Ett nytt steg

Jag såg en kvinna idag på perrongen stapplande med sina kryckor. Hon kanske var omkring 40 år och gick väldigt ansträngt. Troligen hade hon blivit skadad och befann sig i en ny situation, att helt plötsligt få svårigheter att ta sig fram. Kanske var de steg hon nu tog de första egna stegen ute i det fria, efter en lång rehabilitering. Alla tar vi ibland ett nytt steg. Ett nytt steg i en riktning vi kanske aldrig gått tidigare. Eller kanske steg som vi gått varje dag de senaste åren där vi lärt oss varje del av gatan. Steg som får oss att gå till eller att gå ifrån. Steg som kräver stort mod kanske heroiska kraft för att våga ta. Steg som ska ta oss iväg långt utanför landets gränser eller steg som tar oss utanför vår egen lägenhet efter en lång isolering. 

Det första steget oavsett vilket det än är, är alltid det första i en viss riktning och det är egentligen ingen skillnad om det är det första steget på en mycket lång vandring eller första steget på väg till jobbet för när vi är här och nu är det just steget som är vår närvaro. 

Jag förstår att jag i mitt liv tagit en mängd olika steg i olika riktningar. Ibland känns det, idag som helt obegripligt att jag gått i så många olika riktningar med så vilt skilda mål. Eller så är det så att målen varit de samma men medlen haft lite olika innehåll och riktning. 

Ibland känner jag att vissa första steg haft ett visat motstånd. Ibland tycker jag att varje första steg i något jag egentligen gör på rutin ändå har ett första motstånd. Jag skjuter på steget in i det sista. Räkningar som ska betalas. Resor som ska beställas. Arbetsuppgifter som ska göras. Steg som det finns ett motstånd i låter sig bli uppskjutna innan steget till slut blir taget.

När jag gift tog det flera år innan jag vågade ta steget att säga att jag ville skilja mig och då blev det också på ett betydligt mer brutalt sätt än om jag redan 5 år tidigare hade tagit upp vad jag kände.

Kanske är det just att stanna i steget som skapar den största frustrationen och obalansen, inte det faktum att ha tagit det första steget för då är det redan taget.

Hur ser dina steg ut? Står du och tvekar eller vågar du ta dina första steg i olika situationer? Kanske är du så modig att du även tar nya oupptäckta steg utan svårigheter eller är en person som tvekar vid varje nytt steg?

Idag är en dag jag låter mig själv se varje steg som ett nytt steg som står öppet för något nytt och spännande.