Historiens våta filt

Till slut är det ingen som kommer ihåg varken vem man är och vad man gjort. Det enda som kanske lever kvar är känslominnena av det som hände. 

Jag sitter på ett sjukhem och talar med en släkting om känslor och hur känslor påverkat våra liv. Saker som hänt. Människor som gjort. Sorger, besvikelser, svartsjuka och andra draman. Ilska och djup smärta som nålat fast känslolivet och fjättrat det vid historien. Som en våt filt har historien legat och tyngt ner livet och skapat medvetna eller omedvetna strategier i livet. Strategier som har haft som enda uppgift att stjäla energi från  lusten att leva det egna livet fullt ut. 

När jag lyssnar på historien som berättas förstår jag mer av min släkting. Samtidigt så bli både han och jag mer mänskliga. Jag berätta om mina irrvägar och han berättar om sina. Vi byter tankar och idéer. Vi delar sorger och besvikelser. Vi jämför och vi lär oss av varandra. 

Av alla hemligheter som berättas ökar min ödmjukhet till själva livet. Det är som om alla historier går igen fast i nya skepnader. En del bär vi med oss och återupprepar, andra skapar vi själva. Några i sin tur är en repris på gamla besvikelser. 

Jag ser vad sår kan göra oss och påverka våra beslut. Jag kan se hur vi kan bli präglade av att möte det vi inte vill möta. Jag kan se hur händelser kan riva upp våra känslor samtidigt som de kan kväva våra liv. 

Kraftfält och energier stör våra och andras känslor som leder till tankar och konstiga handlingar. Vi vill ta oss därifrån men kan samtidigt inte släppa taget. 

Tack för att du kom tillbaka till mig och berättade en ny dimension av din historia jag kanske aldrig annars skulle få höra. Tack för att du öppnar dig så för mig och i vårt samtal. När du går bort en gång är det, som jag sa till dig när jag lämnade dig idag att jag kommer att sakna våra ärliga öppna samtal. Det är 33 år i åldersskillnad och jag är glad att vi möttes en gång. 

Hur ser din våta filt ut?