Får jag presentera en god vän

Får jag presentera en god vän som jag träffade för länge sedan. På den tiden, när vi möttes första gången, var vi öppna med allt. Inget var hemligt utan vi berättade allt för varandra. Vi skämtade med varandra, vi upplevde saker, vi arbetade och vi njöt av alla intryck vi fick vara med om. Båda bekräftade varandra. Jag tror det var av honom jag lärde mig allt. Vi gjorde tokiga saker och vi gjorde roliga saker. Vi upptäckte livet. 

Allt eftersom jag växte upp hände saker i livet som gjorde att jag började att inte lyssna till min vän på samma sätt. Han påminde mig om saker som gjorde att jag stängde av. Han fick mig att minnas vår kontakt och han fick mig att känna. Känna sådant jag saknade.

Allt detta gjorde ont så jag slutade nästan att ha kontakt med honom. Ringde han svarade jag inte. Knackade han på min dörr, öppnade jag inte. Det gjorde alldeles för ont att möta honom.

Så här pågick det lång tid. Han hörde av sig och jag ignorerade honom. 

Ibland överraskade han mig totalt och kom faktiskt in, då smärtade det som mest så jag hittade på en massa annat som jag var tvungen att göra för att slippa vara med honom. 

Ibland trodde han inte på mina skäl utan stannade kvar. Jag blev bara inte av med honom. Då var jag tvungen att ta till vad jag hade hemma för att störa de känslor jag fick. 

Han fick mig att minnas allt vi hade ihop och han fick mig att känna saknad och längtan och påverka min vägran att få komma dit igen. Det smärtade så. 

Varför kunde han inte bara försvinna?

Samtidigt som jag inte ville, ville jag ha kontakt. 

Sakta sakta slutade han höra av sig så ofta som tidigare. Någon gång då och då hände det att han syntes, men inte så ofta. Slutligen såg jag honom inte alls. 

Jag hade glömt bort honom. 

En dag fick jag nog i mycket annat i mitt liv. Alla mina försök var förgäves för att göra det bättre. Något smärtade oerhört inne i mig.  

Jag började att söka i mig själv för att finna mig. 

Där i djupet på en undangömd mörk plats fann jag något. I ett hörn knappt synlig och minimerade till nästan inget satt min lilla vän. Det verkade som han inte ätit och druckit på länge och inte heller varit ute i friska luften på mycket mycket länge. Vad hade hänt?

Jag började sakta närma mig honom, steg för steg som man gör med ett liten rädd fågel för att skapa tillit och förtroende.

Till slut hade jag honom i min hand, så skör och så rädd.

Lite smått började jag ge honom mat. Jag började bekräfta och tvätta av honom.

Sakta kunde jag nästan se honom växa och börja vakna till liv.

Då öppnades mina ögon och jag kom ihåg den känsla jag haft för mycket länge sedan. Det smärtade men jag vill verkligen tillbaka för att känna det jag kände då och bli stark med de känslor som jag saknat så mycket. Bli tillåtande till alla de känslor som fanns där.

Varför hade jag hållit dig dig borta min vän. Min finaste vän. Vad fick mig att överge dig under lång tid. Vad fick mig att nästan bryta kontakten helt med dig? 

Idag är du min bästa vän och jag lovar att inte avvisa dig som förut. Du har öppnat mina ögon och det är min vilja att visa att jag vågar ha mina ögon öppna och tillåta allt som livet ger mig, både det goda och det mindre goda.

Välkommen att stanna i mitt liv min lilla kille.

Har du tappat din lilla vän eller tar du hand om honom/ henne? Om du inte tar hand om, vad skulle du kunna göra för att ta upp den kontakten igen?