#ihavechanged

Jag är en av de förövarna som omnämns.  #metoo har idag delvis lagt sig och jag tycker det är bra eftersom vi nu kan börja att ta tag i detta på riktigt allvar mer än olika typer av upprop och enskilda vendettor. Jag utgår ifrån och jag vill att metoo ständigt kommer att leva inom oss och att både män och kvinnor ser över sina egna roller och beteende. Det verkar ibland ligga i våra gener hur en man eller en kvinna förväntas vara. Förväntningar som vi kopierar även fast vi inte direkt vill utan för att det på något sätt förväntas. Det finns förstås mängder av nyanser och jag förstår att vad vi än gör agerar vi utifrån våra rädslor eller den kärlek vi har inom oss.

Så var det för mig. Så är det troligen också för dig. Vad du gjort eller gör har jag ingen aning om. Jag vet vad jag gjort och gör. En del beteenden ligger närmare och är lätta att minnas en del annat ligger längre bort och är svårare att direkt minnas men jag vet att de på ett eller annat sätt finns i mig som ett växande stolt minne eller som ett tärande. En del är jag troligen inte medveten om att det har skett en del annat känner jag mig plågad av att det faktiskt skett. 

Det handlar om min egen närvaro, mina beteenden och särskilt om de jag troligen har eller faktiskt har skadat på ett eller annat sätt. 

Jag är den som inte var närvarande och jag är den som dolde min agenda för de jag hade relation med. Jag är den som utnyttjade andra för mitt eget syfte. Ibland knappats synligt ibland fullt synligt och uppenbart. Människor jag önskat få något ifrån. Tjejer jag önskat ha sex med.  Relationer som jag haft för att jag inte velat känna mig ensam. Andra som på olika sätt skulle bekräfta mig eftersom jag inte tillräckligt lyckades själv. 

På jobbet. Med kompisar. I olika typer av arbeten och saker jag gjort för andra. Allt för att bli sedd och minska min egen oro och rastlöshet. Allt för att stilla de känslor jag hade inom mig som jag inte ville känna. Det lilla barnet i mig som var mer än skör men som jag sällan ärligt vågade visa och ta hand om. 

Jag  bekämpade mina rädslor genom att väcka andras rädslor till liv. 

Jag var och kanske ibland än är den som varit och är oförsiktig och saknat en ärlig ödmjukhet. Jag har utnyttjat andra och även mig själv. Jag har gått under min egen värdighet som väckt skam och skuld. Jag har agerat under radarn i tron att ingen såg. 

Jag har behandlat andra som jag behandlat mig själv. Känns konstigt när jag skriver detta men det är samtidigt den sanning jag ser. Ingen bortförklaring eller ursäktande utan just konstaterande.

Allt detta har fått konsekvenser som jag verkligen inte önskat, varken mig själv eller någon annan. I min rädsla av att skydda mig själv från att bli ensam har jag själv skapat min egen ensamhet. 

Idag ägnar jag mycket tid åt att acceptera det som skett och se tacksamhet i mitt eget uppvaknande sedan ett antal år tillbaka. Uppvaknande som successivt leder mig rätt. Jag är i förändring och vägen dit är genom att vara ärlig och tillåta mig vara skör. 

Jag är i förändring.

Jag vet vad jag vill och jag inser hur jag ska komma dit men fastnar allt för ofta i gamla beteenden, särskilt när jag möter rädslan i mig eller går på gamla invanda rutiner. 

Jag märker hur jag varje dag kan se saker som jag borde ha gjort annorlunda.  Saker som jag bannar mig själv för. Samtidigt inser jag att jag inne i mig gjort detta hela tiden bara det att tidigare har jag inte talat om det och erkänt det öppet för andra och för mig själv. 

Jag växer och jag förändras och jag gör det med ett steg i taget. Ett steg fram två steg bak. Två steg fram ett bak. 

Listan är lång med de jag behöver ta ett snack med. En del är redan gjort en del är fortfarande ogjort, inte minst gottgörelsen till mig själv som verkar vara det svåraste. 

Jag är tacksam över att jag börjat vakna och tacksam för att arbetet kommer att gå sakta så att jag inser värdet av en förändring. Det finns ingen Quick fix utan det är ett hårt arbete. Vissa kanske inte heller vill ha fixen just nu utan sedan. 

Mitt jobb är att ta hand om mig. Ett av verktygen är att ta hand om det jag skapat.

Jag är och jag gör så gott jag kan. Under tiden kompenserar jag som ett led i mitt arbete genom att hjälpa andra att hitta sätt att göra rätt.