Kärlekens budskap blir hat

Blir jag en bättre människa om det är någon eller något som jag upplever som är sämre eller har det sämre? Blir jag en bättre människa om jag ser ner på någon annan? Blir jag en bättre människa om jag skyller allt på andra eller fördömer andra på något sätt? 

Ja jag tror att det är precis så det är. Jag kan inte annars se någon annan rimlig förklaring till att allt är invandrarnas fel. Allt dåligt kommer från invandrarna sedan ett bra tag tillbaka. Kanske har denna rädslan funnits i generationer men blivit mer påtagligt nu. Som om invandrare är en och samma person och som om det känns skönt att ha någon att skylla på för vår egen del. För har jag någon att skylla på blir det mycket enklare att förstå världen och jag behöver inte själv ta ett eget ansvar. Jag fördömer allt och jag skyller på någon som redan har det tufft. 

Självklart handlar allt detta om rädslor. Både rädslor för vem jag själv är, vad jag gjort och rädslor för vad andra kanske gör och är. Hur bra jag själv har lyckats och hur min framgång står i relation till någon annans. I den enklaste av världar kan det också kännas skönt att ha få en enkel förklaringsmodell till en i övrigt väldigt komplicerad värld. Jag tror att det är precis detta allt generellt hat handlar om. Jag är liten och behöver något att enas omkring, jag hittar en syndabock som får mig, för en stund att känna mig lite bättre och känna gemenskap med de som tycker liknande. Det är en marginell lindring men det gör skillnad på kort sikt. 

Jag har följt invandrardebatten länge nu och jag ser hur sociala medier utan urskiljning är fulla av olika slags av invandrarhat. Det sker en skändning av allt som har med invandrare att göra och det gör mig väldigt ledsen. Det är samma debatt som debatten om vargarna. Vargarna ska bort till varje pris och så är det med invandrarna med. Det är vargarnas och invandrarnas fel. Dessa ska utrotas. 

Ensamma män och kvinnor. Föräldrar och unga vuxna. Religiösa och politiker. Arbetare, arbetslösa och tjänstemän. Alla fyller internet med ren förföljelse och fördömande av invandrare. Man agerar på internet men också aktivt genom att hålla på med mordbrand av asylboenden. Hur kommer allt detta att slut?

Och i allt detta finns det, i var och en, en jättestor rädsla för det som man inte förstår, som man kanske mött eller ens har haft kontakt med men hört andra tala om. Rädslan för det annorlunda och det obekanta. Rädslan för det jag inte enkelt kan sortera in i facket farligt eller ofarligt. 

Jag ser vad som pågår och jag försöker att delta i debatten för att i min närhet vara en motvikt. Men allt är så stort nu och många har vant sig vid att det finns ett så utbrett obefogat hat. Vi har också idag ett parti som stödjer detta hat och som har allt för stor representation i Sveriges riksdag och delar av folkets röst. 

Vad är det andra förstår men inte jag. Vad är det jag förstår men inte andra? 

Ja det är människors, våra, rädslor som kan styra oss i vilken riktning som helst. Blir vi riktigt rädda är vi beredda att döda. Så stor kan vår rädsla bli. Vi dödar oss själva eller andra.

Är det en värld, jag vill bidra till, som är styrd av rädslor eller är det en värld jag vill bidra till som är styrd av kärlek? 

Svaret är enkelt och det handlar om kärlek vilket kräver att jag behöver göra vad jag kan för att sprida detta först inom mig själv och sedan ut till andra. 

Det går inte, som en korsriddare att sprida kärlekens budskap med svärd utan detta budskap kan enbart göras med kärleken själv. Känner jag inte kärleken inom mig själv är det just där jag behöver börja så att jag har möjlighet att använda rätt verktyg. Jag var tidigt tvungen att börja med mina egna värderingar till allt. Det fanns mörker jag var tvunget att ta i. 

Känner du 100% kärlek i dig själv? Om inte, vad är det du känner att du saknar?