Släppa taget är kanske det svåraste som finns

Några dagar under vår nuvarande semester har verkligen blivit min utmaning. Utmaning i att våga släppa taget. Eller kanske snarare klara av att släppa taget om sådant jag inte kan påverka. Släppa taget om bagage som försvunnit och taxi som kommit försent. Bara som några exempel.

Vad är det för problem med dessa simpla saker, kan du kanske undra. Vi reagerar olika men för mig blir det inte bra. Saker som inte fungerar får mig ibland att känna frustration som i sin tur leder till ilska som i sin tur leder till att både jag och andra drabbas. Saker, som jag inte kan påverka blir ändå mitt problem och leder till att jah förpestar det för mig själv och andra. 

Det är som jag vill att andra verkligen ska förstå hur illa det är med det som skett. Som om jag misstror andras förståelse och andras förmåga att reagera. Jag trivs inte med det som sker och inte heller andra. 

Men ändå sker det och då finns det någon fördel jag ändå får med detta beteende och gamla oförätter som spökar.

Så vad är lösningen?

Jag definitivt inte att försöka kontrollera det som inte går att kontrolleras. Det finns en allmän föreställlning om att vi kan ändra andras beteende. Att vi både har makt och möjlighet. Därav kommer vårt behov av att kontrollera, även sådant som är utanför oss själva. 

Och ändå, vad blir resultatet av allt vi tror oss ha möjlighet att kontrollera? Jo enbart ytterligare frustration som till slut drabbar oss själva. 

Lösningen är istället att släppa taget om det jag inte kan kontroller och förändra. Släppa taget om sådant som ändå inte kommer att leda situationen frammåt. Släppa taget och istället fokusera på det som jag kan förändra. Mig själv. 

I mitt exempel, bagaget och taxin släppa taget om det och acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen inklusive mitt eget humör. 

Räcker detta då?

Kanske inte till nästa gång något liknande inträffar. Då finns risk att allt upprepar sig igen om jag inte kommer bakom beteendet och kan möta orsaken till beteendet.

Vad var det egentligen som hände som skapade denna känsla av återkommande frustration och behovet av att bli ilsk? 

En sak som börjar bli tydlig är hur jag som barn uppfostrades i en miljö där den egna kraften och det egna uttrycket inte var viktigt och inte uppmuntrades. Jag gavs sällan utrymme utan jag fick istället se till att ta utrymmet. Först när jag flyttade hemifrån insåg jag att jag hade en egen kraft som jag kunde ge utttryck för och som också var uppskattat. Den bekräftelsen gillade jag. Samtidigt ogillade jag väldigt mycket orättvisor, särskilt när det drabbar andra. Jag ogillade och gör det än idag. 

Vad försöker du kanske kontrollera och förändra som skapar dig frustration? Trivs du med det eller är det något som du själv behöver förändra?