Och det är ganska skönt

Jag sitter här nu vid husknuten, det har varit midsommar som jag längtat efter med allt vad som ingår. Gäster, rutiner samma lika. Visst är det konstigt att vi gör samma sak år efter år efter år. Vi träffar, inte alltid men kanske ofta samma människor, äter samma mat och sjunger samma visor. Vi kanske bastar och badar  och vi diskuterar om både det ena och det andra. Samma om och om igen. Vi gillar det men när det är över så är det ganska skönt. Folk som kommit på besök ska ta sig hem, vi tackar och det är ganska skönt. När alla åkt hem kommer tystnaden, inga måsten och det är ganska skönt. 

För nu har vi fått den där boosten av sällskap, att umgås och att känna att vi kanske inte är så ensamma, egentligen utan det finns människor omkring oss som vill umgås när vi vill. När vi fått det vi vill ha så är det egentligen ganska skönt att bli själv och känna att det är vardag så att vi får göra precis vad vi vill. Inte ta hänsyn utan bara göra precis vad vi vill. Så det är ganska skönt att vardagen kommer så allt går tillbaka till det vanliga igen. 

Så helgen kom och nu är den slut och det är ganska skönt. 

En del utmaningar, en del tristess. En del måsten och en del skratt. En del bekräftelse och en del avslappning. En del traditioner och en del berättelser. En del upptäckter hos mig själv och en del upptäckter om andra. Och det är ganska skönt.

Jag lärde mig mycket om mig själv och jag lyckades mota en del gamla ovanor. Inte alla men några och det är jag stolt över. 

Hur blev midsommaren för dig och vad lärde du dig om dig själv? 

Idag är en dag det är ganska skönt. 

Förstår, förstår inte, förfäras, förfara, förlåta

Ibland blir det bara inte bra. Irritationen i min egen kropp och brist på respekt och känslan av att det inte ordnar sig översvämmar mig. Jag saknar tillit och det lugn som gör att känslan är att det mesta kanske allt ordnar sig på ett eller annat sätt. 

I dessa negativa stunder är jag allt för jäklig rentav olidligt svår. Jag trivs inte med mig själv och jag förstår hur andra uppfattar mig men ändå kan jag inte få känslan och beteendet ut ur min kropp. Det blir som ett gift som kretsar i mitt blodomlopp och jag kommer inte undan. Jag kan stå och se hur allt detta pågår men kan inget göra åt det. Jag blir som en åskådare till mitt eget iscensatta beteende. 

Andra drabbas och jag kommer uppenbarligen att drabbas av konsekvenserna av det som sker. Detta är uppenbart. Ändå hittar jag inte bromsen. 

I dessa stunder och i efterbörden av allt detta blir det olidligt inte bara för mig. Det blir försvar, erkännande, urladdningar, försök att respektera och en mängd känslor i en salig blandning. Ändå känner jag, i allt det som sker att det kommer att bli en urladdning som kommer att vara bra, till slut. Inte som en ursäkt för det som skett utan mer som en förklaring till skeendet. Jag drar vissa saker så långt till sin spets att situationen håller på att bli helt ohållbar. Känslan blir ibland att jag gör detta medvetet för att locka fram en förändring. Jag tror att jag på något sätt vill provocera fram det som sker för att få till något nytt. Men samtidigt, när det pågår är det olidligt och mycket besvärande både för mig själv och min omgivning. 

Denna helg var en sådan situation och jag märkte hur jag var tvungen att pausa bara för att hindra mig själv och för att inte utsätta mig för de katalysatorer som fanns runt omkring mig. Det handlade inte om andra utan allt detta handlade om mig. 

När känslan är att vi vill krypa oss ur vårt eget skinn, i allt som pågår, går det alltid att pausa. Det går alltid att för sig själv säga stopp och antingen bara sluta eller just pausa. Det bästa sättet är att fysiskt lämna rummet. Det kräva ofta en direkt handling. Att bara tänka skapar inte det avbrott som behövs. 

Ibland är vi bara fördjävliga och behöver be om ursäkt för det vi gjort. Det finns inga men utan det handlar om att be om ursäkt för de handlingar vi gjort utan avsteg. I det arbetet krävs det att vi försöker förstå den andra och rannsaka oss själva. Det finns alltid saker att plocka fram i det som skett som handlar om oss själva. Samtidigt förlåta oss själva i den skam vi känner att ha drivit oss lite för långt.

Händer det att du ibland bara tycker att du är alldeles för jävlig men samtidigt har svårt att stoppa det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag till slut kan öppna mina ögon. 

Svartsjuka en sjuka lika allvarlig som beroende

Det kan finnas anledning till att vara svartsjuk.Vår partner har varit otrogen eller visar på olika sätt mer uppmärksamhet till andra än oss själva. Eller så är det så att vi har en kompis som vi inte får tillräckligt med uppmärksamhet från eller så är det till och med så att våra syskon fått mer uppmärksamhet än vad vi fått. Hur känns den beskrivningen för dig som känner svartsjuka?

I botten ligger något annat. I botten kan ligga avundsjuka eller rentav och kanske mycket troligt en känsla av att bli lämnad. Känslan av att vi kommer att bli lämnade ensamma och att vi i och med det kommer att bli utsatta. Känslan av att vi åter igen kommer att känna känslor som var så smärtsamma att känna för länge sedan. Kanske som barn eller kanske tidigt i någon relation som vi känt anknytning till. För det är just det allt handlar om, hur vi i vår uppväxt haft möjlighet att anknyta till vår omgivning. Anknyta till våra mamma, anknyta till vår pappa. Anknyta till och på det sättet känna möjlighet till trygghet.

När anknytningen fått sig en törn eller brustit i sin länk i tidiga år kan detta innebära att vi kan få olika typer av svårigheter i vårt vuxna liv. Känslan av något uppenbarar sig igen och vi reagerar med till exempel svartsjuka. Svartsjuka för att vi blir rädda. Svartsjuka för att det finns motiv att bli rädda eller bara svartsjuka för att vi känner igen en gammal känsla och ett djupt svart hål vi inte vill kliva ner i igen. Den smärtan var då bara för mycket.

Detta kan troliga vara förklaringar och svartsjukan är just en sjuka och beskriver tillståndet väl. Sjukan är som ett tillstånd som vi upplever att vi inte kan ta oss ifrån. Tillståndet är något manisk som får oss att direkt i känslan bli arg, ledsen besvikna eller reagera på något annat sätt.

Där tar förklaringen stopp. 

Hur ska vi då göra för att hitta nya vägar eller är vi för evigt dömda att vara kroniskt svartsjuka?

Självklart inte. Hur djupt vår sjukdom sitter har koppling till hur djupt våra känslor påverkade oss en gång i tiden och hur vi lärt oss att hantera det som sker inom oss själva och det som sker utanför oss själva.

För svartsjukan är en sjuka som kan botas och starten börjar i oss själva i vår egen tro om att vi är maktlösa. Svartsjukan kan ha liknande rötter som vår ilska eller vår känsla av att känna oss som ett offer eller en förövare. Rötter från något som vi åter igen känner i nutid. Rötter som får oss att minnas. Känslor som inte bara får oss att reagera utan också får oss att agera. Djupa känslor som styr våra tankar och styr våra beteenden.

När vi erkänner för oss själva att vi är maktlösa startar ett uppvaknande. Ett uppvaknande som kräver handling. När vi är maktlösa behöver vi ofta, inte alltid be om hjälp för att komma ur den grop vi klivit in i. En kompis, en partner eller en terapeut som vi för en stund kan hålla i handen tills vi fått tillbaka makten igen. Men vi behöver erkänna för oss själva att vi tappat makten annars kommer vi att med alla medel åter igen försöka med vårt gamla sätt att tänka att lösa vårt problem, som uppenbart inte fungerat.

Så oavsett vad som hände en gång i tiden för länge sedan är det här och nu som gäller och det är vad vi gör här och nu som kommer att hjälpa eller stjälpa vårt försök till att skapa en förändring. Det handlar inte om din partner, din vän, dina syskon eller dina föräldrar. Allt handlar om dig även fast din partner varit hur otrogen som helst eller din vän inte givit dig tillräckligt med uppmärksamhet eller mamma som inte givit dig tillräckligt med kärlek.

Så bot finns för den svartsjuka vi kan ha i vår kropp och den faller tillbaka på oss själva oavsett hur synd det var om oss en gång i tiden. När vi krampaktigt håller oss fast i offret i oss själva kommer ingen kraft och energi att kunna leda oss någon annan väg än den väg som redan är upptrampad.

Sitter du fast i din egen svartsjuka- ta dig där ifrån. den kommer aldrig att leda dig rätt förrän du själv kommit på hur du kan gör med dig själv. För det är just det du behöver göra, komma på det. Detta är inget unikt utan är samma som all annan förändring, vi behöver komma på det och klarar vi inte det behöver vi be om hjälp.

Idag är en dag jag är tacksam för att jag inte alltid men ganska ofta kommit på var lösningen finns.

Om bara inte..

Det är lätt att komma med löften och att lova. Det är lätt att smida planer och ha idéer. Det är lätt att ha åsikter och en vilja. 

Sedan kommer Men och Om bara inte.  

Vi hittar mängder av ursäkter och förklaringar som får oss att klamra oss fast i det som vi redan har. För det är just det vi känner igen och är bekant med som får oss att hålla oss kvar vid det som kanske plågar oss men som vi ändå vet vad det är. 

När det sedan är väldigt bekvämt att skylla ifrån sig, när vi inte lyckats att genomföra det som vi sagt eller som vi önskat att vi skulle ha gjort, gör det att vi alltid har en bakdörr.

För visst var det så att barnen strular till det och chefen på jobbet förstår inte vad som är bäst. Visst var det så att våra föräldrar inre fattade, kanske för att de var av en annan generation och att de gjorde konstiga saker som vi får hantera idag. Sedan var det den där mannen eller kvinnan som gjorde vårt eget liv till ert helsike. Otroheten, sveket och utsattheten. Sedan har vi ju en himla otur där mycket inte går vår väg till skillnad från hur det är för andra. 

