Jag är

Det måste börja där. Det kan aldrig börja på något annat sätt. Att inse att det är så är alltid starten. Oavsett var jag vill komma så måste jag veta det. Jag har ingen chans att ta mig någon stan om jag inte har en aning. I en mörk oändlig skog utan slut är det enda chansen. 

Jag behöver veta var jag är och vem jag är just då. Jag behöver ta reda på vem jag fått bära på hela mitt liv. Vilka val jag gjort och vilka karaktärsdrag jag har. Vilka rädslor jag bär på och mina åsikter. Vad jag fokuserar på och vad som orsakat att jag hamnade här just nu. 

Jag behöver ha koll på vem som huserat i mig hela mitt liv. 

Jag har min egen bild på vem jag tror jag är och hur jag tror jag gör. Min omgivning har sin bild på hur det är. Det finns också ett otydligt undermedvetet som har sin bild på min verklighet. Tankarna sätter en agenda och känslorna en annan. Jag gör saker automatiskt som definierar mig. Jag tänker tankar som defineriera mig. Jag känner känslor som definierar mig. Tillfälligheter eller medvetna styrningar grundade på mina värderingar och mina rädslor. Kärlek och brist på kärlek avgör hur jag styrt mig själv. Driven av undergång eller framgång. 

Detta skepp som är jag driver på och för att ändra riktning behöver jag först veta var jag är så att en gir åt babord eller styrbord inte styr mig helt ur kurs. Jag behöver veta min plats på kartan för att veta hur jag ska styra dit jag vill. 

För att få det jag vill behöver jag ta reda på vad som hindrar mig att få det jag vill. Allt detta både startar och slutar med mig själv. Mitt nästa steg är starten förutsatt att jag vet var jag står. 

Vad vill jag? - Var står jag? - Vad hindrar mig? - Vad behöver jag göra? - Gör! 

Jag var, i mitt eget arbete med mig själv tvungen att identifiera mig för att ta reda på vad jag ville. Jag var tvungen att se mig själv och känna efter om det var detta liv jag ville ha. Att se mig själv var ett stort hemskt mörker som fick mig att inse hur lite jag egentligen, just då visste om mig själv. Skrämmande men senare så fruktansvärt befriande. Jag fick se en person jag inte ville vara. Jag fick se värderingar och beteenden jag inte ville befatta mig med. Jag fick se hur jag verkligen kört på grund. 

Det var den smärtan som tillsammans med min sorg fick mig att känna att nu är det nog. Jag hade inget annat val än att välja en ny riktning eller stanna kvar i "döden".

En sådan befrielse att till slut veta.

Det blev ett tufft och ibland ensamt jobb men avgörande och nödvändigt. Livet då och livet nu med alla mina insikter och sätt att förhålla mig till min omvärd har gjort skillnad. 

I min vandring i ensamheten mötte jag gemenskapen vilket senare förvånat mig. Att våga visa skörhet öppnade fler dörrar än de få jag hade tillgång till tidigare. 

Allt började med att jag till slut fattade vem jag var just då genom att se vad jag gjorde, vad jag tänkte och vad jag kände. Allt började med att jag blev sann mot mig själv. 

Vem är du just nu?