När tiden är mogen

Det är inte möjligt förrän jag är beredd. Innan dess kommer inget att hända. Varje försök kommer att leda samma väg tillbaka med ytterligare misslyckanden. 

Jag är beredd när jag mognat. Jag är beredd när mina känslor hamnat på plats. Jag är beredd när jag i känslan förstått innebörden av de konsekvenser jag får. Jag är beredd när tiden är inne och jag slutat att forsera förändringen. Jag är beredd när jag verkligen släppt taget. 

Innan dess störs hela mitt jag av motståndet att inte släppa mina ideal. Varför ska jag ändra på något just för att det verkar logiskt? Jag kan inte av den anledningen att jag inte känslomässigt kan förstå vad det skulle innebära och hur det skulle förändra min situation. 

Jag är fången i mig själv tills dess att jag befriat mig själv. Jag är fången i min historia och mina värderingar. Jag är fången i gamla känslor och tankar. Jag är fången i min egen föreställning om hur ett liv ska levas. Jag är fången, för tänk vad det skulle innebära att släppa på alla mina ideal, tankar och känslor som byggt upp mitt liv. Det är ju som att ta lite av mig själv. 

Jag är mogen när tiden är mogen. Jag är mogen när min kropp börjar vilja gå åt ett annat håll. Jag är mogen när jag själv slutligen givit upp mina egna tankar och känslor. 

Kämpar du för att förändra eller känns det självklart? För dig som känner den där mognaden, vad var det egentligen som hände?