Vi kan hela vårt liv skylla på andra. Peka och säga att det är någon annan eller något annat som gör att vårt liv ser ut som det gör. Det är enkelt och inte så ansträngande men det kommer definitivt inte att ändra på något. Snarare tvärt om, befästa så att jag kan bekräfta det jag egentligen känner i mig själv om mig själv.

Jag tror att det mesta är möjligt men har ibland inte förmågan att riktigt lita på att det möjliga är möjligt för mig utan jag gör tvärt om, bekräftar det jag tror är omöjligt. 

Hur medveten är du om dina egna hinder för att lyckas få ett bra liv? 

Idag är en dag jag är tacksam för mina egna insikter om att jag äger hela min egen situation.  

När vi faller handlöst- kanske räddningen visar sig

Jag drömde under många år att jag föll ner från ett stup eller i ett stort ändlöst hål. Fallet var hemskt och jag fick aldrig veta hur det slutade för jag vaknade alltid. Men det var just detta att falla och att falla okontrollerat. Känslan av att inte ha kontroll. 

I stunder när jag tappar min kontroll har jag allt att förlora eller allt att vinna. Möjligheterna är öppna och oändliga utöver det tänkbar men ofta av helt naturliga skäl väljer vi att tro det värsta. Vi vet vad vi har men inte vad som kan komma.

Att inte göra något innebär också att vi vet mer om hur utfallet kommer att bli. Inget kommer att förändra sig och det kommer att bli som det alltid varit även fast vi i stunder försöker hoppas och tror något annat. Nej det kommer inte att förändras och bli bättre och det lilla hoppa vi ser minskar dag för dag men vi hoppas ändå. Kanske, kanske någon gång kommer det att vända och det kommer att bli bra. 

I allt detta finns det en paradox. Paradoxen att släppa taget helt istället för att hålla i hårdare och bli ännu mer kontrollerande. Paradoxen att falla fritt. 

Att falla är en möjlighet. Tro det eller ej! Kanske kan jag flyga! Kanske öppnar sig en möjlighet jag aldrig sett tidigare för att jag inte tillåtit mig att se och inte varit öppen för att ta emot. 

I fallet föds något och något annat kanske tappar kraft. I fallet lösgörs en så stor mängd energi som kan användas till bland annat modet att hitta en helt annan lösning. 

Så i brist på kontroll kanske det är just förmågan att kunna släppa kontrollen som öppnar möjligheten till kontroll. Låter det kryptiskt så är också det men inte sällan är det just motsatsen som är en del av lösningen. 

Jag uppräckte när jag föll handlöst hur jag var tvungen att släppa det som jag tidigare krampaktigt höll fast vid. För det fanns inte kvar. Jag hade inget annat val än att släppa taget för att kunna ta tag i något annat som möjligen skulle kunna hjälpa mig upp. Jag tvingades släppa taget om min kontroll över andra och över att undvika att känna. Jag tvingades att göra något annat och något som jag inte gjort förut, av ren rädsla. Jag tvingades att låta saker ske. 

I rädslan för det vi tror ska hända håller vi oss krampaktigt fast vid något som vi inte trivs med eller kanske rentav hatar. Vi utsätter oss för hemskheter som också gör oss rädda i rädslan för något vi inte vet. 

Jag levde många år kvar i en relation jag inte kunde hantera. Många år ljög jag för att kunna ha kvar det jag inte ville ha kvar bara för att jag upplevde att jag inte hade några andra val. Jag levde många år i en situation där jag slutade uppskatta det jag ändå hade och fokuserade på att enbart bli bekräftad för att hantera min egen smärtan. Jag var rädd för ensamheten och rädd för att erkänna. Jag var rädd för konsekvenserna av min egen vilja och fattade beslut som just ledde till de konsekvenser jag var rädd för. 

Jag vågad aldrig hoppa utan fick till slut ändå hoppa för att mina andra val helt hade försvunnit. Jag stod inklämd i ett hörn och det fanns tillslut bara en väg. 

Jag är fullt medveten om att jag skapat situationen själv. 

Står du i ett hörn och har nu bara ett val eller tror du att allt tillslut kommer att bli bra, bara du väntar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag lärt mig att kontroll inte är enda vägen fram. 

Maktlös- en möjlig väg

När jag gjort en mängd försök men ändå inte lyckats. När jag åter och åter igen märker hur delar av mina gamla beteenden bubblar upp ur mig. När det blir uppenbart hur jag behöver be om ursäkt till andra jag skadar då kan man säga att jag just i dessa stunder är maktlös. Jag gör samma sak åter och åter igen. Jag gör allt för att kontrollera situationen men faller åter igen igenom. Det blir till och med så att mitt sätt att kontrollera leder mig till än mer maktlöshet. 

När jag inser att situationen gör mig maktlös, först då är jag mogen till en förändring. 

Bekräftelsebehovet gjorde mig maktlös. Mitt behov av att bli bekräftad åter och åter igen utan slut gjorde mig tillslut maktlös. Jag insåg att jag hämningslöst gjorde vad som helst för att få denna bekräftelse. Jag offrade allt till slut, allt det som egentligen var viktigt för mig och som jag sökte offrade jag. Det var lite som att känna ett godissug som aldrig tar slut även fast jag trycker i mig mängder med godis. Det blev maniskt.

När jag till slut nådde en botten av alla konsekvenser jag fick från denna maktlöshet sökte jag efter hjälp. När jag insåg min maktlöshet och behövde ta ett nytt steg, först då vågade jag ta ett nytt steg och söka hjälp. 

Jag valde någon som jag kände var starkare än mig och hade något som jag ville ha. Jag valde och gav tillit. Jag valde och fattade ett beslut. 

När jag väl fattat mitt beslut och valt ut den jag ville ge tillit till överlämnade jag mig själv. Jag överlämnade mig i denna persons händer och bestämde mig för att följa efter. 

Jag gick från maktlöshet till att bli ledd genom att acceptera att jag var maktlös. Jag överlämnade makten till någon annan som för stunden verkade ha en bättre riktning än vad jag hade och som jag ville följa. Jag blev en lärjunge. Jag gav tillit till någon som visste just då något som jag själv saknade kunskap om. 

När vi saknar kunskap behöver vi lära oss  så att vi får den kunskap vi saknar. Min brist på kunskap var att jag i vissa stunder kände mig totalt maktlös och inte hade andra lösningsförslag än de jag prövat åter och åter igen utan framgång. När jag gjorde som jag alltid gjort blev resultatet det samma. Något nytt behövde tillföras mig. 

Vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp. Jag gav upp och började lyssna på någon annan genom att acceptera min maktlöshet. Egentligen fullt naturligt och det vi gör i många andra situationer. Jag lagar inte min bil för jag vet att andra gör det bättre. Jag lagar inte mina skor för jag vet att andra gör det på ett bättre och snyggare sätt. 

Finns det saker som bara är allt för jäkligt i ditt liv och sådant som du skulle vilja förändra men inte riktigt lyckas med? Det kan röra dig eller sådant du påverkas av andra. Om det finns, hur många gånger har du försökt ändra på detta? Har det blivit någon förändring? Om möjligt har det kanske blivit sämre?!

Idag är en dag jag känner mig tacksam att jag hittade min egen botten och vågade erkänna att jag var maktlös. 

Din bästa dag är idag

Vilken dag är den bästa dagen för dig? Var det igår eller väntar du och hoppas på att den bästa dagen blir i morgon? Eller är det så att den bästa dagen är just idag, just i denna stund?

Den bästa dagen tänker jag är alltid idag för det är just idag jag befinner mig och idag som jag kan göra mig den bästa dagen utifrån vilka omständigheter jag än är i. Kanske är det så att alla dagar kan bli den bästa dagen om vi ser just på den dagen och inte på dagen innan eller dagen efter. 

Den bästa dagen är idag.

Usch vad det låter präktigt. Vaddå bästa dagen idag!? Idag är idag och kanske inte alls så jäkla bäst! Idag hände det och det och jag är bekymrad över det och allt annat. Hur kan det då bli den bästa dagen? Du skulle bara veta vilka bekymmer jag har då skulle du inte säga så som du gör. 

Men ändå. Vad gör vi av en dag när det bara regnar. Sitter vi hemma och deppar. Tar vi oss ut och shoppar. Går vi nakna ute och känner regnet smeka vår kropp. Passar vi på och sitta inne för att nu äntligen läsa en bok. Blir vi tacksamma för att regnet ger oss själva och växtligheten vatten. Kommer vi äntligen för oss att städa i garderoben som varit stökig så länge. 

Varje dag varje timme kanske rentav varje sekund skapas en möjlighet för oss att vara tacksam för det som ändå sker. Tacksam för att det kanske inte blir värre eller tacksam för att det som sker ändå sker så att vi får chans att lära oss något eller bara vara tacksam för att vi har det så bra vi har det. Alla dagar har något gott att komma med. Det handlar bara om att vi ska lära dig att se det. Det är inte lätt, kanske rent av mycket svårt men det går och många har bevisat att de trots en helt orimlig situation ändå lyckats plocka fram både tacksamhet och förmågan att se de möjligheter som finns. Hur många har trots sin situation ändå sagt, efter en stor kris, en allvarlig sjukdom eller annan tragedi att de inte skulle vilja leva utan det som hänt. De har fått möjligheten att lära sig något nytt och fått en helt ny sida av livet de aldrig haft kontakt med tidigare. 

Vad är det då som skiljer dessa människor från oss andra? Vad är det de lyckas med som vi inte riktig klarar av? Kanske är det att de nått en botten som gjort att det inte finns något annat alternativ än att blicka på det som är positivt eftersom det inte finns något annat alternativ. De lyckas med att acceptera situationen som den är. Acceptera och utifrån den nya situationen hitta lösningar. Som att lösa ett problem, det finns en lösning det gäller bara att komma på vilken lösning som fungerar. 

