Det är mycket enklare att vara ett offer

Det är så jäkla enkelt att bli ett offer. Den utsatte får alltid tröst och medömkan. Ingen kan banna och tycka illa om offret. Vi kan tröttna på offrets beklagar men vi bannar inte beteendet. Offret blir det, på samma sätt som det söta rådjuret är det, vi känner medlidande och kärlek, inte hat. 

För förövaren blir det en annan sak, så blir det enkelt att känna hat och fruktan helt avsaknad av känsla av sympati och kärlek. För vem kan ha något över för ett rovdjur som dödar ett sött litet rådjur.

Det är så jäkla lätt att anta offrets skepnad. 

Men ändå har offret och förövaren samma syfte. Viljan att få bli sedd och viljan att inte ta ansvar för sitt eget liv. 

Ja det kanske känns hårt men några andra förklaringar kan jag inte se.

Men visst. Att visa känslor är alltid ok till en viss grad. Ilska och frustration eller rädsla, sorg och känslan av utsatthet över saker som händer. Känslorna och klagan behöver verkligen komma ut.

Svårigheten är att vi har större förståelse för offrets klagan jämfört med förövaren bordusa framfart. 

Utsattheten väcker direkt självklart medömkan och deltagande. Vi blir utsatta på olika sätt och vi behöver kärlek  och omsorg på grund av den utsattheten. Sorg för att någon gått bort, mobbing, utsatthet på jobbet, människor som är dumma och beter sig mot andra subtilt eller riktigt riktigt hemskt. Vi känner att vi vill skydda dessa personer och vår instinkt av att vilja hjälpa och omhänderta väcks direkt. Vi blir beredda att döma förövaren direkt och ta den svagas parti. 

Men för förövaren känner vi aldrig medömkan och viljan att skydda och hjälpa. Denna någon får klara sig själv. Trots att vi vet att under förövarens skal bor det en tragedi, en oskyddad person, en liten pojke eller flicka som blivit tvungen att göra en del val som barn som blivit svåra att växa ifrån. 

De få som även vågar stå upp för förövaren blir ofta själv också jagad. 

Vad är det i oss som gör att det blir så lätt för oss att döma? 

Vår hjärna har det inte lätt. Inom loppet av en microsekund ska vi kunna skilja på vad som är fara eller vad som är neutralt. Hjärnan ska snabbt bedöma om vi ska springa ifrån eller emot. Detta gör att vi snabbt blir dömande. Vi blir fördömande.

Jag har båda egenskaperna i mig. Jag gör mig själv till ett offer och utnyttjar detta som oftast leder mig själv i slutändan till en försämrad situation för mig själv. Eller så blir jag förövaren där det blir svårt att samla positiva poäng.

När jag gör mina val utan att samtidigt tala om vad jag vill och vad jag känner skapar jag egna hinder. 

Jag kan ibland tydligt och klart se hur jag ömsom antar min mammas offerlika beteende särskilt i situationer där jag möter personer som påminner om min pappa. Samtidigt kan jag i andra situationer i min egen rädsla anta en bitter och styrande förövardominans och ha beteenden som offret ogillar vilket jag lärde av min far.

Jag är kluven och en produkt av min egen uppväxt där det är tydligt att det är mitt eget ansvarar att bryta de mönster jag vill förändra. 

Jag har min historia men jag är inte min historia.