Det vilar något lågt

Nej jag tänker inte på att det vilar ett lågtryck över Sverige just nu i juletid. Jag tänker på att jag har en känsla av nedstämdhet som jag inte direkt kan ta på. Den finns bara där. Nedstämd någon oktav eller två. En känsla som ligger som ett band över min panna. 

Jag känner mig allvarlig, kanske för allvarlig och tar livet just nu kanske lite för mycket på allvar. Det är som om skratt och glädje inte riktigt vill få plats. Som att det är andra krafter som vill tränga ut det som ändå finns av lust och glädje. 

Det handlar inte om min självkänsla utan mer om just en känsla, en nyans som inte stämmer med mina andra nyanser. Kanske en kontrast. 

Jag känner mig uppmärksam på min kropp. Jag känner mig uppmärksam på mitt sinne. Jag känner mig uppmärksam på mitt mod och mina tankar. Jag känner. 

Julen kommer även detta år och nästa vecka kanske är det det som gör spår i mitt mod. Julen när jag hade familj. Mina barn när de var små. Traditionerna och vårt försök att göra det till något bra. Förväntningar och försök att infria detta. Ibland känns det som det var igår. Jag saknar det på något sätt. Kanske för att jag saknar närheten till mina barn. Även fast barnen är stora så är det mina barn och de är storsmå eller småstora eller vad man nu kan säga.

Eller..

Eller så är det att saker som jag tänkt mig inte flyter helt som jag tänkt och att det är de spåren som jag fastnar i, som att köra i lera på en åker. 

Det är något och det är ok. Det viktigaste är att jag observerar och reflekterar så att jag sedan kan släppa det. Känslor möts både i dåtid, nutid och sedan. De krockar och släpper ifrån sig små spår. En del spår ser jag andra kan jag ana eller känna dess andedräkt utan att se.

Det är ok för jag är här och nu och jag är medveten och öppen för att lyssna och våga reflektera.

Är jag trött kan jag vila och ta det lugnt. Rusa på innebär bara att jag förvärrar det. Vilar jag för mycket då har jag valt att stänga av och det vill jag inte.

Kan du ibland bära på något diffust? Vad gör du då?