Kapitulation

För att jag ska kunna bryta mina invanda mönster och destruktiva karaktärsdrag (beteenden jag inte vill ha) eller förändra något invant krävs en kapitulation från mig själv. Utan kapitulation kommer jag att leva kvar i mina gamla invanda mönster. Givetvis också med alla konsekvenser jag får av det. Troligen gör jag också det om jag fortfarande tycker att det positiva överväger det negativa eller för att jag inte riktigt ser eller accepterar att det negativa finns. Även negativa bekräftelser kan ibland upplevas som positivt, så var det för mig. Jag kan ha en sjukdomsfördel även fast det från en utomstående endast kan uppfattas som en nackdel.

Utan kapitulation ingen förändring. Det gäller så både i stort och smått. Vad styr då min vilja att kapitulera. Definitivt av min önskan och min vilja att ha kontroll över mig själv. Låt mig ta ett exempel: Jag upplever att jag är överviktig och att jag vill gå ner i vikt. Jag ser det varje dag i spegeln. Jag ser det varje dag när skjortan spänner över magen så där på ett sätt som inte känns bra. Men jag är smart så jag hittar på olika sätt för att det inte ska synas. Skjortan ligger utanpå byxorna, jag drar in magen, jag sitter på ett sätt som gör att det inte syns och jag visar inte mig själv med bar överkropp. Ok nu har jag löst det, men är ändå är jag inte nöjd. Samtidigt förändrar jag inte min kost och mängden mat jag äter och jag tränar inte. Varför inte det? Jag tycker det är gott att äta och maten ger mig någon slags kick. Träning är tråkigt, mer roligt att ta den tiden till annat. Att vara överviktig innebär också att jag kan se till att jag inte är riktigt nöjd med mitt liv, jag kan beklaga mig för det och jag förstärker därmed också och bejakar min något dåliga självkänsla i mig. Det innebär att det finns någon stans en fördel att vara lite överviktig vilket leder till att jag inte förändrar något som jag ger uttryck för att jag kanske vill förändra. Min kontroll blir här att jag ser till att ha kvar känslan av att inte vara helt ok för min dåliga självkänsla behöver det.

När kommer då förändringen? Förändringen sker i min kapitulation när konsekvenserna blivit för stora för mig. Min övervikt kanske påverkar min hälsa, min kondition, svårigheter att hitta en partner vilket sänker min självkänsla ytterligare på en nivå jag verkligen inte vill vara på. När jag fått nog och inte längre står ut sker kapitulationen och först då kanske jag vågar be om hjälp och lyssna på andras råd och göra som jag blir tillsagd. Jag ber om hjälp för att jag märker att jag inte klarar situationen längre.

För mig blev detta så tydligt när det gäller mina tänder. Min tandläkare har i många år tagit upp att jag borde ha bettskena när jag sover eftersom jag pressar mina tänder i sömnen. Jag har konstant vägrat det och inte heller märkt så stora konsekvenser av att inte ha det. Bettskena, nä fy hundan. Obehagligt, osexigt ja allt var negativt med det och jag hade ju egentligen inga problem. För ett år sedan var jag tvungen att dra ut en tand vilket min tandläkare sa berodde på att jag pressar tänder. Konsekvenserna av en utdragen tand var att det blev konstigt i munnen, svårare att tugga och vill jag ersatta tanden kommer det att bli riktigt dyrt. Hmmm nu blev det konsekvenser som kändes. Jag kapitulerade inför tandläkaren och har nu en bettskena. Jag lyssnade på hennes råd och tog bort alla mina förnekelser, förklaringar, försvar. Jag förstod och jag agerade.

Ibland behöver vi givetvis bara kapitulera för oss själva och förändra ett beteende bara med vår egen hjälp. Men misslyckas vi många gånger med det så kan det handla om att jag behöver be om hjälp till någon annan eftersom mitt ego blivit för stort och styr mig. Så var det för mig vilket också blev min väg därifrån. Jag kapitulerade och bad om hjälp. Mitt första steg i min egen förändring.

Hur är det för dig? Är kapitulationen ditt nästa steg för att verkligen förändra något? Klarar du det själv eller behöver du be om hjälp?