Jag kan inte rädda dig mitt barn

Jag ser din smärta och hur du plågas. Jag ser hur du kämpar och jagar. Det blir en liknande smärta i mig som jag vill ta över. Men kära barn jag kan inte hjälpa dig. Jag kan verkligen inte hjälpa dig. För är det så att jag hjälper dig så kommer jag stjälpa dig. 

Jag skulle vilja slita ut mitt hjärta och ställa mig själv mellan dig och din smärta. Jag skulle vilja kunna ta emot allt.

Men jag kan inte ta över din smärta mitt barn utan den måste du leva igenom själv. 

Däremot vet jag att du på andra sidan din smärta kommer att möta något annat som inte är det du genomlever nu. Vad det är, det vet jag inte men jag vet att det är något annat. Det är något som kommer att ge dig någon slags kunskap och kraft som du just nu kanske inte inser eller ens kan begripa och förstå. Mitt barn du kommer att komma förbi. 

Vad jag behöver göra är att själv våga genomleva den smärta jag äger kopplat till din smärta. Den är inte din, den är helt min egen och den behöver jag själv hantera. Min smärta är egentligen bara något som jag upplevt tidigare som jag nu åter igen känner i mig av att se dig och din smärta. 

När jag tar hand om mig på bästa sätt så kommer jag att finnas där för dig, när du är mogen och om du vill. Bara på det sett som du vill.

Kan jag älska och igen älska mig själv öppnar jag vägen för dig att kanske våga börja älska dig själv. 

Annat än detta kan jag inte göra för dig.

Jag ska inte låta min sorg besegra mig på samma sätt som jag önskar att din sorg inte ska besegra dig. När vi alla kommer igenom det som smärtar finns det något annat mycket ljusare än det vi för närvarande kanske ser. Det lovar jag dig.

Mitt barn jag älskar dig och mitt sätt att visa min kärlek är att lyckas älska mig själv. 

Hur gör du för att möta andras smärta?