Känslodusch

När vi är helt fattig på tankar sköljer känslorna över oss som att stiga in i en strilande dusch. Tankarna bara bekräftar våra känslor. Känslorna tar över vår vilja och leder till att vi agerar direkt. 

Förälskelsen är en sådan markatta. Ohämmat driver den oss i en viss riktning där vi slutar att se risker och driver oss fram utan hänsyn till något annat. Vi vill bara ha. Tanken om risker och konsekvenser av de handlingar vi gör är som bortblåsta. Vi är i trans, en slags hypnos som får oss att göra saker helt ohämmat och utan skyddsnät. 

Förälskelsen och den bekräftelse den ger får oss att sluta äta, knappt sova och påhittigheten blir enorm bara för att få bli tankade. 

Denna känslokraft har fått många relationer på fall i form av otrohet. Vi är beredda att släppa vår familj, vänner och våra barn bara för att få bli bekräftad. Bara för att få fylla känsloskålen upp över bredden med kärleks- och bekräftelseendorfiner. 

Det blir som att inte ha druckit och ätit på evigheter. Vi formligen kastar oss över allt som finns för att få släcka vår hunger och vår törst. 

Känslorna har tagit över vår kropp ich vår hjärna.

Jag hade denna strategin under väldigt lång tid. När det visade sig att jag blev bekräftad slutade jag att tänka. Det var som jag gick på en autopilot. Jag skulle till varje pris ha det jag tyckte jag saknade. Bekräftelsen. Gärna bekräftelse i form av förälskelse. Det blev som en drog som bara krävde mer, mer, mer. Konsekvenserna sköt jag på framtiden. 

När bekräftelsen började bli mindre intensiv svalnade känslan och jag började tröttna. Då kom tankarna tillbaka och tristessen. Då kände jag igen hur jag saknade något. Jag hade en brist igen som jag behövde släcka. 

Så höll mitt liv på. Jag blev hemlig och jag förstörde allt som jag byggt upp i relationer med vänner, grannar, min egen familj och mina barn såklart.

Så här efteråt var detta en katastrof, men just då det enda självklara. Jag var förgiftad av brist på kärlek och bekräftelse och jag var beredd att göra allt för att bli frisk. Mitt liv stod på spel. 

Det var i alla fall så jag kände. Mina tankar hade helt sats ur spel. 

När vi saknar balans mellan våra tankar, känslor och vad vi sedan gör finns risken att det får konsekvenser som vi inte vill ha i det längre perspektivet.

Vissa kallar detta att gå på känslan och vara spontan. Vad kallar du det? 

Är du ibland fylld av känslor som får dig förblindad och att du göra saker som du senare ångrar? Händer det att du gör detta ofta?