Sol och trevligt

Det är i stunder, särskilt vissa stunder som det blir som svårast. Stunder som det bara kommer över mig och jag känner att jag blir förlamad. Stunder då inget blir tillräckligt kul och viktigt. Jag kan inte ens komma på en aktivitet att göra för att störa min känslan. 

Känslor som då kommer över mig är känslor av avundsjuka, ensamhet och utsatthet. Påsken blev en sådan helg särskilt påsafton. 

Den bara kom förstärkt av väldigt vackert väder som ställer krav i mig att göra, ibland. 

Vad som händer är att jag jämför och tycker synd pm mig. Jag jämför och självömkar. Jag jämför och slutar att se vad jag har istället för det jag inte har. 

Jag jämför och förstärker gamla känslor. Gamla känslor blir som nya och tar plats i mig. 

Jag glömmer att känna in och vara här och nu. Känslan av att sitta ute i det fina vädret. Känslan av att gå och njuta av den varna dagen. Känslan av att se blommor som söker sig upp mot solen för att visa sin prakt. Känslan av att se träd och annat grönt knoppas. Känslan av att se alla djur förbereda sig för att skapa nytt liv.  Känslan av att jag har ett fantastiskt ställe att vara på. Känslan av att jag har möjlighet att vara nära vatten och med detta de möjligheter jag har där. 

Ändå kommer den gamla känslan och knackar på i mig, jag är inte nöjd. 

 

Ensamheten knackar på.

Lösningen är lika enkel som missnöjet när den tar plats. 

Är jag ensam, möt någon. Är jag ensam, ring någon. Känner jag mig ensam, gör något. 

Att vara tillsammans behöver inte vara enklare men i dessa stunder min högsta önskan. 

Jag jämför och jag harmar för det som jag inte har men jag tror andra har. 

Hjälp mig att i mina värsta utmaningar hitta styrkan, modet och känsligheten i mig själv att våga vara kvar i den känslan och möta mig själv. 

Att börja göra kanske inte är min lösning. 

Hur gör du när du möter dina spöken?