Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

lördag 27 januari 2018

Fördomar- för domar fortsättning

För att fortsätta utveckla mitt föregående resonemang har jag tagit mig ett steg till.

Det som fick mig att känna mig fryst var just den massiva upplevda fördomen när det gällde min egen person, min relation och mitt beteende. Det fanns en känsla av skarpt och tydligt dömande som jag hade så svårt för att hålla mig ifrån utan att börja försvara och argumentera i sak. 

Jag nu ser tydligt intellektuellt var att det som pågick handlade om projiceringar både från min egen sida som från den andras och jag ville verkligen inte dit. Samtidigt kände jag att jag kränkte mig själv genom att inte slå tillbaka och sätta stopp för det som pågick, mot min person. 

Oavsett vilken harm jag kände, som definitivt inte var konstruktiv, handlade mina egna känslor om mig själv och min oförmåga att stå emot det som just då pågick. 

Jag försöker i stunden göra en jämförelse. Om en annan person fysiskt skulle slå mig hur skulle jag då göra? Jag skulle försvara mig med min kraft eller springa iväg för att undvika. Jag skulle göra allt för att inte bli fortsatt slagen. På vilket sätt blir ett påhopp, som är mer psykiskt än fysiskt annorlunda? 

Jag försöker förstå och känna efter. 

Om jag reflekterar över mig själv vet jag att jag historiskt lärt mig att stå ut och att försöka att stålsätta mig. Jag har lärt mig att ta på mig skulden. Kanske blev den nya stressade situationen att åter igen kännande och detta i sin tur överraskade mig. 

På dagis lär ungarna sig att säga stopp. Stopp för att markera att här går deras gräns och för att de ska hitta sin egen respekt. Jag saknade de stopphandlingarna i mig då. Jag saknade denna rutin. Inte stopp av ilska utan stopp av respekt för mig själv.

Åter till det där med inte dömande och min känsla. Vad som definitivt fungerar är att skapa en icke dömande miljö vilket Mansjouren bevisar genom att oavsett vad du tar med dig av handlingar i lokalen är vi inte dömande. Framgången med detta tankesätt och detta agerande är att vi skapar ett utrymme för en möjlig förändring. Vi arbetar själva med våra värderingar och våra egna fördomar för att medvetandegöra vad vi tar med oss in i vårt samtal. Vi har åsikter, vi har känslor och varje tendens till att uttrycka dessa är en del av våra egna projiceringar. Är vi inte medvetna om detta riskerar samtalet att spåra ur och vi har inte hjälpt till att skapa en miljö som kan öppna en persons annars stängd dörr.

Så det var nog precis detta jag kände att det saknades en vilja att stötta och en respekt att var och en i stunden fattar de beslut som är möjliga utifrån situation. 

Vad ger mig rätt att döma andra i denna situation och samtidigt vad ger andra rätt att döma mig. 

I samma stund jag skriver denna blogg snurrar känslan av en dåres försvarstal. Mitt egos försvarstal. 

Jag är tacksam att mina reflektioner leder mig rätt även fast jag i stunden hetta fört mig själv på ett sidospår. 

Jag vill bli älskad och jag vill föra mig själv rätt in i lugn hamn. Jag vill reflektera och jag vill alltid se min del i det som pågår. Jag vill stå upp för mig själv för att jag är värd det och inte lura mig tillbaka i gamla historiska känslor. 

Jag är glad för att jag lyckades att se vad det var som pågick. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948