Dikeskanten

Min väg är kantad av rosor. Jag har inte sett det förut men det är så. Vissa rosor är sådana som inte sticks, andra rosor har sina taggar klart synliga. Alla har de den där sammetslena ytan där varje kronblad är som ett levande väsen. Det finns också andra sorters blommor där alla visar upp sig på sitt eget speciella sätt. Ingen är lik den andra och alla är särskilda på sitt sätt. Det finns mörka och ljusa, små och stora, långa och korta, ruffsiga och slätkammade, gula och röda, svarta och bruna, vita och grå. Alla blommor får plats och samsa ut med kanterna. En del finns det fler av än andra. En del finns det så få av att det är en extra glädje att få se dessa. En del är det så många av så jag nästan slutat att lägga märke till att de finns. Ytterliga fler är lite skadade och stötta i kanten men verkar hitta ett sätt att växa och leva ändå. Alla finns och de är där. Alla pockar på min uppmärksamhet men på olika sätt. En del ser riktigt skräckinjagande ut så jag nästan inte vill se på. Andra riktigt tigger om att få bli sedda. Vissa är riktigt taggiga andra lockar så jag får svårt att motstå. 

Det finns stunder jag inte sett en blomma. Det finns stunder där jag bara sett de med grova blad. Vid många tillfällen har jag bara sett de som är taggiga och som verkar vilja skada. I stunder har jag tyckt att alla varit svarta och ibland som om ingen var mörk. 

Nu ser jag alla där i dikeskanten. Alla är vackra på sitt sätt och alla har sin funktion och behövs. Alla berör mig.  Jag vet att alla är viktiga för mig och att det är en del av min vandring. Ibland har det bara varit så svårt att se det. Jag vet också att utan alla hade vandringen varit utan värde och jag hade slutat att se vad som fanns runt omkring mig. Jag hade slutat att leva ett liv med mening. Jag hade blivit uttråkad. Det är när jag saknar rosen som meningen kommer. Det är när jag saknar tisteln som meningen kommer. Det är förändringen som får mig att förstå att det är vardagen som är livet. Det är skiftningen som är livet och att lära mig att förstå att min vandring handlar om att förhålla mig till den väg jag vandrar och vad jag möter. Lära mig att livet är vandringen. 

Tack för att jag äntligen förstått vilken väg jag vandrar på. 

Har du fattat?