Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

lördag 27 januari 2018

Inte dömande kanske det viktigaste just nu

Det tog mig tid att förstå. Det tog riktigt lång tid att fatta vad det egentligen var som hände den där kvällen när vi satt och snackade och allt blev så fel. Då när jag kände att jag frös till is och kände att jag inte blev förstådd.

Vi är några män som träffas en gång i månaden och snackar om sådant som är viktigt för oss, var och en. Vi ska både vara stickan under nageln men samtidigt vara kärleksfulla och respektfulla. Kanske främst just icke dömande. Och det var just det där sista som jag inte kunde sätta ord på tidigare som hände den där dagen när jag frös till is.

Jag har berätta om detta förut men så i går kom jag på vad det var som blev så svårt. 

Vi har träffats igen. vi män och denna gång var det fler som var med i vårt gäng. Jag hade redan innan, sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att jag skulle ta upp ämnet, mer som en princip än just sakfrågan som berörde mig starkt.

Jag valde att försöka sätta ord på den känsla jag upplevde då, utan att komma in på ämnet men det blev så svårt. Allt blev en röra men jag tror att jag ändå kunde förmedla någon slags känsla som jag kände.

Jag har en mer dominant roll i gruppen och är också den som är ledare just nu. Det är en roll som är lite svår att hantera när det samtidigt gäller frågor som direkt känslomässigt berör mig själv. Framöver, kunde jag konstatera, när ämnet är jag behöver jag föra över ledarskapet till någon annan.

Även möte nummer två var det svårt att ge uttryck för vad jag innerst inne kände och återigen drev diskussionerna mot kommentarer som att "- Du som annars trycker på själv och är tuff får tåla när det handla om dig själv!". Kommentarer som vara svåra att förklara eller säga emot. Ändå var det inte det som saken handlade om. Ämnen kom upp om mitt ledarskap och vilken person jag egentligen var. Sådant som jag inte ville argumentera om och som egentligen inte var ämnet.

Det kändes inte bra men jag accepterade vad andra sa och jag försökte lyssna in och ta till mig de kommentarer som kom upp ändå. Jag försökte verkligen att se min del men kände ändå inte att jag fått sagt det jag ville få sagt, utan att börja argumentera och skapa någon slags intellektuell diskussion om rätt och fel. Det var en känsla jag hade som jag behövde få hjälp med att få fram och jag visste att den var min egen.

Så när jag satt i bilen på väg hem var det som det blev uppenbart för mig. Jag kom på vad jag hade behövt säga men som jag då inte hittade ord för. Känslan i mig som berörde mig så starkt.

Respekten och dömandet. 

Det var det som saknades. Det saknades en respekt för min egen person, mina beslut och mina handlingar. Det saknades ett totalt ickedömande som en förutsättning för att kunna våga krypa in i dammiga vrår och skrymslen där vi själva inte varit på länge och där skulden och skammen bor.

Icke dömande. Precis detta är vi väldigt duktiga med att vara i Mansjouren där jag arbetar som samtalsledare och volontär. Vi är icke dömande och det gör också att det finns utrymme att få tala om det allra allra förbjudna. Vi kan tala om våra hemligheter för vi vet att de blir väl omhändertagna. Alla erkänner och alla vet att alla andra på ett eller annat sätt har en svag länk som ibland kan vara svår att hantera men vi lägger inga värderingar omkring dessa.

Det var precis detta jag kände inte inträffade på mötet och som gjorde att jag frös till is. Jag blev dömd och de som kommenterade mitt beteende la in sina egna känslor i det jag sa på ett dömande sätt istället för att reflektera över vad det är som händer u rummet och i var och en när diskussionen pågår.

Först när vi kan vara icke dömande, oavsett handling finns det en chans att komma in under skalet. Först när vi vågar möta våra egna fördomar i det som kommer till oss och vågar beskriva våra egna känslor i det vi hör ökar chansen till en dialog istället för, som det lätt kan bli om en part sluter sig, en monolog.

Jag behöver nästa gång ta upp en dialog omkring hur vi ska göra för att i vår grupp bli icke dömande och hur vi ska göra för att bli mer reflekterande i oss själva i det som sker. Detta är en viktig princip om vi i ett samtal ska våga öppna hårt stängda dörrar.

Jag lär mig av denna process och jag hoppas att vi som mansgrupp lär oss av denna process. Det blir oerhört tydligt för mig att detta också är viktigt i mitt arbete som utbildare att ta upp detta ämne än mer tydligt.

Tack för att jag vågar och tack för att jag inte ger mig. Ämnet är viktigt för mig och jag märker hur viktigt det är att känna och uppleva för att själv kunna förstå. Om jag inte tar kampen om mina egna känslor så kommer jag fortsätta att skada mig själv. Om det inte känns rätt är det inte rätt förrän det blir rätt.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948