Klokhet som oroar

En klok människa som får kunskap om hur allt sker lever enligt det.

En öppen människa men inte fullt villig får också kunskap om hur allt sker men vacklar, lever ibland efter det och glömmer det sedan.

Den människa som helt saknar öppenheht eller är villig får kunskapen om hur allt sker men avfärdar den enda principen som absolut nonsens genom att inte vara öppen och villig. Hur skulle deras liv annars kunna vara så fruktlöst och hopplöst?

Hur det än är, säger de, så måste ju en princip som inte ger kärlek eller pengar eller makt vara helt värdelös. En tyst hjärna är ju bara en dum hjärna. Osjälviskhet är inget bra sätt att komma upp sig i världen. Rättrådighet är till för idioter. Att vara god är att vara svag. Osv osv!

Detta är problemet: eftersom en klok människas enda rättesnöre är hur allt sker tycker de som inte ser hur allt sker naturligtvis att det den kloke människan gör inte har något stöd i verkligheten. Dessutom, är den kloke människans tystnad och sätt störande. Eftersom den kloke människans motiv är dunkla är ledaren svår att förstå sig på.

Problemet har sin grund i att principen inte är ett ting och inte kan definieras. Detta är obegripligt för en del människor.

Det är inte lätt att förstå en person vars grund till sitt val är osynlig.