Jag märker idag hur just accept är en väldigt bra framkomlig väg. Den mildrar många stressade situationer. Situationen som har uppstått är redan historia och oftast kanske alltid är jag en del i det som sker på ett eller annat sätt. Parkeringsbötern jag nyligen fick eller bilkön jag nyligen hamnat i. Saker som går sönder människor jag lånat pengar till eller någon som gör mitt liv surt. Situationen är som den är och jag äger situationen och ibland orsaken. Oavsett vad som har hänt äger jag hur jag ska förhålla mig till det som hänt. Jag äger dagen.

Så mina val idag avgör mina tankar idag som påverkar mina känslor. Min dag är den bästa dagen för jag bestämmer att det är så. 

Nej jag klarar inte alltid detta men det betyder inte att sättet att tänka är fel. Det betyder bara att jag behöver öva mer. Öva och reflektera, öva och reflektera. Träna för att bli bättre och sedan bibehålla den statusen i livet genom att regelbundet fortsätta träna och reflektera. 

Idag är den bästa dagen och jag är tacksam för att jag finns på denna jord just idag. Tack! 

Är idag din bästa dag? Om inte hur skulle den kunna bli din bästa dag just idag trots allt du bär på och har omkring dig?

Sluta inte prata med andra

Om du inte vill lova mig något annat så lova mig åtminstone en sak, sluta aldrig tala om för andra vad du känner och tänker. Sitt inte och håll på det som finns inne i dig och var tyst. Vi behöver alla alltid både säga vad som händer inne i oss och höra själv vad vi säger om oss själva. Vi behöver få ut våra känslor och reflektera. Vi behöver känna den kraft och den energi som gömmer sig inne i oss och hitta ett sätt att få utlopp för den. Tankar och känslor behöver formuleras för att de ska bli gripbar och inte förgöra oss.  

Vi behöver också höra andra och få en uppfattning om vad som pågår när det gälller andras tankar och känslor. När vi lyssnar lär vi och inser att vi varken är udda eller ensamma. Vi lär oss att vi är precis som många andra , kanske precis som alla andra. 

Genom att prata om vårt eget liv och vad som är glatt och ledsamt får vi möjlighet att få perspektiv på det liv vi lever. Vi får möjlighet att få ge uttryck för det vi känner och tänker. Livet är ensamt även fast vi lever med andra. Livet är underligt och plötsligt. Livet är rutin och ganska vanligt. Livet är och vi har chans att påverka det som sker bara vi tar tag i den chansen. Det finns alltid en väg från och en väg till. Det finns alltid ett val som kommer att innebära någon slags skillnad. Livet är till för att levas så länge livet pågår oavsett om vi lever kort eller lång stund på denna jord. Livet är till för att levas oavsett om vi har det tufft eller om livet är som en räkmacka. Livet är här och nu. Här och nu pågår det liv som är ditt och det liv som är mitt. 

Jag har alltid velat leva och tänkt att jag är odödlig. Jag tror inte så längre och jag har upptäckt att jag är rädd för saker som hållit vissa av mina handlingar inne. Jag har känt en massa och agerat ut på ett sätt som jag inte borde istället för att tala om vad det var som kändes. Jag har inte sagt vad jag ville utan gjort som andra ville. Jag har undvikit sådant som gjort mig rädd och där ensamheten varit den största hotet. Ensamheten och att inte bli bekräftad. 

Jag började som tonåring att tala med andra föräldrar. Jag skvallrade om hur det var hemma samtidigt som jag fick möjlighet att pysa ut allt som fanns inom mig. Kanske inte allt men ändå det värsta. Jag valde studier som handlade om att hjälpa. Jag jobbade mycket med frivilligt arbete. Jag fick olika utlopp för att läcka men det mesta handlade om hur andra var inte så mycket om min egen del. Allt det kom mycket senare i livet och egentligen först när jag själv kom i en kris. En kris som jag bl.a. själv var orsak till och insåg det först när jag förlorat allt.

Jag hade valt att inte snacka med andra hur det egentligen kändes inne i mig. 

Har du för vana att reflektera och prata med andra för att både pysa ut men också för att pröva dina egna tankar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag valt att vara mycket mindre hemlig och mer reflekterande. 

Tanken på skydd behöver vägas mot öppenhet

Vi skapas öppna och villiga att möta världen. Vi lär oss att stänga och var vaksamma. Rädslan är menat att få oss att överleva men kan leda till att vi dör. 

Världen väljer att stänga sina gränser och bestämmer vem som får komma in eller vara utanför. När länder stänger ute betyder det också att man tappar möjlighet till utveckling och väljer istället att konfirmerar. När rädsla blir styrande slutar vi att vara öppna och väljer bort det som kan tänkas vara farligt. Det behöver inte vara farligt men vi tror eller får oss att tro att det är farligt. Ett hot som vi inte vill bli ihopkopplade med. Tänk om!?

När vi stänger in det som kan vara möjligt skapar vi skydd men också en inlåsning. Vi låser in och motsatsen till att låsa in är att öppna. Öppenhet skapar möjligheter men givetvis också risker. 

Män och kvinnor som blivit utsatta tidigt i livet stänger. Det stänger för att inte känna smärtan ändå känner de. De stänger inne möjligheterna att upptäcka just bara för att skyddas. 

Vi skapar kontroll för att slippa bli överraskade igen. Vi skapar regler för att få oss att tro att vi kan styra själva livet. Men tänk om det inte går att styra livet på det sätter utan att vi samtidigt tvingas ta allt för många förluster. 

Jag vet inte när det startade men jag kommer ihåg att det var när jag var mycket liten. Jag kände att det normala i min egen familj blev en utsatthet. Jag kände mig utsatt för själva familjen och den trygghet den skulle representera. Jag  kunde känna hur jag inte ville dit igen och att klara sig själv var min ända väg. Klara sig själv och inte vara beroende av någon annan. Klara allt själv och inte känna varken ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt beroende. Klara av att ha kontroll på känslorna utan att bli beroende. Klara av allt praktiskt utan att behöva någon annans hjälp. Klara av att tjäna tillräckligt med pengar så att jag inte var beroende av någon annan.

Jo jag lyckades med allt detta men det fick följder. Jag blev ensam. Jag blev ensam för att jag inte behövde någon annan. Jag skyddade mig men blev ensam. Jag skyddade mig från känslor av beroende och ensamhet men blev ensam. Jag stängde ute möjligheten att möta den ohämmade villkorslösa kärleken och vänskapen. Jag skulle kontrollera den och föll med andra ord långt innan målsnöret. Jag lärde mig att skydda mig själv och slöt mig samtidigt för möjligheten till öppenhet. Jag blev hemlig, kontrollerande och beräknande.

Det har gått ett antal år nu sedan jag började öppna upp för något annat och detta har inneburit något helt nytt. Jag har lärt mig att acceptera och jag har lärt  mig att öppna upp och vara tillåtande. Jag har lärt mig att släppa taget. 

Vi värnar idag om vår nation och någon slags frihet denna nationaldag. Ja vi behöver sådant som enar oss men jag är övertygad om att vi inte behöver sådant som stänger oss ute från det möjliga. 

Hur öppen eller stängd är du och har detta fått konsekvenser för dig? 

Idag är en dag jag firar min egen öppenhet till mig själv och min omgivning. 

Det ofrivilliga arvet

Jag är lik min släkt. Både på min fars och min mammas sida. Jag har ärvt båda gensammasättningarna och fått en egen mix. Mitt hår är en blandning av tunt hår och högt hårfäste och rikligt med hår och lågt hårfäste. Min näsa är lite kluven och lång som min fars. Mina ögon är min mammas och min längd är längre än både vad min mamma och min pappa var. Jag har ett leenden som min far och troligen liknande tandrad där vi båda gnisslar tänder på natten, kanske inte min far idag där han är.

Jag har ärvt en mängd saker och det är just för att min föräldrar är mina föräldrar. Det är just det som är meningen och en del av det stora världsarvet, vi ärver saker i förhoppning om att få en starkare och mer livskraftig ras på samma sätt som alla andra djur strävar efter. Det är de mer fördelaktiga egenskaperna som får oss att överleva.

Men det finns ett arv som troligen inte är betingat med våra generna men som vi ändå ärver och det är det sociala arvet. Arvet efter våra ansiktsdrag (ja tro det eller ej), våra beteenden och karaktärsdrag. Arvet som visar våra känslor och reaktioner. Arvet av skuld och skam.
Arvet av hat och till och med kärlek. Arvet av vilka som är våra fiender och vilka som är våra vänner. Arvet efter de tankar, känslor och handlingar vi växt upp med och som vi tagit som våra egna sanningar. Inte för att vi kanske önskat det från grunden utan för att vi lärt oss att se det som sanningar. Vi är en produkt av vår uppväxt, hur den än tedde sig. Vi har att acceptera men också älska det som vi fick till livs. Älska för att detta är en del av oss själva som vi sedan kan välja att förvalta på vårt sätt.

Hur gör man då om man ärvt egenskaper och karaktärer som inte känns bra?
Allt vi ärvt har två sidor. Den ena sidan av egenskapen och karaktären är den som visar det som vi inte tycker om och som vi kanske växt upp med och varit utsatt för eller som skapat komplex hos oss. Det kan handla om hur vi ser ut eller sådant som vi lärt oss själva att göra. Denna del behöver vi först lära oss att acceptera, att den finna inom oss. Vi har dessa egenskaper och karaktärsdrag så är det bara. Detta är inget vi kan ta bort varken från vår historia eller här och nu. De är.

När vi accepterat har vi ett nytt val. Det är den andra sidan. Egenskapen eller karaktären är något som också har fördelar med sig. Har vi en karaktär som en förövare så kom den till av en anledning men det är samtidigt en energi som kan riktas på ett annat sätt. Har vi en egenskap, en känsla eller t.ex. ett utseende vi inte är nöjda med är också detta en källa av energi och erfarenhet som kan vändas i en annan riktning.

