Att leva utan att ha kontakt med sina känslor

Vill vi ha kontakt med våra känslor?  Varför vill vi inte ha kontakt med känslorna i så fall? Om inte vad gör vi istället för att undvika det?

Många har just strategin att välja bort känslorna genom att röka, äta för mycket, äta för lite, träna för mycket, jobba för mycket, dricka för mycket, ha sex för mycket, starta upp en massa projekt men aldrig avsluta dessa, äta för mycket sötsaker, shoppa för mycket, läsa en massa böcker, se för mycket på tv osv. osv. Alla har vi varit där på ett eller annat sätt, oftast utan att det blir för traumatiskt för oss. Men för en del av oss kan det ta tokiga vägar.

Denna strategi kan fungera ganska länge. Att vara duktig och jobba mycket på ett jobb fungerar länge eftersom det uppskattas av arbetsgivare. Oftast, eller rentav kanske alltid, så en dag händer det som inte får hända. Vi går in i väggen, vi får reaktioner i vår kropp som gör att vi bli sjuka, får ångest eller andra psykiska eller psykosomatiska reaktioner.

Viljan att bli av med det nya som hänt och som trycker på är stor. Vi vill ha en snabb lösning. Säger läkaren piller ligger det nära till hands att lösa det på detta sätt. Det stänger av precis som vi gjort tidigare.

Det är när vi har känslor vi inte vill känna eller har känslor vi inte klarar av att sätta ord på som det skapar kaos i oss. Saknar vi verktyg för att ta hand om våra känslor är det enklare att undvika dessa. Tyvärr kan det få förödande konsekvenser. Vilka, är svårt att säga. Vi lär aldrig få reda på detta förrän vi prövar att möta det okända.

Detta är som att inte våga ha huvudet under vatten. För att inte utsättas för detta undviker vi att vara i vattnet eller enbart vara på grunt vatten eller undvika vatten helt. För att komma över denna rädsla behöver vi möta rädslan genom att lära oss tekniken att vara under vatten. På samma sätt är det med våra känslor, vi behöver lära oss att hantera, uppleva och sätta ord på våra känslor för att veta hur vi skall hantera dessa och förstå att det finns en möjlighet att tillåta dessa istället för att uppleva att vi drunknar i känslostormar.

Vissa av oss som tidigt stannat upp i att ha kontakt med våra känslor har en torftighet i tänkandet, brist på fantasi och drömmer inte så mycket. Har det blivit på detta sätt har vi stannat upp i vår känslomässiga utveckling. Vi är då, om det skett mycket tidigt, kvar på kanske en treårings nivå där språket inte fullt ut utvecklats. Känslomässigt torftig uppväxt med för lite kontakt med våra föräldrar utvecklar inte de känslomässiga nyanserna.

Blir vi bekräftade i våra känslor, när de än uppstår i vår tidiga utveckling, kan den energin lämna vår kropp. Om känslorna blir besvarade och vi inte får hjälp att ge uttryck för vad det är förkänslor vi har tar sig detta andra uttryck i oss i form av olika sjukdomar och psykiska besvär. Ångest t.ex. ger mycket problem i magen, andningen och hjärtat. Enligt uppgifter i forskning har människor med hjärt- och kärlsjukdomar, astma eller smärtor ofta något stopp i känsloutvecklingen. De kan uppleva livet som väldigt stressande och svårt. De försöker anpassa sig, parera och förstå, ofta genom att koncentrera sig på den yttre världen, inte den inre för där är det kaos.

Har det blivit så här i livet så är det inte samma som det kommer att vara så för evigt. Är vi beredda att möta oss själva i våra känslor och fortsätta att utveckla detta går det utmärkt. Ibland sker arbetet genom att sätta ord på känslorna, ibland genom andra typer av metoder för att få kontakt med känslorna genom att uppleva känslor man inte vågar uppleva som ilska, sorg, ångest osv. När vi får redskap att ge uttryck för våra känslor dämpas behovet av att döva.