Jag är eller känner mig ensam

Jag är ensam handlar om att hela mitt väsen är ensamt där jag inte har någon eller något att relatera till. Jag är ensam innebär också något stort och fullkomligt nästan ointagligt. Däremot kan jag tala om att jag i stunder känner mig ensam, vilket är betydligt lättare och en dela av något mindre som inte har att göra med att jag är ensam. Det handlar om min känsla som kan ha en grund långt långt tillbaka när gränsen mellan att vara ensam och känna sig ensam var samma sak. Idag kan jag se skillnaden och acceptera att jag har nya känslor och gamla känslor som låter mig hålla mig kvar i en gammal oidentifierad ensamhet. 

I stunder kan jag känna mig ensam. Jag relaterar till hur jag skulle önskade att det kunde vara. Jag jämför hur andra verkar ha det och jag upplever att jag inte har det andra har. Samtidigt har jag hela ansvaret för min känsla även om jag vill vara ensam eller känna mig ensam. Jag har möjligheten att själv förändra känslan genom att göra annorlunda. T.ex. Att åka till mitt sommarställe på helgerna själv, vilket jag gillar ibland, bidrar inte till att jag känner mig mindre ensam, kanske tvärt om. Mitt agerande borde istället vara att stanna kvar i stan och träffa andra. Vara bestämd i mina åsikter bjuder inte till att lyssna på andra. Styra och kontrollera hur saker ska vara leder inte till att jag öppnar upp gemenskapen med andra. Det finns mängder med agerande jag skulle kunna förändra för att öppna upp och bjuda in till gemenskap som kan leda till färre känslor av ensamhet. 

Detta är i nutid jag direkt kan göra något. Men samtidigt vet jag att känslan av att känna mig ensam har en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka. Jag kan uppleva att jag kände i mina första år, känslan av total ensamhet. Det finns något ensamt och något sorgset i hela min person som jag präglat och präglar och som jag hela tiden återkommer till. Jag klarar mig själv och behöver ingen hjälp av någon annan. Jag klarar mig själv och bjuder inte in. Jag visar inte att jag behöver någon annan som jag kan bli beroende av vilket minskar chansen att andra söker min gemenskap. Om jag inte behöver någon annan då finns det inte heller någon annan som vill relatera till mig. Om jag hela tiden uppger mig för att vara kompetent kan det skrämma mer än bjuda in. 

Gamla strategier och gamla känslor kan helt stänga igen tillgången till mina egna djupa känslor och också stänga öppningen för att känslomässigt relatera till andra. Denna typ av djupa känslor kräver något mer än att enbart att på ändra hur vi agerar. I detta läge krävs först att vi kommer åt våra egna inre känslor av utsatthet och djup ensamhet. 

Jag tror mig äga mig själv genom att vara i oberoende men i själva verket äger oberoendet mig. Jag exkluderar behovet av någon annan och i och med det exkluderar jag också möjligheten att integrera med någon annan. Det är just det som är gemenskap och är motsatsen  vilket får mig att känna mig ensam. Först när jag bjuder in öppnar sig dörrar där ensamheten krymper. Ensamheten kommer alltid att finnas där, eftersom vi är ett flockdjur men känslan krymper och ökar därmed vår känsla av gemenskap och trygghet vilken gemenskapen står för.

Hur inbjudande är du egentligen till gemenskap? Vad är du beredd att släppa taget på för att kunna bjuda in?

Om vi har händerna fulla är det svårt att greppa tag i något annat. 

Idag är en dag jag väljer att se vad jag är beredd att släppa taget på.