Vi ärver vår erfarenhet, vår upplevelse och våra känslor i allt detta och det är en källa till kunskap som vi kan förvalta. Kunskapen om livet och kunskapen om hur vi kan omforma denna energi till något annat. Kunskap som andra kan behöva. Den kunskapen har du och jag att förvalta både i vårt eget läkande men också i andras läkande, när de så önskar. Det finns mängder av människor som inte vet hur man gör när man reflekterar och vi som lärt oss, bär på denna kunskap sprungen från vårt eget liv.

Så vilket arv vi än får med oss i livet är det en källa av kunskap som vi har att förvalta. Vi är inga offer utan vi är tacksamma för den gåva vi fått. Gåvan som har en energi vi kan vända till något positivt.

Vilka gåvor har du fått?

Idag är en dag jag förvaltar mina gåvor.

En halvsanning är också en lögn

Ljuger du eller kan du säga en vit lögn lite då och då? Talar du alltid sanning och är uppriktig både för dig själv och andra? Är du en reko tjej eller kille? Är du reko mot dig själv? 

Jag utgår ifrån att alla talar inte alltid helt sant och alla är inte alltid ärliga mot sig själva. Det är som om vi behöver lögnen för att skydda oss lite. Skydda vår integritet men också för att skydda  oss själva och se till att andra inte har full koll på oss. Ibland behöver vi en utväg från andra men också från oss själva. Vi tänker saker vi inte säger och vi känner saker vi inte erkänner. Vi använder oss av olika halvsanningar för att skydda oss. Halvsanningar som ibland gör att vi inte är ärliga mot varandra eller mot oss själva. Vi känner, tänker och säger inte riktigt som det egentligen är. 

Ibland går det så långt att vi kommer med halvsanningar som vi ändå skulle kunna vara fullt ärliga med. Eller så blir vi notoriskt inte ärliga som får människor att inte riktigt litar på oss. Ibland blir vi så duktiga att trycka undan våra känslor så vi lurar oss själva. Vi agerar mot vår innersta känsla och bara driver på tills kroppen säger nej. Alla typ av beroenden har samma källa, det undanryckta och det osedda. Allt från att hetsäta eller svälta sig själv till att vara notoriskt otrogna och att ha alkohol eller övriga drogberoenden. Ja även medberoende är en del av detta. Det finns något osagt som vi tryckt ner, så långt ner som vi bara kan i något slags evigt mörker.  Det vi känner finns kvar men vi har lyckats trycka bort det så att vi själva får mycket svårt för att se det. Alla, jag skulle vilja påstå att alla har detta på ett eller annat sätt och i mer eller mindre sofistikerade former. En del kan vi leva med, en del kan vi inte vara utan och en del kan vi inte leva med eftersom det får konsekvenser. De som "går in i väggen" (jäkla intressant benämning) de går in i väggen för att kroppen till slut inte orkar att hanter det fördolda. Kroppen orkar inte med den stress som vi själva utsätter oss för. En stress som vi inte klarar av att stå emot. 

En halvlsanning är också en sanning, det är så korrekt. Jag blev inspirerad till uttrycket när jag läste det i en insändaren för ett tag sedan. Det finns bara en sanning och det är när vi inte ljuger. Allt annat är en lögn.

Jag ljuger eller kör med halvsanningar fortfarande men det blir mindre och mindre av det för jag märker när jag ljuger att jag mår riktigt dåligt och det blir som om jag nästan kryper ur mitt eget skinn. Jag åter igen känner de känslor jag hade när jag för många år sedan trängt in mig själv i en massa lögner. Det blir inte bra. 

Jag lever fortfarande idag med konsekvenserna av alla mina lögner och jag lovar dig det är inte värt det på något sätt. 

Ljuger du mycket eller håller dig med halvsanningar för dig själv eller andra? 

Idag är en dag jag tänker på vilka halvsanningar jag fortfarande kanske har. 

Lust- jag saknar lust

Ibland kan jag känna leda och har egentligen ingen lust att göra saker. Jag inser att det finns en mängd saker att göra men saknar lust och energi att göra det. Jag får inte den där riktiga känslan och inspirationen. 

Ofta handlar detta om saker som jag vet att jag någonstan måste gör och då är det lätt att skjuta på det så länge som det någonsin går tills att jag bara måste fixa det. Men det kan också vara på ett helt annat sätt där det mer handlar om att jag vet att det någon gång borde göras men kanske inte just nu. På liknande sätt är det med lusten när det gäller att bara göra saker för att det egentligen kan bli både kul och bra för mig att göra det, som att gå på stan, välja att träffa någon vän eller se på något som jag vill se på. I det senaste fallet blir det lätt att jag kan bli bekväm av mig och bara inte har lust att göra det utan jag gör andra saker som egentligen är helt ointressant och där jag vet att jag efteråt kommer att känna mig rastlös över det jag gjort som att toktitta på film eller följa flödena på Facebook där det blir slöseri med tid och upplevelser. 

Varför blir det så här? Varför har jag inte lust? Varför finns det ingen energi i mig i dessa stunder?

Egentligen är troligen förklaringen enklare än vad jag vill göra det till. Det handlar om mitt eget värde och hur jag ser på mig själv och vad jag både har för och min känsla om mig själv som jag vill bekräfta. Känslan av att inte vara värd. 

I stunder där jag mår bra, känner mig bekräftad och där jag märker att det finns en gemenskap som jag är en del av kan jag göra vad som helst för att detta ska bli bra. Jag har då outtömlig energi och får också saker gjorda. Visst kan jag ha mina svackor men vill jag ha något så fixar jag den energi som behövs för det. Däremot när det är tvärt om och jag själv behöver skapa allt det där till enbart mig själv är det som kraften ibland helt falnar. Jag blir orkeslös. Jag har ingen lust.

När jag ändå i dessa situationer tvingar mig att göra saker och ser det resultat ich den känsla det ger mig efteråt brukar det vara värt all den insats jag gjort. Jag vet egentligen allt detta redan i förväg att det blir bra och att känslan kommer bli bra för mig men trots detta krävs ibland stor kraft för att övervinna "inte lust" kraften. 

Så vad har jag för inre krafter i mig som inte vill mig väl och var kommer de krafterna ifrån? 

Jag vet en del omkring detta och de fotavtrycken finns i min historia. Sanningar jag lärde mig att tro på som egentligen inte var sanningar men jag trodde att de var sanna och jag trodde på det som sades eller inte sades. Jag trodde att mitt värde var vad någon annan sa och jag lärde mig att bevara det som en hemlighet inne i mig. Jag lärde mig känslan som glosorna jag lärde mig utantill i skolan inför ett läxförhör. Den enda skillnaden är att dessa ord slutade jag aldrig att glömma till skillnad från glosorna. Jag bevarade orden inne i mig som känslor som om det var den värdefullaste metall jag funnit. Värdet av mig själv och värdet av allt det jag representerar och kan. Värdet av Johan. 

När jag inte får lust är det just dessa värden som poppar upp i mig. Inte i mitt intellekt utan någon annanstans i min kropp där lusten också finns. Lusten är ljus och full av energi men värdet av mig svart och slukar allt ljus. De nycklar som kan föra bort det mörka är jag men min historia har ett försprång. 

Varje dag behöver jag tala om för mig att jag har ett värde lika stort som alla andras. Varje dag behöver jag tala om för mig att jag duger. Varje dag behöver jag påminna mig om att jag är älskad och att jag gör så gott jag kan. Varje dag behöver jag få mig själv att klappa mig själv och älska mig själv, vara stolt över mig och berömma mig. Varje dag behöver jag tala om för mig själv att jag är den som får mig att växa och att jag är så full av kärlek och ödmjukhet, glädje och trygghet att det finns över även till andra. 

I denna affirmation finns också källan till min lust och min energi. I denna outtömliga källa lever jag och jag har tillräckligt för att både göra känna och tänka. I denna källa är jag allt det goda.

När vi känner kärlek finns inget att vara rädd för. När vi känner kärlek kan vi försätta berg. När vi känner kärlek är vi kärleken.

Var finns din lust och energi? Kan du hitta den lätt eller får du anstränga dig för att få saker gjorda?

Idag är en dag min kärlek ger mer än den tar. 

Jag vet vad som är bra för mig ändå gör jag det motsatta

Tålamod

Jag har ibland svårt med tålamod. Går det inte tillräckligt fort så kan jag bli irriterad eller forserad. Ibland leder tålamodet mig till att sluta lyssna.

Jag behöver inse och förstå värdet av tålamod. Värdet av att allt kommer att ordna sig även fast jag inte lägger mig i. Tålamod och vänta in istället för att forcera. Tålamod att lyssna in istället för att lägga orden i munnen på andra. Tålamod att inse att varje människa har en egen kraft som kommer att skapa förändring, när den tiden kommer på samma sätt som jag har min egen kraft. Tålamod att inse att världen till slut finner den givna vägen. 

Rutiner

Jag har alltid skapat rutiner samtidigt missade jag de rutiner som var läkande för mig. Jag missade att regelbundet reflektera över saker jag själv gjorde. 

Jag mår bra av rutiner och jag vet vad rutiner kan göra med mig. Jag märker hur jag omedvetet skapar rutiner just för att bli konsekvent. Rutiner som blir givna mönster för mig och som ibland kan tråka ut mig. Rutiner som bär mig framåt och får mig att få saker och ting gjorda. Rutiner som skapar en trygghet och något som får mig att luta mig tillbaka. 

Fysiken

Min stress att bli bekräftad får mig ibland att inte ta hand om min kropp. Jag äter för mycket och ibland fel typ av mat. När jag missköter min kropp både genom att inte vara fysisk och träna och när jag stoppar i mig sådant som får min kropp att inte trivas påverkar det även min kärlek till mig själv och mitt sinnestillstånd. Varje gång jag tar hand om mig fysiskt blir det så tydligt hur jag också mentalt kommer i en bättre balans.  

