Jag barnet

Det har handlat om barnet i mig några dagar här på bloggen eller så kanske det är så att det gör det varje gång jag skriver. Förmodligen är det det sista.

Barnet känns som det rena och det oförstörda precis som kanske Jesus i krubban, som en del av oss i världen firar. Barnet som inte ännu skapat sina strategier för att överleva och som inte ännu mött rädslan. Barnet som är fylld av kärlek och från början är helt i avsaknad av rädsla. Det genuina barnet och i samma stund det genuina jaget. Det barn vi kanske alla innerst inne vill vara. Spontan, ärlig, nyfiken och oförstörd. 

Sen kommer livet.

Sen kommer livet och för vissa kommer livet brutalt och väldigt tidigt, kanske rent av innan födelsen. Då kommer, utsattheten, kränkningen och allt annat som skapar rädslan. Tidigt får barnet lära sig att inte bara leva utan att också överleva. Strategier skapas. Barnets första leende är just en sådan strategi, ett kontaktskapande för att hitta någon att relatera till som kan vara beredd att ta hand om barnet. Denna anknytning är oerhört viktig både för den som tar hand om och barnet själv.

Det lilla barnet känner jag att jag själv behöver återkomma till ofta. Jag behöver hitta mitt jag och det rena i mig. Jag behöver hitta det bekymmerslösa och det nyfikna. Jag behöver hitta det spontana och det självklara. 

Ibland känner jag att jag blev vuxen alldelse för tidigt och att jag fortfarande är det där barnet som längtar efter min mamma och min pappa. Det där oförstörda och oskyldiga barnet utan egen skam. Barnet som bara vill ha en sak, kärlek. Det är kanske därför jag ibland uppfattas av andra som barnslig. 

Det blev på ett annat sätt när jag växte upp och jag arbetar varje dag med att återfå mig själv. Hitta glädjen, lusten, modet och allt annat som jag gömde och glömde bort för att allt det andra tog större plats. Jag skulle rädda min mamma, familjen och världen till priset av mig själv. Idag är detta så tydligt. Jag blev allvarlig och fylld av bekymmer. Jag blev rädd och beslutsam. Jag jagade bekräftelse och lärde mig att kärlek inte var självklar. 

Allt detta är historia och kanske förklara desaker i mig men är ingen bra ursäkt. Idag är det mina val som skapar min nya historia. 

Kanske är det så att det finns ingen mening med livet mer än den mening jag själv fyller det med.

Har du kvar barnet i dig?