Min lilla kille

Ett tag har jag funderat på min inåtvända ilska. Under min dysfunktionella period när jag var besatt skapades min ilska ur mina rädslor att bli upptäckt och mina rädslor av att inte få hålla på som jag gjorde. Jag levde i en lögn med andra och med mig själv. Ilskan visade sig genom att jag hade lätt för att bli irriterad på småsaker. När det inte gick som jag ville eller om jag var på väg att bli avslöjad kunde jag bli irriterad och arg. Ilskan ledde till ytterligare lögner. Det var ett nederlag att bli arg för då verkade jag försvara nått vilket gjorde att jag förtäckte det mesta i något slags lugn för att inte bli avslöjad. Ilskan blev som en knuten näve i min ficka. När jag inte orkade hålla näven kvar i fickan bröt den ut. Inte så att jag slog någon utan mer i att ta hårt i någon och i att bli obefogat arg på just småsaker. Bägaren rann över.

I bland kan jag idag känna att liknande känslor uppstår. Jag hanterar det idag på ett annat sätt i många stycken, framför allt har jag inte lögnen i bagaget som jag tidigare hade.  Jag accepterar vad andra gör, jag kan konstatera att vi alla gör olika och att jag inte har en massa särskilda åsikt om det.

Jag kan märka hur jag accepterar saker för att jag tycker det är ok i tanken men märker samtidigt att jag ibland faktiskt sårat mig själv genom att alltid vara tillåtande. Tanken var ok, men delar av mina känslor ställdes utanför. Inne i mig finns det ibland känslor som väckts, känslor i det lilla barnet i mig som jag inte riktigt tillåtit att lyssna på.

Jag märkte detta, inte minst i en handledning jag hade för ett tag sedan, och tanken och känslan har snurrat i mig ett tag sedan dess.

I mig finns ett litet barn som känt sig sårad, besviken, utsatt, omintetgjord, bortgjord och mycket ensam. Den killen har jag inte tagit hand om när han som bäst behövde mig.

När jag brister i att ta hand om den lilla killen väcks istället ilskan i mig. 

Så länge jag accepterar all känslor jag får och finner uttryck för de känslor som väcks i mig passerar det genom mig på ett bra sätt. 

Men jag lyssnade inte, jag accepterade inte att de fanns där och jag tillät inte heller mig själv att hitta bra sätt att ge uttryck för det jag kände.

Detta gjorde min kropp spänd. Jag har inte alls under en period varit den mysiga killen jag tänkte att jag skulle vara. Nu förstår jag varför.

Ett uppvaknande som kändes viktigt för mig. 

Tack!

Hur tar du hand om dina känslor? Accepterar du att alla dina känslor finns? Tar du hand om din lilla flicka eller din lilla kille i dig?