Närvaro

I min brist på närvaro fylls jag av min historia och gamla känslor. Jag fylls av sådant som får mig att hoppa på stigar jag inte borde vara på. Jag fylls av oro, skam och skuld. 

När jag väljer att acceptera och vara närvarande just här och nu släpper jag också tag om det som skapar obalans i mig själv. 

Älska 

Hur svårt kan det vara att bara släppa det andra matade i mig och som jag själv började tro på? När jag skapar olika uttryckssätt för att visa mig själv min egen kärlek till mig själv så släpper all skam. När jag väljer att ta in och älska varje del av mig själv just här och nu oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i och skapar tillit till mitt intellekt, min kunskap, min egen kärlek, min kropp och mig själv försvinner alla faror och hinder. 

Acceptera och släppa taget

Jag har länge haft svårt att acceptera att min väg inte alltid är rätt väg och att min väg enbart är min väg. I alla situationer när jag kan välja att bara acceptera så som läget är kommer jag också att sluta kämpa och släppa taget om det som jag försöker att kontrollera. Jag behöver inte kämpa emot utan kan bara ta in det som just för stunden möter mig. 

Förlåta

Det finns så många att förlåta och jag tror att just förlåta andra har jag lärt mig sedan länge. Jag glömmer och i och med det förlåter jag. Det fanns och finns tre personer som jag haft svårast för att förlåta och en av dem kanske inte ännu fått hela min förlåtelse. De två första är mina föräldrar där jag känner att det inte längre finns något som skaver, de är sedan länge förlåtna. Den tredje är mig själv där jag fortfarande har en liten bit kvar. Kanske är jag själv den svåraste att både förlåta och älska. 

Tystnad 

Det är tyst omkring mig, så tyst så jag många gånger se behov av att fylla det vaccum som uppstår.  Tystandet har både ett lugn men också ett stress i sig. Samtidigt förstår jag att tystnaden är en ledstjärna. I tystnaden ligger reflektionen och min möjlighet att bli närvarande. I tystnaden kommer både lösningar och uppvaknande. I tystnaden möter jag mitt rätta jag när jag finner olika sätt att meditera. Meditera är för mig inte enbart att vara still utan det pågår även i rörelse och när jag arbetar med helt andra saker och med min kropp. 

Direkt

Jag jar beskyllts för att sakna känslor. Jag är full av känslor men har ibland haft svårigheter både att få kontakt med dem och att ge uttryck för dem. Jag behöver vara direkt. Med direkt menar jag att jag behöver tillåta mig att vara spontan. Jag behöver tillåta mig att känna. Jag behöver tillåta mig att direkt göra sådant som jag egentligen vill skjuta framför mig. Jag behöver tillåta mig att vara närvarande utan att vara beräknande och jag behöver vara tillåtande att direkt ge mig själv kärlek på olika sätt. I min spontanitet finns energi och min kraft. I spontaniteten finns också det förhastade men i kombination med balans kliver jag aldrig över till den andra mer besvärliga sidan. 

Balans 

När jag väljer att göra det som är bra för mig finner jag min egen balans där jag direkt kan känna att jag blir som en klippa stadigt jordad till moder jord. 

Hur i balans är du och vad gör du för att komma dit? Vilka är dina viktiga nyckelord för att komma dit du vill?  

Idag är en solig dag och jag sitter vid ett skär och möter min egen balans. 

Bekräfta mig, jag ligger med strupen blottad

Det började tidigt. Jag ville ha kärlek så för att få kärlek var jag duktig. Jag gjorde som jag blev tillsagd, i alla fall om det syntes för andra och att jag skulle få möjlighet till kärlek. Jag var snäll så att mamma blev lugn. Jag var duktig så att pappa skulle se mig. Jag var en hygglig kille som andra skulle tyckte om. Jag var snäll de första 20 åren. Jag omvandlade mig själv och ställde mig in för att bli bekräftad av andra. Självklart gjorde jag saker jag inte fick och sådant som inte gillades av andra men jag var ändå ganska inställsam. Ibland medvetet ibland omedvetet. Jag var nog ganska hygglig ändå men hade mycket fokuserat runt mig själv. 

Efter mina 20 år blev jag en fri man. En fri man som kunde gå min egen väg. Jag fortsatte att vara som andra förväntade att jag skulle vara men jag gick min egen väg och jag började att sticka ut från mängden. Successivt började jag sticka ut så mycket så andra ogillade det jag gjorde men jag märkte att även det blev en bekräftelse. Så jag fortsatte att bli lite tvärt om och gick min egen väg och blev bekräftad av andra genom att inte bli älskad. Det var tuffare för jag ville egentligen bli älskad men samtidigt så var det en mer enkel väg. Jag kom med mycket kommentarer i min omgivning och jag hade åsikter om mycket ja kanske allt. Åsikter och tyckte en massa som andra inte alltid gillade.

Jag levde upp till detta att.... ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”  - Hjalmar Söderberg. 

Hårda ord till mig själv men det var lite åt det hållet. Jag fann vägar som bekräftade och gav mig det jag trodde att jag saknade. Jag fick andra att tycka illa om mig. Något jag fortfarande får kämpa med att hålla mig ifrån, jag blev vad allt för van. Jakten på bekräftelse var besvärande och jag kan idag känna nu äntligen kommer lugnet och stillheten. Nu äntligen känner jag att jag inte behöver jaga. Visst kan jag känna mig rastlös men det är något annat. 

Duktigheten kommer aldrig att gå över men jag jagar inte efter bekräftelsen på samma sätt idag som tidigare utan jag gör men det behöver inte vara mer med det.Jag gör men jag behöver inte bekräftelsen.

Det är sammanhanget som är viktigt, sammanhanget att vi är fler på denna jord och vi hör ihop på ett eller annat sätt när vi möts, samarbetar, hjälper och får hjälp. Vi är och vi gör och vi gör det ihop.

Detta är det jag jagat och jag vet att varje gång jag söker mig därifrån tappar jag taget. Rädd, ja ibland att jag tappa taget men också övertygad om att jag äger situationen om jag bara gör mitt jobb och väljer att reflektera och göra det som jag älskar. Mitt skrivande är ett av dessa. Jag var inte så duktig i svenska, kanske haltar fortfarande mitt språk men det gör inget för jag skriver och jag gillar att hitta mina vägar genom skrivandet. Jag formulerar det jag känner och jag förstår när mina tankar blir till ord, blir skrift blir något som uttrycker mitt inre. Jag skriver och jag läser och jag börjar förstå att andra läser och utvecklas med det jag skriver. Det gör mig glad och jag gör det på mitt sätt med mina uttryck.

Min bekräftelse idag är den jag skapar åt mig själv och det är den svåraste av alla bekräftelser.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt som jag hittar mitt. Vi behöver alla vårt sätt och vår egen möjlighet att bekräfta oss själva.

Idag är en dag i morgon är en annan. Idag är jag i morgon är jag med.

Le, jag behöver le

Jag är en trubbig fan ibland. Jag är bestämd och jag är trubbig. Jag är bestämd, trubbig och väljer att inte le. Jag har ett sätt ibland där jag tror att min bestämdhet kräver trubbigheten och avsaknad av att le. Jag har ett sätt  som jag kan välja att ändra på om jag vill. 

Vi hade en träff i går jag och mina gubbar och jag fick en reaktion från en person som reflekterade över mig. Jag vet att det handlar om hans projektioner men fann anledning att smaka på det för min egen del. Jag är medveten om att jag ibland kan bli trubbig och att jag inte ler samtidigt som att jag egentligen skulle kunna le hela tiden. Jag kan mycket väl ha ett allmänt öppet sinne även fast det är allvarliga saker vi talar om. Jag behöver varken vara trubbig och bestämd om jag själv känner trygghet i det jag gör. För jag tror någonstans att detta med trygghet är en del i det som sker ändå. Samtidigt har jag den bestämmande karaktären i mig kanske också trubbigheten. Men jag kan bannemig le ändå. Det är inget snack om annat jag kan le. Leendet öppnar också upp mer i samtalet oavsett vad samtalet handlar om. Jo jag är trubbig och det är ok och jag är bestämd och det är ok men jag skulle kunna ler mer. Jag kan le och jag ska le för jag vill men jag vill också vårda mina karaktärer som min trubbighet och min bestämdhet men jag vill göra det i ett gott syfte för att göra gått inte mot andra utan med andra. 

När jag processar och reflekterar över händelser och intryck jag får under dagen  föds både nyfikenheten att ändra men också att acceptera mig själv. Jag behöver själv smaka på orden och känslan i orden både för att försöka förstå men också för att känna in om det som jag hör kanske är viktigt för mig att ta in. Jag är ett levande materia som ständigt är i förändring. Jag gör bra saker och jag gör mindre bra saker men jag gör så gott jag kan. Jag har mina goda dagar och jag har mina mindre goda dagar och det är ok. 

Men jag borde le och jag vill le. Jag borde le och jag ska le. Jag vill le ich ja öppna ögon, ej slutna eller allvarliga för jag vill att andra ska förstå att jag vill vara öppen och jag vill le. 

Vad vill du? 

Idag är en dag jag är öppen för att jag inte behöver skydda mig mot andra utan välkomnande andra.  

Allt är inte sant som vi lär oss

Det börjar tidigt. "- Gråt inte, det var inte så farligt!". Vi slår oss och mamma eller pappa tycker det är lite jobbigt att vi skadat oss. De gör som man i allmänhet gör, de tröstar och försöker att få oss att sluta gråta. De vänder något hemskt för alla till något som till och med blir kul. Pappa skojar eller mamma köper en glass som lite plåster på såret. Snabbt försöker vi att trösta våra barn för det är jobbigt att se att de är ledsna. Ofta fungerar det och efter ett tag är det som hänt glömt i alla fall. 

