Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

måndag 8 maj 2017

Hjälparen kan bli själparen

Jag var tidigt en lyssnare. Jag var snäll och lyssnade. Jag lyssnade och var förstående. Jag lyssnade och jag berättade om mig. Jag fokuserade på den andra och lyssnade. Jag blev bekräftad genom att jag lyssnade och jag blev bekräftad genom att berätta min egen historia. Jag blev bekräftad att andra ville lyssna. Jag bekräftade och andra bekräftade. 

Senare i livet fortsatte jag att lyssna och vara förstående. Jag lyssnade och berättade. Jag minns i vissa situationer att jag var mer benägen att lyssna på andras svårigheter och problem än att ta tag i mina egna. Jag var med i kyrkan som barn och jag hittade sätt att hjälpa som vuxen. Jag jobbade med alternativjul och jag var med i olika militära och fackliga sammanhang för att hjälpa och vara representant. Jag har varit fackligt aktiv och jag har på många andra sätt arbetat frivilligt för att just hjälpa.  Min tidiga yrkesbana har också handlat om att hjälpa i o m att jag arbetat som socionom inom socialvården. När jag ser min meritlista så här blir det tydligt hur hjälpa blir ett patos. Hjälper jag blir jag bekräftad.

Jag vet vad som ligger bakom allt detta. Jag vet att mitt hjälpande har sin grund i min uppväxt. Jag lärde mig att vara en mur och ett kitt mellan mina föräldrar. Jag lärde mig att bli vuxen tidigt och jag lärde mig att det finns en förövare och ett offer som behöver hjälp. Jag lärde mig att detta var en norm och jag ville inte att andra skulle drabbas av orättvisor, förtryck och ojämlikhet. Detta blev mitt patos.

Jag har haft en massa åsikter om vad som är rätt och fel och jag har ofta i många lägen vetat hur man gör när man gör rätt. Jag har varit fylld av åsikter. Det var just bara åsikter så ibland talade jag om sådant jag inte alls visste något om och i andra lägen om sådant jag hade någon slags erfarenhet av. 

Jag hade en hög etik och dömde sådant jag inte tyckte om eller tyckte var fel. Parallellt hade jag ett eget liv som pågick där min moral var lägre. Jag gjorde saker som jag inte var stolt över och jag utsatte mig själv och andra, inte minst min familj. Jag var hemlig och fortsatte länge att hävda min egen höga etik men levde ut min egen låga moral. Jag blev ett bevis på hur jag smet undan från mina egna problem, i familjen och med mig själv och predikade hur man skulle leva. Kanske var det ett skydd och ett försök till att ändå hålla en slags balans. 

Min egen känsla var att jag under väldigt lång tid, kanske sedan barnsben, känt mig ensam och känt att det fanns brister i mina egna möjligheter i att bli bekräftad. Min räddningslina blev att genom att hjälpa fann jag bekräftelsen.  

Alla vill vi bli bekräftade på något sätt. Vi vill veta att vi tillhör ett sammanhang och att vi är någon särskilt när vi har svårigheter att bekräfta detta själva. Ofta, tyvärr, kommer bekräftelsen genom att vi gör saker för då blir vi älskade. Sällan räcker det med att bara få vara och att det blir tillräckligt för att duga. Hjälpa blir i dessa lägen ett perfekt sätt att få bekräftelse på att jag finns och att jag duger. Vem kan låta bli att ta emot hjälp och vem kan tycka illa om detta. Vissa hjälper mer än andra och det kan ha sin grund i både att vi kanske blir bekräftade på annat sätt och att det räcker eller att vi växt upp i en situation där vi t.ex. behövt hjälpa tidigt för att skydda någon annan.

Har du tendenser att hjälpa och har du en känsla av vad detta kommer ifrån?

Idag är en dag jag är lite uppmärksam på mitt hjälpande och om det enbart är av godo.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948