Det är nått

Jag jobbar med att vara i nuet. Jag reflekterar och mediterar. Jag söker mig dit jag lärt mig att jag ska vara. 

Ändå händer det.

Jag känner stressen. Mina tankar möter mig. Kroppen känner irritation och ilska utan att jag riktigt veta varför. Jag gör saker jag efteråt ångrar. Jag svarar dumt. Min motståndskraft mot det som kommer utifrån känns ibland som helt obefintligt. Det är som dörrarna står helt vidöppna. Jag känner kylan i mig där jag står naken och allt jag gör är att grabba tag i sådant som kan skydda mig. Jag höll på att säga att det är inga stora saker men det är det visst. Mina kommentarer, korta svar eller rent av dumma svar klär mig inte alls men finns där ändå. Mitt förhållningssätt är inte ok.

Jag letar för att finna vad det är som är fel i mig. 

Det handlar inte om andra även fast jag gärna vill tro det. Det handlar om mig. 

Frustrationen är ett uttryck för något och jag vet det. Tankarna drar iväg med mig, både kloka och mindre kloka, men mina känslor av irritation och rädsla hinner ikapp. 

Så pågår kapplöpningen. De drar åt flera håll och när detta pågår kommer nya gamla tankar och hälsar på som om de jag hade inte var nog. 

Det är mitt gamla jag och mitt ego som möter mig där mitt gamla sätt att lösa situationerna är den kortsiktiga lösningen. Har jag inte kommit längre än så. 

Mitt gamla sätt vill utmana mig för att se om jag lärt mig något. Mitt ego vill utmana mig och trycka mig ut på sidospår. Oärlighet frånvaro av öppenhet och vilja. 

När jag blir trängd, känner mig inmålad i ett hörn och rädslorna av misslyckande eller att det inte blir som jag tänkt mig möter mig, tar jag till gamla kortsiktiga knep. Mitt lugn försvinner och jag orkar inte stå emot.

Ibland blir känslorna övermäktiga och när jag kämpar ökar smärtan. Jag vill så mycket och jag jagar, jag kämpar genom att kontrollera. Det går åt helvete. det blir som att segla en segelbåt i motvind, det är en kamp med isande vind och mycket motkraft. Allt kan gå fel. Bära eller brista.

Men det finns en lösning på denna strid och den är enkel men står helt i strid mot den strategi jag från början valt.

Lösningen handlar om kapitulation. Om att släppa taget om kontrollen. Släppa taget och sluta kämpa för att tro att det jag vill är så det ska vara. Släppa taget för att inse att det kanske inte alls är min lösning som är lösningen. Släppa taget för att våga vara öppen och villig att se och göra något annat. Släppa taget och vara ärlig mot mig själv. Stå upp för det jag känner och stå för det som sker. 

Jag har byggt upp gränser som jag känner att jag måste hävda. Jag har byggt upp försvar som om det fanns något att försvara. 

När jag ärligt släpper taget, för att jag vill, öppnar jag också upp för något annat. När jag väljer att åka med vinden istället för mot blir seglingen och färden så mycket varmare och skönare. Riskerna minskar för misstag och mötena blir på ett helt annat sätt. 

När jag väljer att vara ärlig med de känslor jag har och ge uttryck för det, kan jag undvika den frustration som uppstår när jag håller dessa inne.

Behöver du släppa taget om dina egna föreställningar?