Jag minns att mamma ofta blev talesman för min far som sällan var hemma. Det var som han inte var en del av familjen och var han det var det mycket förmaningar och bråk. Många gånger var jag väldigt arg på min pappa att han inte visade kärlek och jag fick för mig att han inte älskade mig. Vid några tillfällen berättade jag detta för mamma, särskilt i stunder när vi satt och fikade tillsammans ute i trädgården. Jag minns att jag också drack kaffe vid dessa stunder så det måste ha varit även upp i ungdomsåren. Min mamma hävdade också länge att pappa visst älskade mig och att han brydde sig. Hon sa att det ordnar sig. Jag tror det var hennes egen önskan om att det skulle bli bättre bara tiden fick ha sin gång. Men det blev aldrig så tiden förändrade inget mer än att hon bevisade för sig själv att hon inte var något värd och att hon inte kunde ta sig därifrån. Hon bevisade vad hon egentligen trott hela sitt liv eller mycket tidigt i livet att kvinnan är under mannen och får tåligt vänta och stå ut. Befrielsen kommer aldrig att komma och det är en börda man får tåla.

Det var som det inte fanns utrymme för mina känslor. Jag fick inte känna det jag kände och tycka det jag tyckte. Mina mamma, i detta fall var inte elak eller dum utan det var som det var och hon gjorde som man gjorde. Alla gjorde så då och även nu i vissa fall. Vi vill inte att våra barn ska vara ledsna och missnöjda. Vi vill inte att våra barn ska känna smärtan.

Men ändå, jag lärde mig att det går att gör övergrepp på andras känslor och tankar och jag lärde mig att vara tyst. Jag skrek ett tag sedan blev jag tyst. Jag kände men saknade mottagare av det jag kände. Jag lärde mig att känna inte var viktigt och samtidigt visste jag att jag inte ville besvära mamma som hade det så svårt med pappa. Jag lärde mig att intellektuellt tysta ner det jag kände och ignorera. Ändå fortsatte jag att känna och lärde mig att avleda det jag kände oavsett vad det var som jag kände. Glad, arg eller ledsen det hade ingen betydelse, djupa känslor var inte viktiga. Jag lärde mig att avleda och jag blev duktig på det.

Nej det är inte så att jag behöver förlåta och påminnas om att alla gör så gott de kan. Jag inser generellt allt detta. Jag behöver komma åt vad jag känner och varför om möjligt förlåta mig själv och komma underfund med om det är en skam som ligger och skrotar i mig och som gör att jag lärt mig att slå på mig själv och att ignorera det som känns. Jag har ett jobb att göra där för att rasera de murar som blockerar mig.

Vad lärde du dig som barn?

Idag är en dag jag inser att allt jag lärt mig inte är sant.
 

Mod att tåla mig själv

Jag är lik min pappa, möjligen även min mamma men det är min far som dominerar av det jag ser även fast andra kanske skulle kunna säga det motsatta. Jag ser min pappa i mig och det smärtar mig ibland att förstå att jag tagit till mig av hans sätt att agera och vara. När jag ser honom i mig själv varje morgon kommer jag ihåg. Jag har gått upp i vikt eller kanske mer fått en mage som min far. Jag beter mig ibland på ett sätt som gör att jag undrar om jag kom från en annan värld som min far. Gamla känslor och gamla minne väcks till liv och visar på samma eller liknande  beteende som alltid. Beteenden som jag har svårt att acceptera i mig själv eller bli överens med. Jag tänker att jag älskar mig själv men det är så jäkla svårt att känna den känslan på ett ärligt sätt, i mig själv. 

Jag saknar mod. Jag saknar mod att acceptera att jag är den jag är och förstå att jag är en egen person helt skild från min historia. Jag är jag med ett eget hjärta och en egen hjärna. Jag är jag och fri att göra, tänka och känna precis som jag vill. Jag är fri att repetera eller göra nytt och jag är fri att älska mig själv. Jag är. 

Men ändå kryper skammen över min historia, över mig och dödar min egen kärlek. Jag blir bärare av min egen skam och saknar förmåga att koppla frikoppla den. När jag ser mig själv ser jag skammen. Skammen att jag bär något inom mig som ett straff som jag inte kan koppla bort. Min bild av mig påminner mig varje dag att jag inte blev bättre än min pappa. Skammen att jag förvaltar ett arv som en börda över mina axlar.

Skammen gör mig hård mot mig själv som om det är min pappa jag skäller på. Skammen fick mig att ljuga för jag skäms över vad jag egentligen ser.

Jag saknar förmåga att se bakom allt detta och mod att se vad jag ser. Modet att älska ovillkorligt och modet att våga vara jag i allt det goda och det som, för mig, inte alltid är lika gott. 

När jag skriver detta känner jag hur jag slitits inom mig mellan att älska och att hata. Jag känner hur jag luttrats att vara en annan identitet än den jag egentligen är. Jag är jag. Jag är jag. Bara känslan att känna skam förbannar mig och att jag är en sådan idiot som tillåter mig att känna det.

Men ändå är det precis just detta som sker i mig just nu och att det sker är ok. Det är ok för det är jag och jag duger även när det känns fel och orätt. Jag duger och jag är den jag är i stunden med mina arv och med mina förmågor och brister. Jag är med mina styrkor och jag är med mina eventuella svagheter. Jag har mod att tåla det jag ser. Jag har mod att tåla och till och med älska. Jag har mod att ta emot all den kärlek andra ger till mig och jag har mod att själv hålla det inne i mig, som en gåva. Jag har mod att ge och jag har mod att få utan att döma och utan att förvisa. jag har mod att tåla mig som den jag i stunden är.

Vilket mod har du att våga älska dig själv villkorslöst?

Idag är en dag jag väcks av hur min skam påverkar min tillåtelse att älska mig själv.

När vi bara släpper taget

Jag lärde mig tidigt kontroll. Jag kontrollerade för att inte gråta, jag kontrollerade för att inte känna, jag kontrollerade i situationer jag egentligen inte förstod, jag kontrollerade vad som var rätt och jag kontrollerade vad som var fel, jag kontrollerade för att inte bli avvisad kärlek och jag kontrollerade det mesta som skulle kunna få mig att förlora och känna mig skör. 

I min kontroll slutade jag att tillåta mig känna den okontrollerade kärleken och att våga släppa på min egen kontroll. Jag stängde in mina egna känslor långt inne i mig så att andra undrade varför jag var så känslokall och inget kände. Jag lärde mig ljuga som ert sätt att ha kontroll över sanningen. Som ni förstår misslyckades jag totalt. 

Mitt kontrollerande ledde mig fel och gör det i stunder än i dag. Kontrollen gör att jag inte kommer åt skörheten i mig själv och tillåtelsen att få känna utan att veta vad som ska hända. Tillåtelsen att släppa taget och bara se vad situationen för mig. 

Våga släppa taget och tillåta kärlek från andra. Våga släppa taget och tillåta kärlek i mig själv. Våga släppa taget och inte se hoten och ha idéer om dolda avsikter hos andra. Våga släppa taget och som en strid flod följa dit floden i sin egen hastighet bär mig.

Minn riskbedömningsmodul har ständigt varit påkopplad och inställningen i modulen har, när det gäller känslor varit, ta inga risker. 

Mitt mod och min ambition är att våga släppa taget och åka med. Våga att bli svag och skör och känna kärlek till detta. Jag vet att det är svårt och jag kommer att ramla tillbaka men jag kommer att fortsätta att våga. 

Vad behöver du våga släppa taget om? 

Jag äger problemet eller så äger problemet mig

När vi är förtvivlade, rädda, ledsna och förbryllade handlar detta ofta om att vi inte vet vad vi ska göra eller hantera en situation. I ytterläget ger detta oss ångest och gör oss nervösa. Oftast handlar detta om att vi saknar lösning på ett problem och känslor skapar tankar som blir osorterade utan struktur som i sin tur väcker en massa nya känslor. Vi blir överrumplade och vet inte hur vi ska lösa vår situation. Vissa situationer bidrar vi själva till andra inte alls, till en början. 

Problem är sådant som ska lösas. Hjärnan vill ha det så. Olösta problem skapar brister i hjärnans logik. Däremot kan lösningarna vara olika. Första insikten är att våga ta hem problemet till sig själv och se sin del i det som just håller på att ske. Oavsett problem har jag en del i konsekvenserna av problemet och äger således också en del av lösningen. Se sin egen del och ta hand om den delen till hundra procent till skillnad från den del jag inte kan påverka. När jag kan separera vad som är min del som jag kan påverka från den delen jag inte kan påverka är jag lösningen på spåret. 

Lösningarna kan vara olika. Ett sätt är att bara acceptera det som har skett, förhålla mig till detta och utgå därifrån. Ett annat sätt är att direkt lösa problemet. Ofta krävs någon slags acceptans för att hitta lösningen på det som uppstått. I många fall behöver vi också se vår egen del i det som sker för att hitta rätt lösning på det problem vi har framför oss. Exempel på tokiga lösningar är när vi försöker lösa problemet genom att hämnas och urskiljningslöst ska förgöra den vi tycker orsakat problemet. Ett annat exempel är när vi själva under lång tid lever ut offret i oss själva som en konsekvens att det problem som uppstått.

Oftast när vi sorterar ut den del som är vår egen del brukar det mesta till slut ordna sig. Den andras del blir oviktig och vi kan kontrollerat ta hand om enbart vår egen del och välja en väg som passar oss själva eftersom vi både äger problemet, lösningen och genomförandet.

Det regnar ute. Jag kan inte påverka att det regnar. Jag accepterar att det regnar och förhåller mig till det. Vill jag gå ut tar jag på mig en regnjacka eller tar med mig ett paraply. Ångrar jag mig och inte går ut så väljer jag istället att sitta inne och förhåller mig till det genom att göra inne- aktiviteter  som jag kanske inte hunnit med förut. Min del är att göra nya val utifrån den uppkomna situationen.

