Smutsar ner livet

Jag tror att alla i stunder verkligen ångrat något som vi själva gjort. Tänk om vi hade och tänk om jag inte. Vi fattade verkligen ett tokigt beslut som senare gav ett riktigt surt resultat. Hur mycket vi än tänker på det så finns det ändå ingen chans att det som skett kommer att kunna förändras eftersom allt redan just skett. Det enda som faktiskt sker är att jag smutsar ner det som faktiskt sker just nu. Jag låter det som skett påverka det som sker. Det betyder egentligen att jag låter mig själv straffas två gånger, både då och nu eller kanske rentav flera gånger. 

Samma gäller egentligen i allt som jag släpar med mig från min historia. Saker som andra gjort mot mig och vad jag gjort mot andra blir som ständiga följeslagare och smutsar ner allt liv jag lever just nu och i framtiden. 

Det är som ett smutsigt okammat hår, det kommer att fortsätta vara smutsigt och okammat om jag inte tvättar det och kammar ut det. Att bara låta tiden gå förändrar inget. Min hjärna behöver tvättas och kammas ut på samma sätt som mitt hår. Vi behöver tvåla in och lösa upp de tankar vi har som gör att vi inte kan leva ett bra liv idag. Vi behöver räta ut och frigöra de tankeslingor vi har så att hjärnan kan tänka klart och se allt som finns i livet och inte bara det som varit. Det kan vara svårt att se det vackra bakom, genom ett hår som är smutsigt och är i oreda.

Ibland behöver smuts tas bort med smuts, det är lite så det är med mycket annat. Vin kan faktiskt tas bort med vin och en tuschpenna som felaktigt använts på en whitboard kan bidra till att ta bort det jag skrivit. Det är bra att gå ner och rensa i sitt förflutna för att få reda på varför historien är viktig att hänga kvar i. Det finns en orsak och det finns ett syfte som gör att jag krampaktigt håller mig kvar även fast jag vet att jag definitivt inte kan ändra på det som skett. 

Vårt ältande har ett syfte som om vi önskade och trodde att om vi smutsar ner i det liv vi lever så kommer vi att kunna ändra det som varit.

När jag formulerar det på detta sätt så skriker hjärnan så klart att det är omöjligt att ändra på historien, men varför är det då så väldigt många av oss som ändå lägger väldigt mycket energi på att inte acceptera det som skett? Jo för om jag accepterar det som skett så tar jag bort sista hoppet till att det inte ska ha skett. Jag slutar att hoppas, jag kan inte längre komma undan. Jag blir tvungen att ta tag i min egen situation och jag vet att det är bara jag som kan göra det. Jag kan inte längre skylla något på någon annan utan allt faller tillbaka på mig. Vill jag slippa smutsa ner mitt liv är det jag själv som måste tvätta mig själv ren.

Smutsar du ner ditt liv med din historia?