Till och med hata mig

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." ur Doktor Glas, 1905

Vi är beredda att göra vad som helst för att bli bekräftade. Att bli någon. Att visa på att vi faktiskt existerar. 

Inte bara en gång utan för evigt.

Vi går omkring i livet och känner att vi i det undermedvetna saknar något som vi vill ha. Detta undermedvetna driver oss som en osynlig ledstjärna att söka tills vi finner det. När vi tror vi funnit det som vi inte medvetet visste att vi sökte så är vi inte nöjda utan vill ha mer. Vår törst går inte att släcka.

I detta ekorrhjul är alla dömda som tror att de saknar något. Vi är fast. Det krävs en stor kraft större än oss själva för att ta oss därifrån. Det är som en förbannelse. Ägd av egot. 

Det är när vi både tankemässigt och känslomässigt inser att vi aldrig saknat något och att vi alltid haft allt som vi sakta sakta kan börja ta oss där i från. Inte bara en gång utan en när vi gör det en mängd av gånger kan vi sakta börja släppa taget i det som vi under lång tid av livet hållit krampaktigt i vår kontroll. 

Jag saknar inget, jag har allt. Jag saknar inget, jag har allt. Jag saknar inget jag har allt. 

Jag behöver säga det varje dag. Jag behöver tala till mig själv och få mig att förstå att jag inte längre har ett liv jag behöver rädda.

Reptilhjärnan arbetar instinktivt för överlevnad. Jaga, jaga, jaga! Kompensera och se till att du existerar. Få det bekräftat.

Är vi törstiga dricker vi vatten. Är vi i behöva av salt, får vi smak för salt. Är vi i behov av sött får vi smak för sött. Gravida vet vad det innebär att ibland få sug på särskilda ämnen som de känner att de har brist på.

På samma sätt är det med känslomässiga behov. Alla sorters av känslomässig behov. Männen har det, kvinnorna har det alla har det på olika sätt. Jag talar inte om sex men visst kan det vara detta med. Jag talar om just de brister vi kanske känt att vi haft i vår uppväxt som vi gång på gång upprepar och söker. Det blir mer som ett sätt att leva än ett sökande där vi finner det vi behöver.

Det finns nämligen inget att finna eftersom vi redan har det. Letandet blir meningslöst och ger bara tillfälliga kickar knappt märkbara. Har du funnit det kommer du snart att börja leta igen.

Du jämför. Du blir besviken. Du förbannar din historia. Du kämpar. Du verkligen kämpar. Du blir också ofta kanske alltid oerhört besviken. Du har verkligen slitit och gjort allt ändå kommer du på sista plats eller så har du aldrig varit med i loppet och blir diskad.

Kampen pågår i dig själv. Det finns inga andra tävlanden. Det finns inte ens en tävling.

Du är dömd i dina egna tankar och känslor. 

I detta kretslopp lyckades jag manövrera under många många år i mitt liv. Det var som jag inte ägde mig själv. Jag fattade det inte då utan först när jag började leta i mig själv för att finna mina karaktärsdrag. Jag skapade en strategi som fick mig själv att komma längre bort från mig själv. Det fanns inget guld. Jag fick till och med människor att hata mig bara för att få känslan av någon slags bekräftelse. Intellektuellt en katastrof men i det undermedvetna en befrielse.

Vad döljer sig bakom dina strategier? Vilka syften har du egentligen med allt det du gör?