag även gjorde som barn. Skillnaden var då att jag även hade en massa åsikter om hur den andra skulle vara eller inte vara. Jag var väldigt mycket anklagande. 

Peka på andra och anklaga leder mig ingen vart mer än att jag kanske får avreagera mig. Det är så klart ok det med bara jag inte fastnar där. 

Självklart var det som hände inte enbart mitt fel men jag var en del av det. Den/ de andra hade sina delar utan att ha analyserat det mer kunde jag i alla fall se att delar av det definitivt inte var mitt. Vad det var så var det i alla fall inte mitt. Men det som var/ är mitt behöver jag ta tag i och jag behöver acceptera att det är så jag gör ibland i dessa situationer. Jag gör saker som får reaktioner och det gagnar varken mig eller någon annan. Det blir ett försvar som skadar.

Att inse allt detta kändes lite särskilt tilltufsande denna gång och kanske just för att jag kände igen allt från förr. Jag kände igen min ande, min osalige ande som ibland startar per automatik. 

Jobbigt att se men nyttigt att ta i.

Känslan av att vara tilltufsad ökar min medvetenhet och min vilja att förändra. Känslan får mig att våga kliva ur då och möta nu. Att vara kvar kommer enbart att göra att jag åter igen kommer att känna sådant jag inte vill känna. Känslan av att skada och känslan av att känna mig tilltufsad. 

Samtidigt är den nya process som jag just nu är i är ok rent av bra. Små steg framåt. Både viljan att förändra och förmågan att göra det men också insikten att jag faktiskt inte behöver och ska ta på mig allt. 

En lättnad.