Bekräftelsesökare

Jag har varit och är säkert ibland fortfarande en bekräftelsesökare. Jag har behövt erkänna det.

Det har varit mycket värre och jag är tacksam att jag delvis stigit av det tåget. Bekräftelsen går jag igång på och triggar mig både att leverera och att leverera över förväntan. Bekräftelsen finns över allt och jag har de senaste 10 åren arbetat hårt för att kunna prestera utan att skapa egna förväntningar om bekräftelse. Inte lyfta fram mig själv utan att se mig själv som en del av något gemensamt. Jag vill inte framhäva mig för jag vet att det bär åt fel håll för mig. Däremot gärna vara en del av något och känna en trygghet i att det jag ger av mig är så gott jag kan och att jag är tacksam för att jag får ge. 

Jag behöver förminska min storhet och förstora min litenhet. Jag behöver hitta ett mellanläge men ändå vara tacksam för det jag kan, det jag gör, det jag tänker och det jag känner.  

Jag duger som jag är och är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är jag och det jag levererar är en del av mig på samma sätt som det som andra levererar är en del av dessa. 

Idag känner jag ett lugn i kroppen som gör att det är enkelt att säga det jag säger och inte heller agera på det. Ibland händer det att jag får en släng av bekräftelse och högmod. Då tänker jag: - Aha där är du som jag hållt borta. Så du är och hälsar på. 

Att bli av med bekräftelsen eller att minska på den gör livet mycket lättare att leva och det finns nu tid till så mycket annat som bekräftelsen tidigare tog. Jag inser att bekräftelsen var en förlust som jag gick och bar på i tron att jag förlorat något. Det var detta som ledde till den ständiga jakten. Idag vet jag att jag inte saknar något utan redan från början haft allt. 

Däremot har jag kvar en del beteenden som är rester av mitt bekräftelsesökande.

Jag gillar att tala med människor och jag tar gärna kontakt för att få snacka en stund. Idag känns det mer som något trevligt än ett behöva av att själv synas. Samtalen blir också mer lyssnande än ensidigt talande. 

En sak lever däremot kvar och blev tydlig för mig för några år sedan och det är jakten på att människor ska läsa min blogg. Ja kanske inte en jakt men mer någon slags bekräftelse på att andra läser det jag skriver varje dag. Jag skriver för att det känns bra för mig men jag har också en förhoppning om att andra ska hitta något hos sig. Det hade kunnat stanna vid det men det gör det inte utan jag söker också bekräftelse på att andra faktiskt ser det och kanske läser det. I Facebook går detta att följa till viss del. Det blir en siffra som kan vara låg eller hög och är den hög blir det en bekräftelse som jag jagar. Jag gillar att se att det jag skriver når många och när så inte sker blir det någon slags besvikelse. Det är ingen stor sak men jag märker att jag ändå behöver vara uppmärksam på att inte ständigt kontrollera hur det går och istället bara acceptera att det är som det är. Ibland väldigt höga tittarsiffror ibland lägre. Ibland kommenterar människor på Facebook, ibland inte. 

Är bekräftelsebehov ett problem för dig?