Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

måndag 14 november 2016

Far åt helvete

Jag erkänner. Jag ägnade inte den tid jag skulle med min far igår på fars dag. Jag tänkte inte på honom och jag tände inte ett särskilt ljus för honom i går.

Under min uppväxt och kanske särskilt när jag flyttat hemifrån blev det mindre och mindre jag hade mina föräldrar i fokus och särskilt min pappa. Jo jag säger pappa och inte far. Till historien hör att jag hade en komplicerad relation till honom vilket givetvis inte enbart var hans fel utan även mitt när jag blev vuxen. Det var som det var skönt att komma ifrån båda mina föräldrars liv och särskilt min pappas för att hitta mitt eget sätt att leva och hitta kärleken till mitt eget liv.

Jag har förlåtit båda mina föräldrar och jag kan känna att det finns en tacksamhet till vad de ändå lyckats med. Kanske är jag inte där till hundra procent men jag inser att jag behöver vara det för att klara av att ta hand om mitt eget liv innan även jag själv går bort. Livet har alldeles för länge präglats av min egen historia mellan vad jag tänker att jag borde och vad jag känner. Idag upptar båda mina föräldrar, inte medvetet så mycket av min vardag på ett negativt sätt. Däremot kanske jag inte heller ger dem tillräckligt med den plats de förtjänar utifrån ett mer positivt perspektiv.

Men ändå, mina föräldrar spökar för mig troligen känslomässigt och får mig omedvetet att agera på olika sätt. Hur mycket jag än försöker att inte låta vår gemensamma historia påverka mitt nu så finns de med mig på olika sätt. Kanske just för att de är en del av min historia som också präglat delar av mig själv i form av tankar och känslor, beteenden och utseende. 

I många år var det, far åt helvete. Allt vi skulle skapa av gemenskap blev precis tvärt om och inte minst jag var hård på att diktera vad som var rätt och vad som var fel. Jag bar på min bild av vad bra föräldrar var och mina föräldrar levde inte upp till den drömbilden. I många stycken lät jag länge denna målbild ligga tungt över vår relation. Varje försök att förlikas ledde till härdsmälta.

Idag lever inte någon av mina föräldrar. Min mamma gick bort för 30 år sedan och min pappa för 11 år sedan. Vi hann aldrig att förlikas och reparera när de levde. Vi bar på våra olika lidanden, var och en in i döden. 

Idag är det mitt eget arbete med mig själv som är det viktigaste steget bl a denna förlikning.

Jag är själv pappa och kan se hur även jag lyckats att inte leva upp till den bild mina barn har omkring hur en vettig förälder och pappa ska vara. Jag har insett en del, förändrat en del ytterligare men ändå finns det många hörn som fortfarande är allt för vassa och kantiga för att kunna bli älskade. Kanske också för mig själv att kunna bli älskad av mig själv.

Jo jag fick en hälsning från mina söner och jag är mer än tacksam för det. I bakgrunden har jag själv också haft åsikter om hur söner ska vara mot sin pappa och i stunder även försökt regissera detta. Så är det inte idag utan jag är tacksam men har ibland hemliga önskningar att mycket kunde vara på ett annat sätt. 

Så "far åt helvete" drabbade även mig som det gjort för min far och jag har ingen idag att skylla på mer än mig själv. 

Tack mina söner för att ni är så tåliga och att ni finns där på något sätt.

Hur mycket präglar dina föräldrar fortfarande dig i ditt sinne? 

Idag är en dag jag tänker på mina båda föräldrar och känner att det inte är lätt att både vara föräldrar, människa och att ta hand om sig själv på ett bra sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948