Det är uppenbart

Jag gick i kyrkan när jag var liten. Söndagsskolan fanns för mig och när jag var tonåring fanns kyrkan även då för mig. De bara fanns. Det var inget som man tvingade på mig, men den fanns. Jag är tacksam för det. Jag har inte varit religiös under mitt liv och inte heller trott på det kyrkan skulle kunna ge mig. Ibland har jag räknat mig som ateist. Länge har det varit så. Jag har klarat mig själv och jag har velat ha förklaringar på allt. Det som inte kan finna sin förklaring trodde jag inte på. Så var det.

Rationellt praktiskt och enkelt. Rätt? Inte så säker.

När jag började få skäl att på riktigt titta på mig själv och det liv jag levde och vad jag gjort med mitt liv kom det öppningar för mig som jag tidigare inte ens valt att titta på. Jag har tidigare någon stans talat till något, någon kanske var mig själv eller något annat om saker som inte gått min väg. Men religiös, nej.

Idag kan jag se att jag lärt mig saker som gjort att jag är öppen och villig. Jag stänger inte dörrar. Jag är öppen och villig. Jag tar in och behöver inte ha rationella förklaringar på allt. Jag räknar mig fortfarande inte som religiös och troende på en religion, men jag tror. Jag tror på mig och min egen förmåga. Jag tror på att det händer saker som jag inte kan förklara. Jag tror att jag inte behöver ha förklaring på allt. Jag är övertygad om att Gud kan vara jag, i mig själv, men att det också i stunder kan vara någon annan. Jag skall inga andra gudar hava jämte mig handlar så klart om mig själv. Jag skall inte dyrka andra högre än mig själv. Inte på ett själviskt sätt utan för att ta hand om mig på mitt bästa sätt.

Under min terapeutiska utbildning och mitt arbete med mig själv har det blivit uppenbart att inget är nytt, allt har sitt ursprung från något. Inte minst tankar om oss själva och hur vi ska hantera våra liv.

I detta finns det mycket som religionen har försökt att lära ut men som jag inte sett. Jag har inte förstått budskapet och inte heller förstått de verktyg som man mycket tidigt försökte ge mig. Nu börjar jag se paralleller till de verktyg jag lär andra idag att använda. Saker och ting börjar att bli tydliga. Någon för länge sedan förstod vad vi människor behövde. Det fanns lärare som ville utbilda och det fanns elever som ville lära.

Några paralleller som jag sett:
- Bönen handlar om att affirmera och om att meditera.
- Bibeln handlar om goda exempel för att lära sig att leva på ett bra sätt för mig som människa.
- De tio guds budord var ett regelverk för att ta hand om mig själv.
- Att gå i kloster eller vara regelbundet i sina kyrka handlar om att klara av att leva efter en ny struktur för att finna mig själv.
- Förlåta handlar om att just förlåta andra och ibland mig själv för att själv kunna gå vidare.
"- Förlåt dem för de veto icke vad de gör." Alla gör så gott de kan och alltid sitt bästa utifrån den situation de befinner sig i.
- "-Ta din säng och gå" handlade om tron på mig själv och mina egna möjligheter.
- Älska din nästa så som dig själv. Ibland skulle detta kunna formuleras tvärt om, älska dig själv så som du älskar andra. Grunden dock just detta med att älska och kärleken.
- Bikten att erkänna och acceptera att saker och ting hänt för att kunna gå vidare och kanske förlåta de som drabbats.

Detta är bara några exempel på kopplingar som jag ser. Jag är inte religiös men ser att historien har mycket att lära. Det gäller bara för mig att se det som jag som mycket ung fick till livs men inte såg. Först 50 år senare får jag göra om allt och då börjar jag förstå.

Sedan vet jag att religionen också tagit med sig saker som kanske redan fanns i oss som detta med skuld och skam och straff. Det finns i livet och vi äger den oavsett tillhörighet och trosgrund. Religionen fick under flera epoker en stor förödande makt över människor istället för en hjälp.

Jag stöttar inte religioner i hela sitt budskap men jag tar upp paralleller som jag väljer att se på detta sätt.

Det är intressant att jag nu många år senare skriver om sådant jag knappast tidigare ville ta i min mun. Jag har valt att vara öppen och villig och jag har valt att inte fördöma vad andra tänker och tycker. Jag har öppnat mig och så mycket mer kommer till mig som jag länge vägrat ta in. Min idiot, men jag visste inte bättre då. I allt har jag gjort så gott jag kunnat i varje stund även fast det ibland utifrån uppfattats som helt vansinnigt.

Tänk att söndagsskolan jag gick på som barn gav mig verktyg som jag burit på hela mitt liv men som jag först nu förstått att använda för att se mig själv och världen på ett annat sätt. Visst är det fantastiskt.

Uppenbarelse? Kanske det eller bara uppenbart fantastiskt. Oavsett gör det mig tacksam att se mig själv i ett mycket större perspektiv. Det som händer mig och det jag är tillhör något mycket större. Jag finns därför är jag i ett sammanhang.

Hur ser det ut för dig? Har saker i ditt liv blivit mer uppenbara för dig och öppnat dina ögon?