Som en sked i en kaffekopp

Jo visst, jag behöver verkligen göra förändringar. Självklart, detta ska jag ta tag i direkt. Jag verkligen skäms och känner en massa skuld för att jag inte tagit tag i detta. Jag får nästan ångest. Det ska verkligen inte vara så här. Jag ska börja träna. Jag ska umgås mer med mina barn. Jag ska ta tag i den där personen jag sagt att jag ska kontakta. Jag ska börja ringa. Jag ska verkligen ganska omgående ta tag i de högar som ligger och skräpar. Ja men visst den där surdegen, det är dags att slutföra den. Jo jag har förstått att jag samlar på saker som jag sedan aldrig använder, det är verkligen dags att städa undan och slänga en massa saker. Jo jag ska sluta älta och ta upp vad andra gjort mig och istället ta tag i det jag kan ta tag i. Jag ska börja på den där kursen och ska ta tag i det. Jag ska. Jag vill. Jag måste. Jag bör.

Men ändå.

Men ändå händer absolut ingenting. Men ändå så blir det samma rutiner. Samma tänk. Samma känslor och samma handlingar. Dag ut och dag in. Mina löften är egentligen inte värt något. Jag gör mig själv besviken och jag gör andra besvikna. Varje misslyckande och varje gång jag inte gjort det jag sagt att jag ska göra leder mig själv längre bort från mig själv. Jag blir inte trovärdig varken för mig själv eller för andra.

Det är som att jag inte fått nog. Det är som att jag går och väntar på att något ska hända innan det kan starta. En startsignal som aldrig hörs. Det är som det helt uteblir.

Mina löften till mig själv och andra finns där och känns ärliga när jag säger eller tänker dessa. Men sedan händer inget.

Det blir som att röra med en sked i en kaffekopp. När jag rör sker det en aktivitet i kaffet men när jag stannar med skeden blir det ganska snart stilla igen. Mina försök blir som små krusningar på ytan bara för en liten stund när jag väljer att uttala min vilja. Sedan blir det bara tyst. Bara tyst. Orken, lusten, kraften allt sinar.

Så har jag ibland hållit på och sår ser jag i mitt arbete andra håller på. En bra intention utan innehåll. Det enda som adderas är misslyckanden.

Sluta upp med detta. Vi blir bara offer för oss själva. Vi blir till slut inte trovärdiga alls. Förmodligen finns inte viljan och lusten. Förmodligen finns inte kraften. Förmodligen är offret inte tillräckligt stort. Förmodligen kan jag rentav ha nytta av att få beklaga mig och att misslyckas. Det bekräftar något annat i mig.

- Sätt korta mål. Väldigt korta.
- Lova inget.
- Gör saker för att du vill, resten kan du skita i.
- Genomför de små sakerna och notera att det skett.
- Belöna dig själv genom eget beröm om att det skett.
- Säg det till dig själv högt och säg det till andra att du lyckats.
   - Idag var en bra dag. 
   - Idag lyckades jag. 
   - Idag gjorde jag det jag sagt att jag skulle göra.
- Det du inte gjort eller misslyckats med, släpp det direkt. Fokusera inte på det. Bara släpp det. Det kommer en dag imorgon igen.

Hur mycket är detta en del av dig? Vad tänker du göra åt det och när tänker du göra det? Om inte, fortsätt som det är men framför allt döm dig inte utan acceptera. Du duger som du är ändå. Vill du ha kvar det du gör så ha kvar det. Det är bara du, till slut som får ta konsekvenserna av dina egna beslut och handlingar.