Diagnoser

I tidningen Metro igår kom frågan upp angående den amerikanska "Psykiatrins bibel" där alla diagnoser finns. Nya tillkommer varje år. Nya tillstånd och beteenden kategoriseras som sjukdomar. Allt tenderar att bli diagnos. Det blir oklart vad som är normaltillstånd och vad som är sjukdom. Jag förnekar inte att diagnoser ibland, särskilt när det gäller medicinska sjukdomar har betydelse och påverkar min behandling. Däremot är jag inte säker på att diagnostisering av psykiska tillstånd alltid skapar större klarhet. Ibland kanske det är så att vi bara finner ytterligare ett skäl till varför en tablett kan vara en bra lösning. Psykiska tillstånd har i många fall en förklaring där lösningen finns i oss själva. Lösningen finns i hur vi hanterar vårt sätt att tänka, våra känslor och de handlingar vi gör. Vår historia kan ha utvecklat ett tillstånd och kanske en sjukdom. Diagnosen löser i dessa fall inget. Detta leder bara till att vi får en förklaring som handlar om det som kommer utifrån oss själva, någon säger att ... jag har detta för att ... I  detta läge finns det ingen anledning att granska mitt eget beteende utan mer anpassa mig till det som är. Då blir lösningarna lätt medicinering eller något annat utifrån kommande. Piller konfirmerar och gömmer undan men de inte löser annat än om jag rent kemiskt har för låga värden av något och behöver komma upp till en nivå där jag kan börja ta hand om mig själv igen. Piller är dock billigt.

Ser jag det i ett vidare perspektiv att jag kan ha en del i allt som sker mig och att det är hur jag väljer att leva mitt liv som avgör oavsett diagnos eller inte då är mina chanser betydligt större att finna en väg ut.

Jag kan vara sjuk av annat än mig själv eller så kan jag vara sjuk på grund av mig själv. Oavsett så behöver jag leva med det och lösningen ligger alltid i att arbeta med mig själv. Jag kommer inte undan. Allt annat blir på sikt tyvärr enbart en flykt och ett sätt att döva det som känns.