Tänk om sanningen enbart är en illusion

Jag lever i tron att det jag ser, det jag känner och hör är min sanning. Jag skapar mig en uppfattning om att det finns en sanning som är min egen sanning kanske även en sanning för andra. Jag lär mig att finns det en sanning så har jag kontroll. Hittar jag inte sanningen jagar jag den tills jag hittar den. Jag avkräver sanningen av andra allt för att få den önskade kontrollen. Jag lever som om jag är övertygad om att det finns en sanning och jag försöker gärna få andra att förstå att min sanning är själva sanningen. 

Denna jakt har haft en tendens att tära mig. Jag vet inte hur många gånger jag varit i konflikt med andra just omkring detta. Ibland väldigt aggresssivt när jag mött andra, som på samma sätt som jag burit på sin sanning, där båda kämpat om att ta förstaplatsen.

När jag var tonåring jagade jag sanningen över min historia och mina föräldrars liv. Sanningar som skulle ge klarhet och skulle räta ut mina egna frågetecken. Saker som jag hade hört eller sådant som antytts. Varför och vad? Vad kände ni? Vad gjorde ni? Var jag älskad? Ville ni ha mig? Varför tog du inte hand om mamma? Varför var du otrogen? Varför drack du pappa? Varför tog du inte hand om dig själv mamma? Lämnade ni mig när jag var barn? Varför älskade ni mig inte? Varför skilde du dig inte? Frågor som jag aldrig fick svar på. Mamma dog i tidigt i sorg och pappa dog 20 år senare arg, sjuk och bitter. 

Mina föräldrar hann dö innan jag på riktigt fattade hur allt egentligen förhöll sig. Idag känns det bra att ha förlåtit dom på samma sätt som jag insett att jag varit tvungen att be om ursäkt för mitt eget beteende. 

Jag måste ha varit odräglig i många stunder och på många sätt. Jag är än idag medveten om att jag fortfarande kan hamna i denna kontrolljakt.

Flera år efter att mina föräldrar avlidit insåg jag att det egentligen var ganska oviktigt att få svar på mina frågor. Frågorna var bara till för att låta mig själv fortsätta leva kvar i känslor av oro och saknad. Frågorna var bara ett sätt för mig att fortsätta leva kvar i föreställningar som jag själv skapat. Föreställningar som blev mina egna sanningar. 

Så länge jag jagar svar och det inte handlar om positiv nyfikenhet till omvärlden och kunskapen i sig, är den bara till för att hålla mig kvar i gamla negativa känslor från förr. 

Denna sanningen är kanske den viktigaste sanningen av alla. Allt annat är kanske en illusion som jag behöver sortera och vara uppmärksam på. 

Sanningen är bara min och kanske inte ens viktig.