Gamla känslor leder till projicering

Tänkt tanken att all ilska är gammal ilska som aldrig kommit ut och att vi lagrat detta i vår kropp. Ilskan har av olika anledningar lagrats för att vi tidigare kanske inte vågar att låta den komma fram tillräckligt. När vår ilska slutligen kommer fram blir det en projicering på någon som egentligen bara triggat igång den. Kraften i ilskan står inte i proportion till det som hänt i nutid. 

Ilskan behöver komma ut och gärna i anslutning till det som faktiskt hänt som gjort oss ilsk. Lagrad ilska blir ofta helt obegriplig för den som får ta emot den.

Ilskan har också större chansa att bli konstruktiv om den sker i nära anslutning till det som gjort oss ilsk. Istället för att rasa ut mot den som triggat igång oss kan vi kanske mer konstruktiv tala om de känslor som väcks av det vi känner ilska för. Ilskan är ett uttryck för en rädsla som kan beskrivas.

Jag spelade en match i volleyboll i går och blev i ett sammanhang lite hårt, enligt mitt tycke, utskälld mitt i spelet. Händelsen är oväsentlig men i pausen ilsknade jag till och menade att jag insåg felet men gillade inte sättet. Vad handlade nu allt detta om egentligen? Varför var det så viktigt för mig att markera och agera? Vad var det i mig som väcktes som fick lite oproportionerliga följder?

Egentligen var det inte den enstaka händelsen i sig som väckte min ilska utan det var min historia och en följ av händelser som fick sin reaktion just denna kväll. Själv var jag också osäker i min position på planen och upptäckte att det blev fel. Det var inte frågan om det var ett fel eller inte som orsakade reaktionen utan det var på vilket sätt det förmedlades. Jag kände att jag inte ville bestämma hur den andra skulle reagera men jag klarade just då, i sekunden, inte av att bli avklädd mitt i spelet och det var det som inte kändes bra. Egentligen skulle jag ha kunnat ta det som det var och och bara borsta av mig det som hände, men så blev det inte. Jag reagerade och skällde på samma sätt tillbaka mot den som tidigare skällt. I denna händelse ligger ett gammalt igenkännande och en gammal känsla av auktoriteter som tar sig rätten att dra ned byxorna på mig och jag tror att det började med min far, en gång i tiden. Så vad det egentligen var, var att min reaktion byggde på en händelse som startade för kanske 55-60 år sedan. Jag åter igen kände och reagerade på detta. En reaktion som självklart fick till följd att jag behövde ta mitt ansvar i det som hände och be om ursäkt för min del oavsett den andra.

Ilskan var uppdämd och kulminerade just denna kväll på grund av en skitsak som inte alls stod i proportion till det som faktiskt hände.

Stress fungerar på samma sätt som en trigger för något som kan ha varit uppdämt av helt andra händelser som sedan gör att vi t.ex. efter jobbet kommer hem och skäller mot någon som inte alls har med det som hänt under dagen att göra.

Uppdämda känslor skapar alltid problem för oss själva; "gå in i väggen", stress, sorg, ilska, hat, kränkt, oälskad, icke bekräftad, avundsjuka, svartsjuka, att inte bli sedd o.s.v.

Finns det känslor hos dig som du kan tänkas gå och bära på som kan handla om uppdämda känslor från förr? Känslor som idag får eller kan få oproportionerliga konsekvenser för dig eller andra?