Livet tar slut- jag är tacksam för det

Än så länge är det inte möjligt på denna jord att överleva allt och aldrig dö. Vi kommer att dö. Vissa gör det tidigt andra mycket sent i förhållande till genomsnittet. Vi vet aldrig när det kommer att ske att vi inte längre kommer att leva men vi vet att det kommer att ske.

Under tiden gäller det att ta tillvara det som är just nu. Uppskatta det vi har och vara tacksam. Livet är något att vara ödmjuk till eftersom det är det enda vi har. När livet är slut är det slut. 

De flesta har ett ganska okomplicerat liv att förhålla sig till. Inga smärtor och besvär och livet rullar bara på. För andra kan livet i sig upplevas som en kamp. Ingen kan jämföras med någon annan utan vi upplever det olika på olika grunder. 

När det blir någon typ av förändring och framför allt om det blir sämre än hur vi hade det tidigare då har vi chans att jämföra. I sådana lägen kan ett liv som vi tidigare upplevde som en kamp efteråt upplevas som ett liv som var mycket bra jämfört med det sämre liv som vi fått. I vissa fall kan en försämring leda till ett uppvaknande. 

Livet är skört samtidigt som vi upplever livet som självklart när det pågår. Det är självklart men samtidigt ett liv att vara tacksam för, oavsett vilket liv vi än har.

Min morbror fick en stroke  i somras vilket förlamade honom i ena armen och ena benet samtidigt som han fick svårt för att på ett enkelt sätt förstå det han läser. Nu 4 månader senare är han hemma igen och börjar sakta få tillbaka funktionerna. Men allt är ett trauma och ett arbete samtidigt som min morbror tycker att 94 år räcker. Många tankar om vad stroken innebär och många tankar om det liv han hade innan. 

Allt kunde ha blivit mycket värre och än mer besvärligt. Enligt mitt sätt att se det klarade han sig ändå förhållandevis bra. Men med vilken rätt har jag att döma? Upplevelserna är hans och konsekvenserna är också hans. Nu kämpar han på och tar steg för steg. Både i tanken och med att träna upp gamla funktioner så de fungerar igen. Inget är självklart utan det blir nya utmaningar och nya försök att få det som var självklart att fungera igen.

Lyckan är att varje dag känna ödmjukhet för det som är och känna tacksam för det liv vi har. Vi vet inte vad som kommer att hända sedan. 

Jag märker hur mycket jag egentligen har att vara tacksam för, även sådant jag inte tidigare sett. Mitt liv är inte givet och jag behöver inte få ett liv som jag vill ha utan jag är tacksam för det liv som jag har. 

Känner du, utan undantag, tacksamhet för det liv du har oavsett hur ditt liv ser ut idag?