Bekräftelse

Som barn blir vi bekräftade av att göra för att bli sedda. Vi ler för att få våra föräldrar att se oss och uppskatta oss. Så fortsätter det i livet. Antingen lär vi oss att vi är någon genom att andra bekräftar oss eller så har vi lärt oss att vi duger som den person vi är och kan härmed bli bekräftade av oss själva. Vilken väg vi lärt oss eller senare väljer blir så tydligt.

Väljer vi vägen att bli bekräftade av oss själva blir det vi själva som styr vårt liv. Väljer vi vägen att bli bekräftade genom andra måste vi hela tiden skapa situationer där vi blir bekräftade med kärlek, med beröm, med gillande eller ogillande för den delen med, det är en bekräftelse det med. Känner vi starkt att vi behöver bli bekräftade av andra är vi inte fria. Vi kan slå knut på oss själva genom att "göra" för att få bekräftelse. Se mig, se mig så jag får reda på att jag finns. Vi jobbar och vi sliter vi berör och vi gör allt för att synas och bekräftas. Den vi glömmer bort i allt detta är det lilla barnet i oss som pockar på kärlek. Barnet som känner våra egna känslor i oss.

Först när jag berörs av mig själv och de känslor som finns i mig själv, då bejakar jag mig själv och lyssnar därmed på mig själv. När jag mer lyssnar på andra tappar jag bort mig och lägger lock över den där lilla killen eller lilla tjejen som finns inom oss själva.

Stänger vi av våra känslor genom att hela tiden "göra" något för någon annan, genom att döva genom arbete, sex, kemiskt missbruk, spel och andra sätt att döva förlorar vi oss själva.

Samtalet handlar mycket om att just hitta sig själv och den men egentligen är. Självklart lever vi alltid i en kommunikation med omvärlden men frågan är om omvärlden ska styra mig eller jag omvärlden.