Längtan

Ibland blir längtan så stark. Längtan efter något. Längtan att bli älskad och vara i det sammanhang jag vill vara med någon. Ofta blir detta som starkast när det handlar om min barn. Jag längtar och önskar. Jag längtar och vill ha. Jag längtar att vara i någon annans sammanhang. I det sammanhang jag vill vara är det inte självklart att jag alltid är välkomna.

Längtan blir ibland som värst när ensamheten är som störst. Längtan att inte vara själv. Självömkan. 

Ibland är det självklart och kanske var det också så. Jag tog det för självklart. Jag visste att det fanns och det var givet. Jag förstod inte bara hur värdefullt det var. Jag förstod inte att ta hand om det jag hade utan sökte mig hela tiden till det jag inte hade för att finna det där. Det kunde handla om mina barn, om min dåvarande fru, vänner och arbetskamrater. Jag var inte där för dom. Jag var inte närvarande. Men det som var då var främst att jag inte var närvarande i mig själv. Jag visste inte hur man gjorde. Inte som en ursäkt. Jag gjorde så gott jag kunde men visste inte hur man gjorde. Jag tog inte heller då ansvar för att ta reda på hur man gjorde. 

Längtan blev ett sätt för mig att bekräfta mig själv. Den eller de jag längtade efter var bara objekt och handlade om min själviska handling för att bekräfta mig själv. Bekräfta att jag dög, vara behövd och efterlängtad. Det blev, även fast jag inte förstod det då, en egoistisk handling och självklart blev det också så att jag blev ensam. Det handlade inte om att ge det handlade om att få. Finnas till för mina behov.

När längtan sker på detta sätt handla det om att söka bekräftelsen utanför mig själv. Någon annan ska bekräfta mig. Någon annan ska tala om att jag är älskad och behövd. Någon annan ska se mig. Så länge jag hanterar det på det sättet kommer det att leda till min egen undergång. Det handlar inte om riktig kärlek och längtan till någon annan det handlar om att fylla på i min egen bekräftelsebägaren som aldrig kommer att bli tillräckligt full.  Så länge den inte blir full jagar jag vidare utan att se det som jag har.

Först när jag inser att jag behöver söka längtan i mig själv och att den bekräftelse som jag saknat egentligen alltid har funnits inne i mig själv finns möjlighet att bli läkt från denna jakt. Inifrån ut istället för utifrån in.

Att bli av med denna jakt är en kraftfull befrielse både i tid och känsla. Skapar jag tillit till mig själv kommer detta till mig. När jag är ärlig och kan se vad jag har, här och nu, saknar jag inget för jag har det redan och har alltid haft det. 

Vilket syfte har din längtan?