Att ta sitt eget liv

För någon dag sedan fick jag ett besked om att en jag känner tagit sitt eget liv. Han har barn och var skild men jag tror han var inne i en ny relation. 

När besked kommer, som denna gång, kommer det alltid plötsligt och oväntat. Det är lätt att fråga sig varför och det vilar något tungt i beskedet. Oftast riktar vi gärna kraften till den som tog sitt liv när det egentligen är de som sörjer och de som var nära personen som just i stunden har det svårt. 

Beskedet är tungt, frågorna blir tunga och människor som finns kvar söker svar.

När människor avlider på grund av ålder, olycka eller sjukdom finns där redan en förklaring och ibland hittar vi också olika förklaringsmodeller som rättfärdigar det som ändå var väntat. Jag tror i syfte att hantera sin egen smärta.

Att ta sitt eget liv eller att försöka att ta sitt eger liv kan ske i desperation, olycka eller som ett sätt att ha kontroll över ett långt fysiskt lidande. Det senare kan vi ha lättare att förstå, när resultatet i en sjukdom leder till stark fysisk smärta eller förtvinande. Men är det inte samma sak om sjukdomen eller förändringen sker i den mentala kroppen, hjärnan? Troligen är det så men det verkar som vi värderar detta olika. En hjärna som är ur balans mentalt kan mer uppfattas som att människan är svag, konsekvenser av egna val eller andra mer individuella förklaringar, sällan att det beskrivs som en konsekvens av en sjukdom. 

Skeenden i depressioner och andra psykiska sjukdomar är inte enbart orsakade av tankar och känslor utan kan också ha rent medicinska förklaringar som fysiska störningar i hjärnan som t.ex låg serotoninhalt. Serotonin är en signalsubstans som bland annat reglerar välbefinnandet, oro och ångest i hjärnan. När halterna är låga kan det bland annat orsaka djupa depressioner. Det finns många olika kombinationsorsaker där givetvis eget missbruk av kemisk substanser också har betydelse. 

Jag har aldrig själv haft allvarliga tankar på att ta mitt eget liv. Det närmaste jag kan komma är min egen förtvivlan i unga år efter familjeproblem eller liknande där jag tänkt tanken att köra in med bilen eller mopeden i en vägg eller något liknande. 

Men vad jag kan ha kontakt med är känslan och tankarna som rör sig i mig som skapar fysisk reaktioner som ont i magen, stress, irritation, skakig kropp och allmän olust. Att ta sitt liv känns bara som ett annat stadie av allt detta där avsluta sitt liv kan vara en starkare reaktion eller just det faktum att alla andra alternativ är sämre. 

Jag har kommit i kontakt med flera människor som tagit sitt liv och det känns alltid tufft när beskedet kommer. Ibland upplever jag att beslutet känns som det inte enbart är en lösning på egna bekymmer utan är också en riktad handling till de som personen lämnar efter sig. Jag har stött på det allt för mycket.

Jag har all respekt för människor som fattar beslut och gör sina egna val även fast valen ibland känns helt fel och missriktade. Valet att ta sitt eget liv blir också så definitivt och utan möjlighet till återvändo. Det är kanske också därför detta är så svårt att tala om. 

Jag önskar jag kan ge alla jag möter en chans att hitta ett vägväl som gör att människor för sin egen skull väljer att fortsätta leva. Inte för min eller någon annans skull utan för personens egen skull. Att lösningen att leva fortfarande verkar vara ett bättre alternativ. 

Går du med tankar, har gått med tankar eller mött någon som har tankar om att det egna livet inte är värt att leva?