Mitt nu störs av mitt då, där jag aldrig mer kommer att vara.

Det finns en evig kamp mellan närvaron i går och frånvaron idag. Flykten från det vi har till det vi hade. Flykt från det vi känner till det vi kände. Samtidigt är det uppenbart, det faktum att när vårt nu väl är i det förgångna kommer vi inte att vara där. 

Det är som en magnet och något slags sug som får oss att lämna det som är till förmån för det som var. Känslor som väcker liv i vår gamla historia och får oss att åter uppleva det som hände igår, om och om igen. 

Känslor från förr och rädslan att det vi kände åter ska upplevas. Således egentligen en oro för det som ska komma men som har sina spår från förr.

Just idag sitter jag denna söndag och klockan drar sig närmare 12.00. Rastlösheten kommer över mig, vilket är känslor från förr och oron för att min dag ska kännas tom, om jag inget gör. Samtidigt sitter jag här nu och skriver min blogg och gör vad jag kan för att bara vara här och nu. Inga krav mer än att bara få fram vad jag vill få sagt och hitta ord för det. Utan kontroll och mer på ett sätt där jag hitta mitt eget flöde och därefter låta texten passera genom telefonen. Det är mitt nu. Inga förväntningar på hur andra ska ta emot det jag skriver eller kravet på att verkligen få det skrivet. Bara känna in detta nu och inte tänka på hur jag skriver och mina brister i svenskan som vilar från känslor från förr eller kravet om prestation. 

I detta nu finns jag och jag kämpar för att inte falla in i att bara gå ut så att jag upplever att jag gör något eller falla in i filmkonsumtion för att döva min känsla av rastlöshet. 

Att detta nu ska vara så svårt att leva i och detta faktum att just nu är ok. Det är när jag låter tankar från förr eller oro för framtiden komma in i mig jag tappar tanken om mitt nu och det som faktiskt där i att finns till och se vad nu har att bjuda på. Jag ger det sällan en chans utan jag låter mig förföras av det som stör mig av allt det varit. I själva verket verkar det vara just det från förr som stör allt efter det. 

Jag njuter och jag bejakar. Jag för mig själv framåt genom att i varje stund se det som är inte det som ska bli. Målet finns men jag accepterar resan dit. 

Det jag fruktar idag eller i morgon kanske aldrig kommer att ske. Just här och nu är allt ok. 

Hur lätt eller svårt har du för att just bara vara? Bara acceptera det som sker? 

Idag är en dag jag borde sitta ner, vara inomhus och njuta av mitt val. Så kommer inte att ske utan jag ska låta mig komma ut men i övrigt göra samma sak. Våga se mitt val som ett bra val.