Vi går som på räls

Jag hade ett samtal med en person för ett tag sedan som var väldigt stressad och som kände att allt var emot honom. Han hade också bestämt sig vems felet var och fokuserade väldigt mycket på just den personen. Uppenbarligen hade det varit väldigt besvärligt och en massa omständigheter pekade mot just ett håll. Det var inte svårt att följa hans tankar och  känna in hans smärta.

Mannen pratade och pratade och den ena repliken byttes snabbt ut av en ny, allt med fokus på vems fel det var. Han tyckte verkligen synd om sig. I detta läge såg det ut som om det helt saknades utvägar och han gick i sitt beklagande mantra som på räls. 

När jag hade lyssnat ett tag märkte jag att mycket av det han berättade var händelser som pågått under en längre tid  och att det i botten egentligen fanns en kille som kände sig ensam och var fylld av både skuld och skam. All hans makt och kontroll låg helt utanför honom själv, så som han uppfattade det. 

I detta läget såg jag inget annat än att jag var tvungen att hitta ett sätt att knuffa honom av rälsen. 

Jag använde hans argument men lät det peka mot honom själv. Peka på honom för att blottlägga om han själv eventuellt skulle kunna ha bidragit till det som hänt. Jag lät honom också fundera över vem han ville vara inför sina barn.

Ganska snabbt, när han märkte att han kommit av rälsen, fanns det saker som han kände att han kunde blotta och erkänna för sig själv att han faktiskt hade bidragit till den situation han var i. Han kände samtidigt att det var viktigt att visa vem han egentligen ville vara för sina barn. 

I samma stund som erkännandet kom, kom också känslan av att ha kontroll igen. Helt plötsligt ägde han sig själv, vilket han inte tidigare upplevt, genom att enbart peka på någon annan. Han ägde möjligheten till att förändra och han såg möjligheten att förändra sin skam och sin skuld. Från att ha befunnit sig i botten där han upplevde att andra klev på honom befann han sig nu i en riktning uppåt där han hade en möjlighet att förändra något.

Det jag valde i denna situation var just att putta av en person från den räls som han valt att åka på där målet skulle bli givet till att se att det kan finnas andra väger som mer leder dit han själv ville komma.

Ibland kräver denna typ av process att som lyssnare inte åka med samma tåg utan faktiskt visa på att det finns andra spår eller rent av att en urspårning är nödvändig för att kunna hitta det eller de andra spåret. Ibland upplevelsen av att det är brutalt men i slutet nödvändigt. Det blir som man behöver vakna till ordentligt för att fatta vilken loop man egentligen  befinner sig i.

Kan du ibland fastna i gamla spår som egentligen inte leder dig någon vart utan låter dig själv bara hamna i en rundgång?