Jag drabbas av en sjukdom, sjukdomen gör mig sängliggande. Jag accepterar att jag är sjuk och väljer att förhålla mig till att jag inte orkar att gå upp ur sängen. Jag finner lösningar som är möjliga utifrån att jag blivit sängliggande. Min del är att göra val utifrån den nya situationen.

Jag får på käften av någon som gör mig irriterad. Jag accepterar att jag blivit slagen. Jag vill först slå tillbaka men inser att det kanske är dumt. Jag väljer att stå kvar men inte slå tillbaka. Jag förhåller mig till det som skett och antingen går jag iväg eller säger att när du slår mig känner jag detta. Jag fattar ett nytt beslut att inte låta mig själsligt bli nedslagen utan inse att detta inte har med mig att göra eller att jag faktiskt hade med detta att göra på något sätt, inledningsvis. Jag förhåller mig till min insikt och gör de val som är klokast för mig. Ett val kanske är att be om ursäkt för det som var min handling och förlåta den andra för den handling som han gjorde. Jag gör sedan val utifrån den nya situationen.

När jag börjar sortera min del i det som skett i mitt liv kom det så många befrielser och enkla lösningar som jag inte tidigare kunnat se. Jag ägde helt plötsligt problemet och också lösningen.

Fastnar du ibland omkring ett problem utan att hitta dina lösningar?

Idag är en dag jag är noga med att se min egen del och att ta hand om den del av problemet som är min egen och släppa allt annat.
 

Om du ska skylla någon för allt dåligt skyll då även på allt gott

Jag tror det finns mängder av situationer där vi skyller saker på andra. Sådant som hänt och sådant som varit. Vi skyller på någon annan för det vi inte fått som en intäkt att allt inte blivit som vi tänkt oss. Vi lägger skulden på någon annan utan att själva se vår egen del idet som skett eller konsekvenserna av det som skett. Vi sätter oss gärna i en defensiv ställning och pekar på den eller de som vi tycker varit offensiva. Vi samlar alla våra förväntningar som inte infriats och pekar på det som gått fel och vem eller vilka som är orsak till detta.  

I dessa situationer ägnar vi inte en endaste sekund åt att skylla personen eller personerna på allt som blivit bra. Vi fokuserar på det som inte infriats men sällan på det som faktisk infriats. Kanske är det 80/20 regeln som gäller här. 20 % har gått fel men faktiskt har 80 % blivit ganska bra eller ok. I situationer där vi som barn växer upp är det en mängd saker, kanske en oerhört stor mängd saker som just kan gå fel och så fokuserar vi på just det som kan ha gått fel. Hur rättvist är det när vi ser att det mesta samtidigt ändå verkar ha gått ganska hyfsat. 

Jag har gjort en mängd fel i livet. Hur många som helst men jag vet att jag också gjort en oerhört stor mängd saker som varit oerhört bra och som gör att jag idag kan sitta här där jag gör, ha någon stanns att bo, barn som har der bra och ett jobb som betalar mitt boende och min mat. Jag har hittat någon att leva med och jag har människor omkring mig som verkar tycka att jag är ok. 

Självklart har mina barn och tidigare partners frågor och idéer om hur det borde ha varit vilket är naturligt. En del som jag borde, vill eller har bett om ursäkt för. Sådant som jag själv inte heller är stolt över. Men samtidigt är jag övertygad om och kan själv känna att det finns en mängd saker som blivit väldigt bra. 

Om jag eller någon annan vill skylla på någon eller några som vi tycker har gjort fel och inte något som inte känns bra ska vi samtidigt skylla på de andra omkring för det som faktiskt gått bra. Vi ska ge kredit åt de som bidragit till att vi nått fram till det resultat vi kan se idag. Oftast brukar det vara en mängd sådana saker, kanske det mesta. Men det är samtidigt  så mycket enklare att vara offensiv i gnället än offensiv i berömmet. 

Vem behöver du uppskatta och berömma idag? Kanske någon som du samtidigt tidigare hyst agg till? 

Idag är en dag jag skyller min egen framgång både på mig själv och andra och inser att jag alltid har en del i det som sker oavsett om det går bra eller mindre bra. 

Våga bli din egen motsats

Vi formas tidigt att bli en karaktär. Jag skulle vilja påstå att det kommer med modersmjölken och i de tidiga åren och mycket krävs för att forma om. Vi bär med oss känslotillstånd, grundvärderingar, ansiktsdrag, sätt att leva och att le. Vi bär med oss strategier och var på kartan vi befinner oss i hierarkin, självkänsla och självsäkerhet. Vi lägger vår grund tidigt och detta följer oss hela livet. Självklart sker det modifieringar på många nivåer och på många sätt men grunden verkar ändå bli den samma. 

Att ändra på denna atlantångare idag är förenat med stor kraft kanske är det rent av omöjligt eller i alla fall väldigt energikrävande och svårt. Ändå kan vi aldrig ge upp och det är kanske tur det för det är här de stora paradigmskiftena kan ske. Inte fantastiska uppfinningar eller tankar från stora tänkare utan just arbetet med oss själva. Vi behöver ibland våga att bli vår egen motsats, våga att agera, tänka eller känna på ett motsatt sätt än så som vi alltid har gjort. Vi behöver våga göra tvärt om som vi själva förväntar oss att göra. Ett nej blir ett ja. Ett ja blir ett nej. Den som talar börjar  lyssna och den som lyssnar börjar att tala. Den djärva blir mer tillbakadragne ovh den blyga djärv. Den sura ichbarga blir glad och den glada mer eftertänksam. Vi väljer att våga det motsatta för att våga se saker och ting från ett annat håll. Våga känna på ett annat sätt och våga tänka på ett annat sätt. Våga göra det oväntade och möta en ny sanning. 

Jag var tvungen att möta detta nya och göra precis tvärt om för att ändra min egen riktning. Jag valde för att se om det fanns något annat att hämta och att ge.

Hur ofta vågar du utmana och bli din egen motsats? 

Idag är en dag jag väljer göra det motsatta för att våga möta en ny sida av mig själv. 

Minnen det bästa sättet att få ett avslut

Har du försökt någon gång att glömma ett obehagligt minne?  Hur har det gått? Inte så bra, troligen. Minnet är det viktigaste vi har både för att lära oss att överleva och hitta föda men också för att komma ihåg sådant vi varit rädda för så att vi inte utsätter oss för denna fara igen. Minnet hjälper oss att komma ihåg så att vi även fortsättningsvis överlever. Särkilt riktgt hemska saker är det därför viktigt att minnas. 

Om vi skulle försöka att glömma bort det som hänt gr vi våld på oss själva och utsätter oss för en stor risk. Därför ska vi istället för att smita förbi det som hänt och tro oss glömma se till att vi verkligen kommer ihåg det som skett, gärna i detalj. Den utsatthet vi kände då behöver vi identifiera och gör upp med. Vi behöver minnas för att kunna lagra detta på rätt plats som en kontrollerad situation istället för en okontrollerad. 

Vi kommer alltid att minnas allt men däremot inte alltid beta var vi sparat detta minne. Det är lite på samma sätt som i din dator, du sparar det på en lämplig plats med ett lämpligt namn men när du vill söka går det verkligen inte att hitta för du har sparat det med en filnamn du inte kommer ihåg och på en plats du glömt bort. Inte ens sökmotorn kommer att hitta vad det var som fanns i filen, ändå just vid en speciell situation behöver du just denna fil. Hjärnan är på samma sätt en logik som vi ibland har svårt att förstå ändå behöver vi använda den och särskilt minnas var vi lagrat allt.

När vi minns se vi chans att gör upp med det som skett genom att acceptera, inte glömma men acceptera att det skett och sortera in det under mappen "Jag har kontroll, används i nödfall". Nu vet vi var vi har det och kan plocka fram signalerna, igenkännandet, lösningen och allt annat omkring det om så skulle behövas och liknande händer igen. Om vi inte skulle ha bearbetat situationen kommer vi att bli utsatta och överraskade på samma sätt som då och kanske mer bli panikslagna eller våldsamt hysterisk istället för att använda vår nya lösning för att hantera situationen. Kontrollerat och på för oss själva bra sätt. Att acceptera är att kontrollera och att hantera en situation för att få ett avslut på händelsen men inte glömma vad vi lärt oss och var vi sorterat in det vi lärt oss och själva händelsen. 

Just därför lär jag alla mina kunder att skriva deras livshistoria just för att successivt komma ihåg vad de varit med om i livet och vad som har gjort dem till dem. Ju mer vi minns ju mer kommer vi ihåg och detta är nyckeln. 

Min blogg är ett sätt av flera att komma ihåg. Jag har skrivit min egen livshistoria och den pågår än. Jag lär mig varje dag mer om mig själv och förstår mer, genom att tala med släktingar om vem jag är och var mina beteenden kan ha sin grund. 

Jag vill påstå att det finns inget som vi inte kan lära oss att komma ihåg och sortera in i vår hjärna på ett bra sätt. 

Idag är en dag jag reflekterar som ett sätt att lära mig att minnas både det som hänt och se lösningen på det som hänt. 

.  

Vana en rutin som förenklar och ger belöning

Jag är van att göra det. Så brukar vi alltid göra. Vanligtvis så är det så. Jag tänker inte på det, det är en vana. Vi gör saker genom vanan att regelbundet göra det och det i sin tur skapar en rutin som gör att det blir enkelt. Hjärnan vill ha det så. Vi vill ha vanor och vi lär oss olika vanor. Vana att borsta tänderna och vad vi vill äta till frukost är min klassiker och blir så tydliga men detta gäller egentligen allt. Vanan att göra, vanan att få och vanan att lösa. 

