Varför känns det viktigt att minnas från förr?

Sitter och tittar på ett program från Vällinge och dess uppbyggnad. Mycket är bilder från 50- och 60- talet. Jag känner igen, jag tycker om det jag ser och får känslor för det som var. Det är bekant, jag kan känna in hur det var, vilka känslor jag hade då och det får mig att minnas både goda saker och mindre goda. Känslor väcks upp i mig. Det jag lär mig är att det är något som var med känslor jag hade då i det som då var. När jag kommer tillbaka idag kan jag se att känslorna finns kvar. Jag är främmande i det nya. Det är kulisser som inte är jag. Historien var bl.a min trygghet då men är det inte idag. Idag är det ny trygghet som jag behöver söka, i mig själv inte i det yttre. Inte ens då fanns det i det yttre utan det väcker bara minnen trygga eller otrygga. Minnen är historia där jag inte ska låta mig luras att dagens sanning finns. Det kanske fanns då men kanske är det så att inte ens det är sant! Jag lever här och nu och där finns min kärlek och mina rädslor. Där tänker jag, där känner jag och där gör jag. Historien där kände jag där tänkte jag och där gjorde jag.