Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

söndag 4 mars 2018

Ilskan en konsekvens av att ha blivit kränkt

Jag var en tillbakadragen tyst kille de första åren i mitt liv. Som Jag minns det var jag ensam och sa inte emot utan gjorde som jag blev tillsagd. I mina tonår hade jag samma Grundinställning men började reagera på min omgivning. Fortfarande snäll men började att agera. När jag var i mitten av mina tonår började jag bestämt sätta stopp. Inte alltid men i situationer när min mamma blev utsatt. Jag reagerade och bar på en känsla av att vara ensam vilket i sig både var en trygghet och ett hot särskilt om min reaktion innebar att min ensamhet blev större. I vuxen ålder började min egentliga tonårsperiod från snäll pojke till något annat. Jag reagerade och jag agerade. Jag tog strid och jag började att sätta stopp. Under mina första 20 år hade jag nog den symboliska knutna näven i fickan även fast jag idag inte minns att det var så då.

Successivt har min ilska stegrat och stegrat och när jag nu både ser min ilska och kan känna att den verkligen finns där blir det så tydligt att jag är en ilsk person som bär på något. Jag börjar acceptera att jag bär på något som förmodligen kränkt mig och gjort mig till en människa som jag alltid måste stå upp för och försvara som om det alltid finns hot i min omgivning.

Aldrig mer kränkt och utsatt står det inbränts i min panna. Jag har inte kunnat se det förut men just nu är det uppenbart. 

Jag är ilsk. Jag agerar och överargera. Jag blir lätt stött. Jag tar saker personligt.  Jag möter varje minsta tendens till något slags hot som något jag måste agera kraftigt mot. Jag tar initiativ och blir dominant för att förhindra att bli fortsatt kränkt och utsatt. Jag blir en person som idag gör mig själv än mer ensam. 

Jag ser det klart vilket i sig är en befrielse. Men samtidigt så jäkla tungt att inse hur jag agerar och reagerar mot hot idag, som egentligen inte är annat än nyanser av ett normalt liv.

Förmodligen såg min pappa det på liknande sätt och det skapade hans ilska och frustration. Tyvärr hittade han inte ut ur den snårskogen. Jag, däremot har börjat att se och lyckats öppna mina ögon. 

Ändå är jag kvar i mitt beteende och min, i många stycken, överreaktion och det besvärar mig. Det är som min tanke nu sakta hunnit i kapp men mina känslor i stunden fortsätter och styra mina handlingar. Aldrig mera kränkt. Aldrig mera kränkt. 

Jag växte upp men en bekymmersam  brist på självkänsla som fått mig att skydda mig själv. Jag saknar ibland koderna för "hur man beter sig". Jag går in i ett mod, en slags autopilot, som jag efteråt behöver backa på. Jag ser bad som pågår men kan inte riktigt stoppa mig. 

Mitt verktyg är reflektionen och gottgörandes och att ständigt träna pp att göra annorlunda. Jag reagerar som om min historia är mitt nu när jag istället borde se vad sim egentligen möter mig. 

Koden sitter djupt. Kränkningen sitter djupt. Än idag vet jag inte riktigt i detalj vad det var som skapade allt detta och vad som egentligen hände mig. Kanske är det i sig i te viktigt utan mer att det finns där och att mitt liv idag inte är mitt liv i går. 

På samma sätt som jag inte vill bli kränkt igen och harden kampen genom min ilska kan jag i andra situationer definitivt "stå ut" med sådant som möter mig och acceptera situationer som jag egentligen borde sätta stopp för. Även det ser jag är rester av min historia. 

Jag har spöken och jag agerar på spöken och det är ok. Det finns en liten pojke i mig som behöver all den omsorg han kan få och han är värd att försvara. Den pojken är jag och jag gör vad jag kan för att älska honom precis så som han är med alla sina brister och goda egenskaper. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948