Vanan är en trygghet men har också en makt över oss, makten att styra över våra beteenden, ibland på ett sätt som vi kanske inte själva vill. Vanan att äta något sött när vi är hungriga. Vanan att ta en cigarett när vi är stressade. Vanan att ta ett glas vin när vi känner oss stressade. Vanor som skapar olika typer av belöningar. Vanorna lär oss snabbt att om jag gör så här händer detta och är belöningen tillräcklig och snabb så kommer jag att göra det igen när jag känner samma behov uppstå. På detta sätt snurrar vanan och håller sig vid liv. Ibland behöver vi hålla på ett tag för att det ska bli en vana för att vi ska kunna känna effekten av det vi gör. Nyårslöftet att börja träna håller många gånger inte i sig så länge eftersom vi inte är tillräckligt envisa att göra det tillräckligt många gånger så vi får en vana. Man brukar säga att 21 gånger har en möjlighet att bli en vana. Vissa saker kan snabbt bli en vana eftersom belöningen blir så direkt. Starkt beroendeframkallande läkemedel är ett sådant exempel vilket gör att vi ska vara försiktiga med detta. Socker har liknande snabbverkande effekt. Samma sak om vi slår någon som sedan brutalt slår tillbaka, vi slutar direkt eftersom den effekten gav en negativ belöning. Käftsmällar, bildligt talat, är därför en bra medicin mot just vanor. 

Bra eller dåliga vanor kan vi med andra ord bryta snabbt om vi får allt för negativa konsekvenser av den vana vi haft. Vara med om en olycka med bilen eller få fortkörningsböter får oss att köra mer försiktigt. Blir vi allvarligt sjuka börjar vi se på livet på ett annat sätt och är beredd på att ändra tidigare vanor. 

Jag har med mig en mängd vanor som givit mig en mängd positiva belöningar. Till en början var en del belöningar  positiva och gav bra effekt men allt eftersom tiden gått har en del blivit negativa, vissa riktiga käftsmällar. Min otrohet som i grunden byggde på viljan att bli bekräftad ledde mig helt fel på samma sätt som känslan av snabb energi genom att äta sötsaker för att inte tala om mitt kontrollbehov som till en början hade en bra funktion men som senare ledde till ohållbara situationer. 

Vilka vanor gillar du och vill ha kvar och vilka vanor får du idag allt för stora negativa konsekvenser av?

Idag är en dag väljer att hitta nya vanor som ger mig nya positiva belöningar och som är hållbara.

 

Den långsamma eller den snabba

Idag var jag på en kurs om effektivitet. Intressant och jag har lovat mig själv att ge detta en chans eller två. Utbildningen fick mig att se starka paralleller mellan jobbets rutiner och livets rutiner och hur vi i livet på samma sätt som på jobbet ständigt är efter och har en massa surdegar vi går och bär på. En massa saker som vi går och bär på som tar energin 

Vi gör människor illa ibland. Alla gör människor illla. Vi är dumma och vi säger saker spontant som kanske hamnar fel hos mottagaren. Vi är plumpa och vi agerar allmänt själva på ett sätt som gör att andra kan skämmas för det vi gör. Andra har sin ide' om hur allt ska vara och vi själva har våra. Vi tycker inte lika. Vi tänker inte lika. Vi känner inte lika. Det finns så många tillfällen vi kan hamna i tokiga situationer då våra världsbilder ser så olika ut. Detta är verkligen inte konstigt att vi påverkar varandras känslor på olika sätt. 

Men vi är som vi är och så fort vi väljer att helt anpassa oss till vad andra vill kommer vi ändå alltid att ha människor omkring oss som har åsikter om våra egna val. Samtidigt, om vi väljer att anpassa oss till andra kommer vi att förlora. 

Samtidigt finns det ofta en mängd situationer där vi rumlat på och varit oförsiktiga i vår kommunikation med andra och oförsiktiga mot oss själva. Alla dessa situationer, som jag är säker på att alla har en mängd bra exempel på, gör att de som blir utsatta påverkas på ett eller annat sätt, personligt. Påverkas på ett sätt som gör att de kan ta illa vid sig, känns sig ledsen och till och med bli arg. Situationer där vid klampat på utan att läsa av den vi utsatt och utan att först reflektera varför vi säger det vi säger eller gör det vi gör mot någon annan. Är jag själv lite irriterad? Har jag själv blivit påverkad av vad någon annan sagt? Har det hänt något hemma eller på jobbet som påverkar min känslighet. 

När jag är uppmärksam är jag också vaken för att ta in vad som händer med andra. Om jag det minsta tror att jag är en del av det som sker hos andra finns det ett jobb som jag behöver göra. Jobbet handlar om att se vad som är min del i det som sker. Oavsett vad som sker med den andra och hur tydligt eller otydligt det än är behöver jag själv reflektera över min egen del i det som sker. Jag behöver reflektera och se om det kan vara något som jag gör som kan leda till att jag skadar någon annan. 

När jag förstår att jag skadar någon annan och inser att jag är en del i detta ligger det på mitt ansvar att gottgöra min del av det som skett. Jag har ett jobb att göra och det är att be om ursäkt.

De långsamma väntar och väntar, grubblar och funderar, avvaktar och känner in. För den långsamma tar det tid och en del personen vill gärna skylla på att han eller hon varken märkt det som skett eller förstått. Ursäkten kan komma men det är inte säkert. Detta drabbar både den som kanske skulle behöva en ursäkt men definitivt den som kan ha orsakat det som skett. 

Den som reflekterar över det som sker tar gärna in sin egen del i det som sker och hittar ofta en del som skapar en grund för att be om ursäkt. Det kan vara litet eller stort. Ofta, i alla typer av relationer finns det situationer där allt inte faller väl ut. Oftast är en snabb gottgörelse bästa väg för att själv bli kvitt det som skett. Allt annat skapar surdeg. 

Reflektion, reflektion, reflektion. Rannsakan och gottgörelse. 

Jag har hur många gånger som helst hamnat helt fel. Jag har varit den som inte ens märkt det som skett och än mindre reflekterat och försökt att hantera den skada som kan ha skett. 

I mitt arbete med mig själv var min lista för gottgörelse evig. Nu är jag sakta på väg att avverka tillfälle efter tillfälle. En del kommer jag inte att gå i mål med på det sätt jag kanske önskar men i mål ska jag. 

Jag tillhör oftast idag den snabba typen men har varit hur långsam som helst. 

Är du snabb eller långsam?

Idag är en dag jag reflekterar och agerar direkt. 

Hjälparen kan bli själparen

Jag var tidigt en lyssnare. Jag var snäll och lyssnade. Jag lyssnade och var förstående. Jag lyssnade och jag berättade om mig. Jag fokuserade på den andra och lyssnade. Jag blev bekräftad genom att jag lyssnade och jag blev bekräftad genom att berätta min egen historia. Jag blev bekräftad att andra ville lyssna. Jag bekräftade och andra bekräftade. 

Senare i livet fortsatte jag att lyssna och vara förstående. Jag lyssnade och berättade. Jag minns i vissa situationer att jag var mer benägen att lyssna på andras svårigheter och problem än att ta tag i mina egna. Jag var med i kyrkan som barn och jag hittade sätt att hjälpa som vuxen. Jag jobbade med alternativjul och jag var med i olika militära och fackliga sammanhang för att hjälpa och vara representant. Jag har varit fackligt aktiv och jag har på många andra sätt arbetat frivilligt för att just hjälpa.  Min tidiga yrkesbana har också handlat om att hjälpa i o m att jag arbetat som socionom inom socialvården. När jag ser min meritlista så här blir det tydligt hur hjälpa blir ett patos. Hjälper jag blir jag bekräftad.

Jag vet vad som ligger bakom allt detta. Jag vet att mitt hjälpande har sin grund i min uppväxt. Jag lärde mig att vara en mur och ett kitt mellan mina föräldrar. Jag lärde mig att bli vuxen tidigt och jag lärde mig att det finns en förövare och ett offer som behöver hjälp. Jag lärde mig att detta var en norm och jag ville inte att andra skulle drabbas av orättvisor, förtryck och ojämlikhet. Detta blev mitt patos.

Jag har haft en massa åsikter om vad som är rätt och fel och jag har ofta i många lägen vetat hur man gör när man gör rätt. Jag har varit fylld av åsikter. Det var just bara åsikter så ibland talade jag om sådant jag inte alls visste något om och i andra lägen om sådant jag hade någon slags erfarenhet av. 

Jag hade en hög etik och dömde sådant jag inte tyckte om eller tyckte var fel. Parallellt hade jag ett eget liv som pågick där min moral var lägre. Jag gjorde saker som jag inte var stolt över och jag utsatte mig själv och andra, inte minst min familj. Jag var hemlig och fortsatte länge att hävda min egen höga etik men levde ut min egen låga moral. Jag blev ett bevis på hur jag smet undan från mina egna problem, i familjen och med mig själv och predikade hur man skulle leva. Kanske var det ett skydd och ett försök till att ändå hålla en slags balans. 

Min egen känsla var att jag under väldigt lång tid, kanske sedan barnsben, känt mig ensam och känt att det fanns brister i mina egna möjligheter i att bli bekräftad. Min räddningslina blev att genom att hjälpa fann jag bekräftelsen.  

Alla vill vi bli bekräftade på något sätt. Vi vill veta att vi tillhör ett sammanhang och att vi är någon särskilt när vi har svårigheter att bekräfta detta själva. Ofta, tyvärr, kommer bekräftelsen genom att vi gör saker för då blir vi älskade. Sällan räcker det med att bara få vara och att det blir tillräckligt för att duga. Hjälpa blir i dessa lägen ett perfekt sätt att få bekräftelse på att jag finns och att jag duger. Vem kan låta bli att ta emot hjälp och vem kan tycka illa om detta. Vissa hjälper mer än andra och det kan ha sin grund i både att vi kanske blir bekräftade på annat sätt och att det räcker eller att vi växt upp i en situation där vi t.ex. behövt hjälpa tidigt för att skydda någon annan.

Har du tendenser att hjälpa och har du en känsla av vad detta kommer ifrån?

Idag är en dag jag är lite uppmärksam på mitt hjälpande och om det enbart är av godo.