Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

måndag 6 februari 2017

Sanningen är verkligen inte viktig

Många av oss jagar efter sanningen och vill verkligen veta. Vi vill veta vad som är sant och vad som inte är sant. Utan sanning känner dessa av oss kränkta och tappar tillit. Det kan gå så långt att det blir en evig jakt på sanningen som om sanningen i sig var målet och det ända rätta. 

Jag är nu beredd att påstå att sanningen är oviktig. Sanningen i sig har ingen betydelse för att vi ska må bra. Det handlar istället om vår uppfattning omkring sanningen vilken den än är. Sanningen i sig är bara ett subjektivt begrepp som vi väljer att förhålla oss till. Det kan till och med vara så att sanningen i sig är mer förgörande än den sanning jag tror mig leva med. 

Låt mig ta ett exempel. En kvinna lever ett svårt liv och förklarar att orsaken till att hennes liv ser ut som det gör idag är att hennes man bedragit henne i alla år och att hon inte kan lita på någon. Hon kan inte komma över att hennes före detta man lurat henne gruvligt och att hon än idag inte vet hur saker och ting egentligen var när de levde ihop. Hade hon levt i en lögn hela tiden eller var det något som hände de sista åren i deras relation. Dessa grubblerier gjorde henne helt oförmögen att leva ett bra liv idag och detta gjorde henne väldigt deprimerad. 

Ett annat exempel handlar om en man som hela tiden undrar om hans mamma egentligen älskat honom eftersom han lämnade bort honom när han var väldigt liten och detta sammantaget gör honom oerhört osäker och det faktum att han känner stor brist på både tillit och bekräftelse. 

I båda dessa fall är jakten på sanningen det som får dem att sakna all egen kraft till att förändra sin egen situation. De jagar något som de redan har en uppfattning om och de vet troligen redan vad de kommer att finna. Jakten på sanningen förgör deras liv och all deras energi går ut på att jaga det de aldrig kommer att få tag i.

Min egen jakt handlade om tilliten till mina föräldrar och att jag inte fick det jag tyckte att de skulle ha givit mig som föräldrar. Jag hade åsikter om deras brister och mitt underlag var min egen sanning och min egen förhoppning om ett bättre föräldraskap hos dem. De skulle älskat mig för den jag var inte den de tyckte att jag skulle vara. Jag levde i min egen sanning och ville att mina föräldrar skulle ha sett det jag såg. Även jag fastnade i ett behov av att hitta sanningen vilket också ledde mig fel.

Hur mycket är du ute och jagar efter sanningen? Vad är det för sanning som du vill ha och vem tycker du äger sanningen? Du, någon annan eller finns sanningen för huvudtaget? 

Idag är en dag jag inser att det finns ingen sanning och att livet mer handlar om att finna en sanning inte sanningen. En sanning som gör mig tillräckligt nöjd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948